Att skilja mellan andar

”Allt i livet är inte svart och vitt eller vitt och svart.” Orden är påven Franciskus när han inför en grupp präster nyligen underströk urskillningens betydelse i prästutbildningen. ”Det är inte nog att framtidens präster utgår från abstrakta idéer om rätt och fel, de behöver förmågan att skilja mellan andar så att de kan hjälpa människor i deras konkreta liv”, sa Franciskus.
Talet om att skilja mellan andar kan låta dramatiskt, och någon gång kan det också vara det. Som i den offentliga duellen mellan profeterna Jeremia och Hananja på 500-talet f Kr. Men när andliga lärare som Ignatius av Loyola talar om att skilja mellan den ”goda anden” och den ”onda anden” rör det sig inte om exorcismer, utan om att urskilja vilka tankar och ingivelser som är att lita på.

Behovet av urskillning är naturligt nog som mest påtagligt när vi står inför de stora livsvalen. Samtidigt gör de flesta av oss mängder av små val varje dag. Och, som Alva Dahl påminner om i den inledande artikeln: ”Vardagens små val visar vad vi värdesätter i ett större perspektiv.”

Med denna utgåva vill vi ge några olika perspektiv på det som kallas urskillning. Vad är Guds röst i mitt inre? Vad är mina egna önskningar? Vad bör man vara uppmärksam på? Och vad är vägledarens roll i urskillningsprocessen?
Men vi kan inte heller gå förbi Bibelns tal om andemakter, hur mycket det än kolliderar med vår moderna världsbild. Patrik Hagman tar sig an frågan hur vi kan förhålla oss till den politiska analys som den tidiga kyrkan gjorde utifrån talet om demoner. I dag saknar vi visserligen ord för det antikens människor beskriver i termer av gudar och andemakter, men verkligheten har inte förändrats. ”Genom att förstå vår verklighet i termer av andemakter kan vi utveckla ett språk för sådant som annars bara blir obegripligt”, skriver Patrik Hagman.

Hur förhåller sig ”gåvan att skilja mellan andar” till det vi kallar intuition och magkänsla? Grethe Livbjerg reflekterar personligt och konkret över hur man prövar profetior och olika meditationsformer. I likhet med Johannes av Korset ger hon det krassa rådet: ”Slösa inte din och din vägledares tid med att försöka pröva, utan gå vidare i ren tro.”
Men hur gör vi då när vi står inför ett viktigt vägval och har flera likvärdiga alternativ att välja mellan? Vi samtalade med prästen Susanne Carlsson om vägledarens roll och ställde henne inför några ”fallstudier”. Karaktäristiskt för den ignatianska vägledningen är dess förtroende för den helige Andes röst och rörelser hos den enskilda människan, och därför återhållsamheten med att ge råd. Hela processen syftar till att människan ska ”göra ett val tillsammans med Gud”, som Susanne Carlsson uttrycker det. Och det förutsätter stillhet så att man kan lyssna. 
I en tid när gränserna mellan offentligt, personligt och privat luckras upp är det dock inte alltid så lätt att uppfatta den inre rösten. ”Kan vi till slut ens veta vad som kommer inifrån mig själv och vad som kommer från någon smart spindoktor?” Mikael Löwegren ställer frågan och visar hur ett av kyrkans viktigaste uppdrag är att forma ett levande och lyhört samvete.

Två av de stora vägledningstraditionerna i kyrkan som finslipat förmågan till urskillning är dels den ignatianska, dels den monastiska med rötter hos ökenfäderna. Mellan de två finns åtskilliga beröringspunkter. Bägge framhåller att det inte finns några ”magiska inre antenner för att urskilja Guds vilja”, som Per Rönnegård uttrycker. Vi behöver ”använda vårt förnuft och vår vilja för att hålla fast vid det vi innerst inne vet att vi ska prioritera, och vid det som är verkligt”. 
Hos ökenfäderna står det grekiska begreppet diakrisis i förgrunden, ”ett slags andligt ultraljud”, som Per Rönnegård kallar det, för att urskilja vad som rör sig under ytan. Han visar hur öknens fäder och mödrar talar om att skilja mellan illusion och verklighet, men också mellan att uppleva en frestelse och att låta den slå rot.  
Den anglikanske prästen Sam Wells – som är huvudtalare på årets höstmöte i Bjärka-Säby – skriver slutligen om gudstjänsten och i synnerhet den tystnad, eller dialog, som följer på predikan som en plats för urskillning. ”Tystnaden efter predikan”, säger han, ”är en försummad del av liturgin i nästan alla församlingar.” 
Och det gäller inte enbart den tystnad som följer på predikan. Övning i långsamhet och stunder av stillhet, men även dialog, är nödvändiga för att, som Alva Dahl uttrycker det inledningsvis, kunna leva med öppna sinnen i en sårad skapelse och i en splittrad värld.
Till sist vill jag påminna om det Alexander Schmemann-symposium som hålls i Bjärka-Säby i januari 2017. Program finns bifogat. Som flera skribenter i detta nummer framhåller är det få ting som öppnar oss för Andens ledning så som ett regelbundet gudstjänstfirande. Symposiet vill förmedla något av arvet från en av dem i modern tid som haft störst betydelse för att göra kyrkans gudstjänst till ett klart och rent vatten.