Alla ska bli Guds lärjungar

Nummer 4 | Årgång 25 | 2018

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

NARDUSFLASKANS DOFT
Marie Tonkin

DET AVSLÖJANDE ANSIKTET
Rowan Williams

DIKTEN: EN SEGER FOR DE FÖRLORADE
Elisabeth Jennings

LIVSRESAN: “FADER PAULO LÄRDE MIG DET HELIGA MÖTETS TEOLOGI”
Stephanie Saldaña

JAG SER INTE VÄGEN MEN JAG LITAR PÅ DIG
En bön av Thomas Merton

SOM ELDEN GENOM ATT BRINNA
Sigfrid Deminger

OLINJERAT: FÖRLORAD SJÄL
Britta Hermansson

RÅDEN FRÅN GANDHI
Joakim Hagerius

SAMTIDEN: KYRKAN ÄR INGEN MÄNNISKAS HEM
Maria Küchen

EFTERVÄRME: MIN HEMLIGA KÄRLEK
Martin Lönnebo

DE MÖTTE JESUS
Mikael Löwegren om Jag mötte Jesus av Charlotte Rørth och Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabeel Qureshi

VAD HÄNDE VID GRAVEN?
Petra Carlsson om Jesus av James D G Dunn

DYGDER UTAN NÅD
John Sjögren om 12 Livsregler av Jordan B. Peterson

SAMTAL GENOM ÅRSTIDERNA
Daniel Wistrand om Inte långt borta av Liselotte J Andersson

EN INBJUDAN TILL VÄNSKAP
Lena Bergström om Gemenskapens evangelium av Jean Vanier

HOPP FÖR DÅRAR
Simone Kotva om Om tron av Patrik Hagman

RETREATER

SANDKORN

  • Det första evangeliet avslutas med en sändning: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar.”
    Sändningsordets nycklar är därför och alla. Den tomma graven (läs Petra Carlssons recension av James Dunn) har globala implikationer. Det som skett genom Jesu uppståndelse innebär att en ny väg har öppnats till Gud. För alla.
    Som tema på vår nittioåttonde utgåva, ett nummer om mission, har vi därför återigen valt ett Jesuscitat: Alla ska bli Guds lärjungar. I sin tur en parafras på ett ord hos profeten Jesaja som Jesus nytolkar. ”Både tron och kyrkan var globala innan någon började tala om en globaliserad värld”, konstaterar Sigfrid Deminger.Evangeliets universalitet uppfordrar till att berätta, kommunicera, överskrida gränser. Men hur? Hur tänker vi om mission i en tid när marknaden regerar och ”branding” – varumärken – är det stora säljargumentet? Vilken är evangeliets logo?
    Flera av författarna i detta nummer berör den skenbara motsättningen mellan ett kontemplativt och ett utåtriktat missionerande liv. Marie Tonkin kallar det en av evangeliets ”underbara paradoxer” och betraktar kvinnan med nardusflaskan: hon sitter vid Jesu fötter ”som en oroande varningsskylt för eventuella försök att göra evangeliet till en vara eller ett program, något att profitera på”.
    Rowan Williams utvecklar tankegången och ger en definition: mission är att visa världen ett ansikte som formats av kontemplation. När vi begrundar hur vi ska få evangeliet att dra till sig vår tids människor behöver vi ständigt påminnas om att ”evangelisation alltid är ett utflöde av något annat – lärjungens färd mot en större mognad i Kristus”.
    Samma riktning finns i Mahatma Gandhis råd till Indienmissionären Stanley Jones när denne frågar hur kristendomen skulle kunna bli trovärdig i Indien. ”Missionärerna, liksom alla kristna, måste börja leva mer likt Jesus”, svarar Gandhi. Därmed ligger det också i sakens natur att evangelisation är en process som blir mest effektiv när vi inte eftersträvar den.

    Texasfödda Stephanie Saldanas fascinerande berättelse om sin väg till Damaskus, och så småningom ökenklostret Mar Musa där fader Paolo Dall’Oglio blev hennes vägvisare, återkallar minnet av en av vår tids dynamiska missionsgestalter. Hon tecknar ett levande och personligt porträtt av denne romare och jesuit, en komplex karaktär som aldrig passade in i konventionella mallar. På 1980-talet grundade han klostret i den ogästvänliga öknen, men ”inte vilket kloster som helst”: de som gav sina klosterlöften lovade att leva sina liv i dialog med islam.
    Stephanie Saldana berättar hur fader Paolo – som besökte oss i Bjärka-Säby vintern 2010 – i sina samtal med henne ständigt återvände till ett ämne: att vår djupaste glädje endast kan finnas på korset. Hit kan såväl hans passion som mission härledas. ”Mer och mer insåg jag att hans livsval inte bara kunde förstås i ljuset av hans kärlek till islam, utan att de också på något vis hängde ihop med hans längtan efter att vara trogen korsets återlösande kraft.”
    Den 29 juli 2013 begav sig fader Paolo till staden Raqqa i ett försök att medla för frigivningen av bortförda kristna. Där upphör alla spår efter honom.

    Om det var något Paolo Dall’Oglio förkroppsligade var det att ”mission sker i ömsesidighet”, som Sigfrid Deminger uttrycker det när han reflekterar över förhållandet mellan evangeliet och kulturerna. Joakim Hagerius tar upp tråden och konstaterar hur Stanley Jones dialog med Gandhi inte gjorde honom till synkretist. I de rundabordssamtal där Jones inbjöd människor med olika tro till utforskande samtal, strävade man efter att igenkänna sanningen var den än fanns.
    Även Maria Küchen ger viktiga ingångar till temat när hon under vinjetten Samtiden ställer frågan: Vad är skillnaden mellan social gemenskap mellan kristna och gemenskap i Kristus? Om kyrkan får vara ”en plats för övergivenhet och brusten tillit i gemenskap med Kristi kropp”, som Maria Küchen uttrycker det, då blir hon av sig själv en gemenskap som drar andra till sig.

    ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Orden utgör ett avgörande motiv till all kristen mission. Men när Mikael Löwegren läser två böcker med personliga berättelser om Kristusmöten – den danska journalisten Charlotte Rørths Jag mötte Jesus och Jag sökte Allah men fann Jesus av Nabeel Qureshi – påminns vi samtidigt om att varje människas väg är unik. När de två mycket olika vittnesbörden läggs sida vid sida framträder ett lika viktigt budskap som att ”Jesus är vägen” – det finns tusen vägar till Kristus!

    Med det här numret gläntar vi på dörren till vår tidskrifts jubileumsår. Redan nu kan du läsa om en del av händelserna under 2019, bland annat retreater om arvet efter några av dem som präglat Pilgrim under ett kvartssekel. Varför fortsätter de att ”göra lärjungar”, att locka oss att lägga ut lite djupare? Martin Lönnebo satte sannolikt fingret på hemligheten i sitt slutord i årets Höstmöte i Bjärka-Säby. Eftervärmen dröjer kvar.

    Peter Halldorf