A och O

Nummer 3 | Årgång 6 | 1999

Pilgrim frams 1999-3





ÖPPNING - Peter Halldorf
MED FÖTTERNA PÅ EN KLIPPA - Lena Bergström
DU ÄR - Syster Eva-Maria o c d
TILL DEN LJUVASTE JESUS - Bysantinsk lovsång i översättning av Bengt Pohjanen
JESUS ELLER KRISTUS? - Per Beskow
LJUS AV LJUS - Ingemar Leckius
ANSIKTET - Anders Piltz
”BRINNER MITT LIV AV KRISTUSTILLBEDJAN?” - Liselotte Johansson och Lennarth Thörn samtalar
KRÖNIKA: KRISTUS ÄR HELA ALFABETET, ÄVEN DU - Martin Lönnebo
KLASSIKER: AV SAMMA SLAG SOM VI - Athanasios av Alexandria
KAN EN MÄNNISKORNAS LIKE SKAFFA FRÄLSNING? - Lars Gyllensten
PILGRIMSVÄGAR (VI) - Hans-Erik Lindström
TÄNKESPRÅKET: SJÄLENS KLÄDER - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
FOTSPÅR I GLASTRAPPAN av Magnus Malm - Anders Piltz
VÄVEN av Martin Lönnebo - Bo Nordin
DAGBOK FRÅN ROM av Gunnel Vallquist - Biörn Fjärstedt
SANNINGEN OM JESUS av Tom Wright - Josef Bergdahl
RETREATER MED PILGRIM
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

Vem säger ni att jag är?
Jesu fråga till sina lärjungar vid Cesarea Filippi är den kristna trons utgångspunkt. Vem var han som befallde naturen och kallade döda åter till livet men samtidigt uppträdde svag och vanmäktig inför sina bödlar? Vem var han som utan blygsel gjorde anspråk på att vara Guds like men blev hungrig och trött som en människa?
Hur vi ställer oss till Jesus av Nasaret är ingen akademisk fråga. Det formar våra liv. Vårt svar på frågan avgör vårt öde. Kristi identitet är nyckeln till människans identitet.
När Simon Petrus är först ut med att ge sitt vittnesbörd – ”Du är Messias, den levande Gudens son” – får hans svar Jesus att utbrista: ”Salig är du Simon, Jonas son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.”(1)
Inkarnationen är ett avslöjande och en hemlighet. I Jesus kastar Gud sin slöja och bryter sin tystnad. I Jesus döljer han sig för vår spanande blick och gäckar tankens viga språng när den vill fånga honom i sitt nät. Även om vi med hjälp av evangelierna kan foga samman en bild av Jesus och ge händelserna i hans liv en konkret historisk referensram, är det inte säkert att det för oss till tro. Avslöjandet, att Gud uppenbarat sig i människornas värld, är uppfordrande för tanken. Vi är inte längre hänvisade till vissa människors upplevelser, till en andlig elits hemliga uppenbarelser, när vi söker en tro att leva och dö på. Den kristna bekännelsen vilar på vad som sågs, vad som hördes, vad man kunde ta på. Om det var Gud som sågs och hördes i Jesus av Nasaret, får ingen möda sparas för att försöka förstå vad som hänt i och genom honom.
Likväl. I slutändan slinter tanken. Vi når inte fram – om inte Gud själv berör våra hjärtan, om inte Anden öppnar våra ögon.

När vi nu försöker göra ett temanummer om Jesus kunde vi ha gett det många namn. Vi har valt det namn han ger sig själv i Bibelns sista bok, Kristi eget svar på sin fråga. ”Jag är A och O… han som är och som var och som kommer, allhärskaren.”(2) Alfa och omega är det grekiska alfabetets första och sista bokstäver. Den kristna tron har en kosmisk dimension. Allt som är till har sitt upphov och sitt mål i Jesus. I varje gudstjänst lovsjungs Kristus som alltings ursprung och alltings mål. Men lovsången blir meningslös och ofruktsam om inte Jesus Kristus inbjuds att vara den förste och den siste i våra liv. Om han inte blir vårt livs Du. Som Martin Lönnebo skriver i sin krönika: Kristus är hela alfabetet – även du!
Vårt temanummer om Jesus är inget försök att uttömmande redogöra för de olika sidorna av Kristi väsen, det som brukar kallas kristologin. Det är i hög grad ett trosvittnesbörd. Lena Bergström inleder med att berätta om hur hon fann en relation som var starkare än hennes egen tro, en relation som har med kroppen mer än med orden att göra. När det kommer till orden visar sig ofta poesin vara det språk som når längst. Vi bad en nunna och poet, karmelitsystern Eva-Maria, att bidra med några personliga ord till vårt tema. Hon skrev en dikt till Jesus. Poeten Ingemar Leckius sände oss två av sina Kristusdikter, Främlingen och Ljus av ljus. Ur den bysantinska sångskatten finns ett antal så kallade ”akathistoshymner”, ordet anger att de ska sjungas stående. Bengt Pohjanens nyöversättning av en av de mest berömda av dessa, lovsången till den ljuvaste Jesus från 1100-talet, publiceras här för första gången.
I den bysantinska hymnen lovsjungs genomgående ”Jesus” – inte ”Kristus”. Per Beskow visar hur olika fromhetstraditioner har föredragit det ena namnet framför det andra och hur risken finns att en motsättning uppstår. Från början var de två ”sammanvävda till ett enda liksom livklädnaden utan sömmar”.

När man ska försöka tala eller skriva om Jesus inser man att inget är svårare – och inget viktigare. Därför är den bok som nyligen utkommit av Anders Piltz, Se ansiktet, där Jesusfrågan ställs i fokus, ett av de mer angelägna bidragen under senare tid. När vi bad två predikanter att läsa denna bok, skriven av en predikare – dominkanorden brukar ju också kallas predikarorden – konstaterade bägge att om inte förkunnelsen ska bli tom och meningslös måste förkunnaren själv vara en tillbedjare. Som Lennart Thörn uttrycker det: ”En predikant som inte själv i första hand är en tillbedjare har egentligen inget att säga.”
För de första århundradenas kristna förkunnare var detta något alldeles självklart. Kampen i fornkyrkan för att hålla samman Gud och människa rörde sig inte om teologiska hårklyverier, som vi ibland tror när vi gör oss lustiga över dessa diskussioner. Den gällde människans möjlighet att bli frälst, som Lars Gyllensten insiktsfullt skriver om kyrkofadern Athanasios livslånga kamp mor arianerna, de som inte ville hålla Jesus för Gud. För Athanasios och hans kolleger stod det klart: Om Gud inte blev människa finns ingen räddning för människan. Och om Jesus inte var Gud är han inte värd vår tillbedjan.
Men om han är den han säger sig vara, alfa och omega, då är tillbedjan den enda rimliga reaktionen på hans uppenbarelse.

1 Matt 16:16-17 (Giertz), 2 Upp 1:8 (nt81)