Jag vill tyda min gåta vid lyrans klang

Det finns olika sätt att relatera till sin oro. Ett är att försöka undvika eller eliminera orsakerna till oron genom ökad säkerhet och kontroll. Att bygga murar mot det vi uppfattar hotfullt och skrämmande. Att beväpna och försäkra sig mot verkliga eller inbillade fiender.

Ett annat är att utveckla vad Simone Campbell, medlem av Sisters of Social Service i USA, kallar en ”osäkerhetens teologi”. Det innebär att vi sluter fred med vår osäkerhet och accepterar det faktum att vi alla är mer sårbara än vi vill erkänna. Det okända och ovissa, det vi ogärna välkomnar, kan frigöra en trons kreativitet när vi inte längre uppfattar det som hot mot våra föreställningar om hur livet bör vara.

Det ord ur Psaltaren som bildar tema i detta nummer – Jag vill tyda min gåta vid lyrans klang – antyder att vi kan finna öppningar mot livets mysterier på oväntade vägar. Tron är inte en intellektuell akt. Tryggheten står inte att finna i svaret på en fråga. Inte sällan kan mötet med det sårbara förlösa en skaparkraft som i sig är olösta gåtors svar, och därför helande. Artiklarna på de följande sidorna handlar om hur konst, hantverk, musik, skrivande, liturgi och andra former av skapande är en kontaktyta mot den större värld som människan är en del av. Eller som Marie Tonkin uttrycker det: fönster genom vilka vår gåtfulla mänsklighet blir synlig. Hon ställer därför frågan: ”Handlar konst i sin essens om tro?”

Hur är man konstnär i ett konsumtionssamhälle där vi har svårt att frigöra oss från idén att det vi skapar också ska kunna säljas? Lydia Halldorf funderar över detta och andra hot mot kreativiteten – effektiviteten, stressen, perfektionismen – som kommer från den så kallade marknaden. Hon berättar om sina egna försök att hitta vägen till den kreativa leken i hantverket: ”Det handlar om att göra samma sak om och om igen, och upptäcka små små nyanser som gör skillnad.”

Konsten hämtar sin näring i skönheten, menar Lydia Halldorf, något Maria Küchen bekräftar när hon lyssnar till Leonard Cohens sånger och profeten Jeremias poesi. Bägge dessa kom ur judiska prästfamiljer och står i en tradition där det inte är tabu för den troende att ifrågasätta och utmana Gud. Snarare nödvändigt för att inte mista kontakten med sig själv. Men trots att lyrans klang inte alltid erbjuder tröst – såväl Cohens som Jeremias budskap ur mörkrets djup är bitvis skoningslöst – blir det inte pessimistiskt. Varför? ”Jag tror att det delvis beror på ordens och musikens skönhet”, skriver Maria Küchen, och tillägger: ”Där skönheten finns, där finns också hopp.”

Ett samtal inför en Pietàstaty, med sig själv och med Gud, blev inledning på en oväntad resa för konstnären Fredrik Söderberg. I konstkretsar är han förknippad med utforskandet av det esoteriska och ockulta, och den förändring som skett i hans skapande under senare tid har överraskat många.

Fredrik Söderberg är försiktig med att prata om sin gudserfarenhet, men beskriver den som ”nästan kristallisk”. ”Det var plötsligt så självklart alltihop, en tydlig känsla av att det är så här det ligger till. Jag fick helt enkelt ett väldigt tydligt svar.” John Sjögrens samtal med Fredrik Söderberg tar oss med på en resa som efterlämnar något av samma känsla av självklarhet.

Två stora språk för den skönhet som är Gud mitt ibland människorna, är ikonografin och liturgin. Esteticism? Gunnel Vallquist (1920-2016) ställer sig frågan och konstaterar att så kan det vara om man bevistar en rysk gudstjänst så som man går på konsert. ”Men följer man liturgins gång och förstår orden, handlar det just om ’Gud mitt ibland människorna’, om församlingen som ’Kristi mystiska lekamen’, om delaktighet i gudomens eget liv.”

Vi publicerar postumt en av de sista texter Gunnel Vallquist skrev, där hon mycket personligt berättar om sitt möte med den ortodoxa liturgin. När hon för flera år sedan överlämnade denna text till undertecknad, bad hon att vi skulle vänta med att publicera den till efter hennes död. Det är en berättelse om hur den ortodoxa gudstjänsten blev, som hon säger, ”källan där min innersta själ får dricka, vars tal når längst in i mitt hjärta”.

Ur samma tradition har ikonerna kommit till oss. Ikonmålaren Lars Gerdmar skriver om den ikon han fick i uppdrag att måla som gåva till påve Franciskus. Hur ”använder” man en ikon? Lars Gerdmar uppmuntrar oss att ”betrakta ikonen och osynligt ta plats i bilden”.

Det var ett förhållningssätt som poeten Robert Lax övade på den grekiska ö där han levde i stor obemärkthet under mer än halva sitt liv. I Tomas Einarssons porträtt av ”Patmos heliga poet” ger denne ett enkelt skäl till varför han skriver: ”Det hjälper mig att hålla kontakt med mig själv.” Den ledtråden räcker långt. Den som finner sig själv finner Gud, sa ökenfäderna. Eller som Benjamin Ekman insåg när han en tidig morgon begav sig ut på fågelskådning i Lunds utkanter: när blicken klarnar kan det visa sig att vi redan står vid Guds tröskel. ”Då kan vi sjunga med Psaltaren och tyda gåtor vid lyrans klang.”