Andedop

Nummer 2 | Årgång 14 | 2007

Pilgrim frams 2007-2





Öppning peter halldorf
En kärlekens pingst - grethe livbjerg
Rösten av en som talar för oss - ylva eggehorn
Kom och bo i oss - torsten kälvemark
Åkallan av den Helige Ande - symeon den nye teologen
Andens nyktra rus - raniero cantalamessa
Livsresan: I nya landskap - samtal med eva olofsson
Vägleda: Låt er förvandlas - liselotte j andersson
Klassiker: Tecknet - william j seymour
William J Seymour: Slavättlingen på Azusa Street - jan-åke alvarsson
Lidelserna (IX): Allt ljus på mig - samuel rubenson
Korsets väg av Paul Claudel - mikael löwegren
Ignatius av Loyola – mästare i andlig vägledning av Stefan Kiechle S.J. - syster anna osb
Retreater & kalendarium på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Det är inte underligt om det råder en viss osäkerhet beträffande andedopet.
Hur talar man om någon som aldrig visar sitt ansikte, inte ger några intervjuer och ständigt gäckar den som vill ha ett fast grepp om tillvaron? Och hur beskriver man den erfarenhet som berusar själen med en oändlig mildhet?
Den Helige Ande är, som Symeon den Nye Teologen uttrycker det, den ”dolda hemligheten”. Utan denna hemlighet finns ingen kristen tro, inget kristet liv, ingen kyrka och ingen eukaristi. Och definitivt ingen andlig vägledning värd att följa! ”Det är Anden som gör levande,”(1) framhöll Jesus med eftertryck. Och hans lärjunge, Paulus, fyllde i: ”bokstaven dödar, men Anden ger liv.”(2)

Jesus talade om ett dop i Ande: ”ni ska bli döpta med Helig Ande om bara några dagar.”(3) Detsamma gjorde Paulus: ”Med en och samma Ande har vi alla döpts.”(4) Det är en adekvat bild för vad som sker när Jesus andas på en människa. Hon nedsänks i sitt rätta element. I Gud. Pingstdagen klargjorde hur det kristna dopet är ett andedop. ”Alla fylldes av Helig Ande”, lyder rapporten från detta historiska genombrott.(5)
Alla. Anden gavs nu inte endast åt prästen, kungen, profeten. Genom andedopet är alla präster, kungar, profeter.
Fylldes. Andedopet är mer än ett korsdrag i själen, en happening. Gud intar människan så att hon blir berusad av nåd.
Av Helig Ande. Det är en i Treenigheten som kommer för att ta sin boning i människan. Med Anden döps hon in i Sonens gemenskap med sin Fader.

Att begreppet ”andedop” inte alltid förlöst törsten hos människor har sina skäl. Lägger vi vår egen mall på andra gör vi oss skyldiga till en inskränkning. Den Helige Ande skyr alla scheman, flyr den som vill avslöja hans hemlighet. När andedopet blir en metod låser det sig i själarna. När man låter den Helige Ande bevara sin hemlighet uppenbarar Anden sin kraft.
Efter pingstdagen finns tusen sätt att erfara det som Jesus kallade ett dop i Helig Ande. Som Ylva Eggehorn uttrycker det: ”Varje röst är unik.” Och tusen och åter tusen erfarenheter av Anden väntar den döpte under hennes pilgrimsfärd. Med Torsten Kälvemarks ord: ”Andedopet är en fortsatt och ständigt pågående livsprocess.”

I denna utgåva delar människor med sig av sina erfarenheter. Den symfoni av röster som talar vad Anden ingett dem, låter oss ana rikedomen i den stora kristna traditionen. Det är när Anden mångfaldigas – ”fördelar sig på var och en”(6) – som den enhet uppstår som synliggör Kristus.
Till ett rikt kristet liv hör såväl den karismatiska och kontemplativa som den sakra-mentala dimensionen av kyrkans liv. Det som för oss ibland ter sig som motsättningar är yttringar av en och samma Andes verksamhet. Grethe Livbjerg, som tillhör Karmels tradition med dess betoning av den stilla bönen, berättar om hur tungotalet blev en gåva som fördjupade hennes böneliv. Hon reflekterar samtidigt över ” vad som gick fel på 70- och 80-talen, och vad som utmärker den nya pingst som bryter fram nu”.
Påvens personlige predikant i Vatikanen sedan många år, Raniero Cantalamessa, be-rättar om en erfarenhet av samma slag. Efter många invändningar inom sig sökte han förbön för att Anden skulle utgjutas över honom på nytt, en medveten förnyelse av det dop han en gång tagit emot. Fader Cantalamessa uppehåller sig vid en kär paradox bland kyrkofäderna: andedopet som det nyktra ruset!

En liknande resa, fast i motsatt riktning, har pingstvännen Eva Olofsson gjort. Hennes möte med Franciskus öppnade mot kyrkans kontemplativa och sakramentala väsen. Upptäckten av eukaristin, ikonerna och den tysta bönen var som ett nytt andedop för den mogna pingstvännen. När en vän invände, ”Eva, det där är katolskt!”, svarade hon att det var något som Gud uppenbarat för henne: ”Det är direkt från himlen!”
För alla dessa innebar inte de nya andliga insikterna att de förkastade sina tidigare erfarenheter eller lämnade den tradition de tillhörde. De fann istället hur en större hel-het och harmoni uppstod när de förenade ”gammalt och nytt”.

Den ortodoxa kyrkan och pingströrelsen är de två traditioner där pingsten på ett särskilt sätt utgör dominerande motiv. Medan den ortodoxa kyrkan, med Torsten Käl-vemarks ord, ”alltid varit en mäktig pingströrelse” där andedopet aldrig försvunnit, är pingstväckelsen den rörelse som under de senaste hundra åren kommit att förknippas med just dop i Anden.
Uttrycken skiljer sig dock. I ortodox tradition är gudstjänstlivet en pågående himmelsk liturgi där Andens frihet är stor. ”Den ortodoxa traditionen ger den enskilde rätt till en egen hållning under gudstjänsten.” I pingströrelsen framhålls den andliga frihet som följer av en djupt personlig erfarenhet av Anden. Jan-Åke Alvarsson beskriver bak-grunden till pingströrelsens framväxt, och i synnerhet en av de personer som spelade en huvudroll när det begav sig, slavättlingen William Seymour.
Anden är given åt den som tror. Likväl behöver vi be om Helig Ande. Men vet vi vad vi ber om i den bönen, frågar Liselotte J Andersson. Och hon tillägger: ”Man kan inte be om den Helige Andes närvaro i sitt liv utan att ta risken att förvandlas."

1 Joh 6:33, 2 2 Kor 3:6, 3 Apg 1:5, 4 1 Kor 12:13, 5 Apg 2:4, 6 Apg 2:3