Frälsarkransen

Pilgrim frams 2016-2

Biskop vilse i öknen löd rubriken på tidningen Expressens löpsedel en höstdag 1991. Som 60-årsgåva hade biskopen i Linköping fått en ökenvandring av sitt stift, och han tog med sig tre vänner in i öknens labyrint. Det hela slutade trots allt lyckligt när de fyra i sista stund fann en smal utväg från den förbrännande öknen.
Några månader senare bestämde sig Martin Lönnebo att under en månads tid avsluta varje dag med att nedteckna en bibelbetraktelse på ökentema. Betraktelserna, som inte sällan fick skrivas en bit in på nattimmarna efter långa arbetsdagar, utgavs i boken Liv i öknen. I förordet skriver han: ”Vår religion är född ur öknen. Man kan inte heller förstå vår tro på djupet, om man undviker de ökenfärder som livet erbjuder oss alla.”

Utan den dramatiska ökenvandringen mellan Antonios- och Paulosklostren hade det sannolikt inte blivit någon Frälsarkrans. När Martin Lönnebo under en resa till en Medelhavsö några år senare fick idén till kransen, kom dess pärlor på sitt sätt att bli ett vittnesbörd om nätterna under öknens stjärnhimmel. En annan pusselbit var ett föredrag om öknens vägledning som Samuel Rubenson hållit på ett prästmöte i Linköping. Föredraget, som 1995 publicerades i denna tidskrift, vävdes kring de fyra begrepp i ökens spiritualitet – askes, apatheia, agape och theoria – som lekfullt kom att fångas upp i Frälsarkransens bruna, blå, röda och vita pärlor.
Ett nutida kristet radband var fött. Efter två decennier har det hundratusentals användare i en rad länder och tillverkningen av radbandet sysselsätter en hel by i Indien.

När vi nu ägnar sommarens utökade utgåva åt Frälsarkransen, är det inte bara för att vår tidskrift är årsbarn med Frälsarkransen, utan än mer för att de är samma andas barn. Frälsarkransens genialitet består i en enkelhet som inte fuskar med kärnan, och därför aldrig blir banal. Det kan användas av den trevande sökaren och av bedjaren som vandrat länge på trons väg.
Vi har bett några av våra fasta medarbetare, tillsammans med ett par gästskribenter, att skriva personligt om sin erfarenhet av någon eller några av pärlorna i Frälsarkransen. Två relativt nykristna författare inleder. För Carolina Johansson, som saknade alla former av referensramar till kristen tro, kom Frälsarkransen som en utsträckt hand. ”Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar, stundtals uppfattade jag den möjligtvis som lite uppfordrande, men den bejakade längtan efter det äkta livet, det sanna livet, livet i Guds närvaro. Ansatsen talade rakt in i mig, den sa: Det är på Riktigt, Verkligt, Sant.”

Maria Küchen skriver om hur ”fiendens” erbjudande kan uppfattas som goda ting, och därför måste genomskådas. ”Med öknens pärla mellan fingrarna får jag hjälp att identifiera och säga nej till det som leder mig vilse, inom mig och omkring mig.” Detta nej handlar dock inte om självutplåning. Eller som hon uttrycker det: ”De röda pärlorna, kärlekens pärlor, är inte solitära.”
De tre hemlighetspärlorna, av vilka Nattens pärla är en, dröjer Liselotte J Andersson inför och biskopen i Strängnäs, Johan Dalman, ger ett vittnesbörd om den hemlighet som öppnade sig när Leonards kartong brast och alla pärlorna rann ut på golvet på Verbums kontor.

Till kransens viktigaste – och till antalet flesta – hör tystnadspärlorna. Eric Schüldt beskriver Tystnadens pärla som ”det frö som behövs för att mitt splittrade, bångstyriga liv ska få stadga”. Och plötsligt klarnar det som tidigare varit fördolt: ”Den väg som kransen pekar ut är givetvis ett växelspel mellan tystnad och aktivitet.”
Marie Tonkin placerar in Frälsarkransen i traditionen av radband, och när så Johannes Pulkkanen liknar denna krans vid en ikon, tolkad genom ortodox teologi, framgår hur ekumenisk den är. Här förenas öst och väst när bedjaren får lära sig att andas med kyrkans bägge lungor. I den okonstlade kransen har universalisten Martin Lönnebo sammanfattat inte bara sitt eget livs erfarenhet utan den Stora kristna traditionen.

Det är vår förhoppning att denna utgåva ska få bli en följeslagare för många Fräsarkransanvändare, och samtidigt få fler att upptäcka den lilla kosmiska kransen. På sidorna 46-49 får vi slå följe med biskop Martin i vår övning. Och som en pärlband utmed sidorna finns fotografen Lars Sjöbergs bilder av de vackra glaspärlorna, infällda i Linköpings domkyrkas stengolv från medeltiden, där de numera utgör Via Sacra, Den heliga vägen.
Och om vi frågor oss, med John Sjögren i det läsvärda samtalet med Frälsarkransens skapare, varför vi ska ägna oss åt bön och det inre livet i en värld som brinner, får vi svaret: ”En människa som inte känner sig själv har svårt att utföra de rätta handlingarna.”