Getsemane

Pilgrim frams 2016-1

I Getsemane låter oss Skriften tränga djupare in i Jesu hemlighet än någon annan gång, skriver teologen Joseph Ratzinger. Han syftar på den bön i vilken den bedjande och den till vilken bönen riktas inte tycks vilja samma sak. ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”(1) Sonens vilja kämpar med Faderns. Till sist segrar Faderns vilja. Och Hebreerbrevet kommenterar: ”Han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.”(2)

Efter Getsemane är det inte möjligt att förneka Jesu fullständiga mänsklighet. Trots att det heter att han är ”utan synd”, känner han i kropp och själ av den motsträvighet som efter fallet präglar den mänskliga naturen. Jesus ber att få ”slippa denna stund”.(3) Men når till sist en överlåtelsens punkt då han ger sitt förbehållslösa ja och faller i Faderns armar.

Trädgården på Olivbergets sluttning är platsen där Jesus, som en av oss, kämpar för att behålla sin tro. När Jesus till sist ger sitt ja, är det helt och fullt hans eget. Samtidigt som han fått det som gåva. ”Ingen får något som inte ges honom från himlen.”(4) Det gäller även vårt ja till Gud.

I en tid som denna, och på tröskeln till den Stora veckan, är det vår förhoppning att en utgåva om Getsemane kan bli både en tröst och en kallelse. Varför en tröst? Den är ju ”Ångestens trädgård”, som Susanne Rikner kallar den. Men hon skriver också i den inledande artikeln: ”Gud är vaken in i minsta nerv av mitt lidande. Det är därför en så absurd och fasansfull sak som korset bär på befrielse.”

Och på vilket sätt en kallelse? Getsemane är en förtätning av allt det i livet som frestar till uppgivenhet, och i dess spår cynism. Vad är skillnaden mellan uppgivenhet och förkrosselse? Alva Dahl ställer frågan, och visar på en plats dit cynismen inte har tillträde. Hur gör vi, frågar hon, ”för att inte tänka bort utan kännas vid när vi övermannas”.

Det är som att alla de stora, och svåra, frågorna ställs på sin spets i Getsemane. Också den om våld och icke-våld, något teologen Roland Spjuth reflekterar över. Med några få ord kunde Jesus ha ändrat sin bön från ”ske din vilja” till ett rop på legioner av änglar som inget hellre ville än att krossa fienderna. Varför gör han inte det? Och varför tillrättavisar han Petrus i dennes fullt begripliga vilja att försvara Jesus: ”Stick tillbaka ditt svärd.”(5)

Utan att reducera Jesu kamp i Getsemane till ”en allmän handlingsstrategi som visar på icke-våldets styrka”, låter oss Roland Spjuth se varför vi kan våga hoppas på Gud inför våldets till synes obetvingliga kraft. Här, om någon gång, bränner det också till kring den fråga som Alexander Schmemann ställer i sin utläggning av Herrens bön: ”Varför behöver vi be om att inte bli inledda i frestelse?”

När vi drabbas av anfäktelse – ett ord som knappast hör till vardagsspråket längre – återstår för människan att ropa ur djupen. Jesu bedjande av psalmerna, inte minst under anfäktelsen i Getsemane, är ett av de främsta motiven till att den unga kyrkan gör Psaltaren till sin stora bönbok. ”Min själ är bedrövad, ända till döds.”(6) Biskop Martin Lind skriver om hur anfäktelsen, som i grunden hotar vårt liv, kan ha olika skäl. ”Vad ska då människan göra i bottenläget?” Läs hans råd och hur Bonhoeffer bemötte anfäktelsen när den kom som en plötslig attack mitt i de rutiner han gjort upp i fängelset.

Men anfäktelsen kan också uppstå i en nära vänskap. Marie Tonkin porträtterar relationen mellan två av 1900-talets mest betydande teologer, Elisabeth Behr-Sigel och Lev Gillet, en vänskap som utgjorde ett ”kärlekens eldprov”. I brevväxlingen mellan dem, som vi publicerar ett utdrag ur, skriver Gillet: ”Jag måste tillstå att det finns ögonblick när jag behöver döda dig inom mig – och på samma gång döda mig själv.”

Inför påsken skriver Arne och Gun Gustafsson, båda erfarna retreatledare, om hur en ”Lammets teologi” kan visa på vägar som låter oss övervinna söndring i våra relationer och splittringen bland oss som kristna. ”Det är kanske inte i tolkningen av Skriften som problemet djupast sett ligger. Det är i vårt självförsvar.”

En av de röster som oförtrutet framhöll hur enhetens väg förutsätter ”Lammets hållning”, tillhörde Gunnel Vallquist. Den 11 januari insomnade hon i en ålder av 97 år. Gunnel Vallquist ingick i Pilgrims referensgrupp sedan starten 1994, hon var en ständig uppmuntrare och regelbunden medarbetare i denna tidskrift liksom i våra vintermöten. Hos henne förenades en varm fromhet med patos och profetisk skärpa, inte minst när hon berörde sin hjärtefråga: kyrkornas enhet. Vi publicerar här den ”dialogpredikan” som biskop Martin Lönnebo höll vid begravningsmässan i St:a Eugenia kyrka.

Det är en predikan som tar oss till Getsemane. Där finner blicken Kristi anlete. ”All mänsklig ångest och allt lidande tiderna igenom strålar samman i den lidande Kristus, bränner i hans blod och i hans nerver”, hör vi till sist Gunnel Vallquist säga. Vi lyser frid över hennes ljusa minne.

1. Mark 14:36, 2. Hebr 5:7, 3. Mark 14:35, 4. Joh 3:27, 5. Matt 26:52, 6. Mark 14:34, Jfr Ps 42:7