Andlig vägledning

GUD LÄR SIG GÅ

Mitt i allt vårt sökande står en okänd konstnär och målar en bild av Jesus som är ett gudsrikestecken.

av Ylva Eggehorn

I Brönnestads medeltidskyrka finns målningar av en senmedeltida mästare som har lyckats med konststycket att förbli okänd. Hans linjeföring är elegantare och smidigare än Albertus Pictors, men i konkretion står han inte Pictor långt efter. En gång i tiden lyste och skimrade hans målningar mot häpna besökare. Resterna av mönjan, järnoxiden och guldockran har tvättats fram efter övermålningarna på 1600-talet och färgen har samlats i en rödbrun kulör som påminner om stelnat blod. Inspirationen är inte att ta miste på – här målade någon som ville gestalta Guds rike mitt framför våra ögon.

Jag kom till Brönnestads kyrka en kväll när septembersolen lade bladguld över hela trakten. Musikern som skjutsade mig från tåget föreslog att vi skulle ta en titt på de unika målningarna. Jag stannade under ett av valven och såg en bild som drabbade mig. Ett porträtt av den heliga familjen.

*

I förgrunden sitter Maria och syr på en liten dräkt eller rock – en kolt hade man antagligen sagt på 1400-talet. Vem ska ha den? Jesusbarnet, förstås. Det här är en fattig familj. Man kan inte bara gå ut och köpa sig nya barnkläder när något blir slitet. Kanske Maria sitter i Egypten och syr, bland människor som inte förstår hennes språk. Josef finns också med. Han är redan gammal och böjd, han kunde varit farfar till Jesus. Men han är inte overksam. Också han är engagerad i att göra något för barnet. Eftersom han är snickare och en händig man har han tänkt ut något för den lille som ser ut att vara lite mer än ett år gammal. Han har konstruerat en gåstol.

Där går Jesus, naken (mamma syr ju på hans enda kolt), med ryggen åt oss andra, på väg bort från Maria, i riktning mot Josef, i en fint snickrad trästol (hård ceder? olivträ? eller kanske pinjeträ?) med små hjul och en ordentlig ram att hålla sig i. Om evangeliets egna anspråk gäller, är det här Gud. Som håller på att lära sig gå på den här jorden.

Den målningen skulle kunna mäta upp avståndet mellan vår konsumistiska, individualistiska, kroppsföraktande kultur och den berättelse som säger oss att ingen av oss lever och dör för sig själv, att Gud har skapat världen och älskar den och våra kroppar så mycket att han måste bli en av oss för att kunna befria oss inifrån och ut. Gud klarar sig inte utan Maria och Josef. Han klarar sig inte utan sömnaden och snickeriet, inte utan mönjan, järnoxiden och guldockran, inte utan sånger, lek, fantasi och övning i att gå på jorden. Och vi klarar oss inte utan det barnet.

*

”Jag förstår mycket väl varför det har varit så svårt att hålla fast vid protestantismen, när euforin väl har lagt sig och kyrkorna målats om”, skriver Suzanne Brögger i sin storslagna bok Sölve. ”Det är ju lätt att riva ner, men att leva med lutherdomen är inte så enkelt som man skulle kunna tro. Ty när människor döpts och konfirmerats, finns det inte fler yttre tecken, i fortsättningen är alla hänvisade till sig själva. Det är och förblir en helt privat sak hur människor vill ägna sig åt sin tro. Och det är just det fina med lutherdomen, säger de övertygade, som tar parti för det nya. Alltså att den finns i ditt inre och är osynlig. Man kan inte stoltsera med tron eller yvas över den. Men man kan inte heller veta hur man överhuvudtaget skall låta denna tro verka i vardagslag.”

Vad skall man göra till vardags, morgon, middag, kväll, alla de minuter då man inte kan ta emot den heliga måltiden eller höra det glada budskapet, frågar Suzanne Brögger, lätt förklädd till ”fru Sölves bönbok” från 1500-talet.

Arbeta, givetvis. Men också arbetet, familjelivet, natten, matlagningen ingår i det vi kallar kultur – inte bara kyrkomålarens konstskicklighet eller den danska författarinnans språk. Kan allt det här på något vis återspegla det heliga, vara ett gudsrikestecken?

*

Fru Sölve föreslår de ”övermålande” lutheranerna en osynlig väg, en glädjens väg: vi kan välja vilken ospektakulär handling som helst som helig väg, och renodla den ner i dess djup och detaljer. ”Jag kan ju föreslå er ´vattnets väg´. Lyssna till ljudet av det kalla vattnet när det dras upp ur brunnen. Känn vattnets tyngd i axlarna. ”Tänk på allt det goda som vattnet gör.” Att dag för dag öva sig i tacksamhet och respekt för vattnets existens kräver inga särskilda klosterdräkter ”som ska demonstrera vilken hängiven människa man är. Man kan nöja sig med vanliga fruntimmerskläder. Men man vet att i utförandet av konkreta dagliga gärningar går den väg som innebär Guds frid, samtidigt som man kan vara till gagn för sina medmänniskor genom att låta den frid gå vidare som ingen äger.”

Man kan också välja pastejens eller frukttårtans väg, papegojskjutandets eller osedlighetens – bara man ser till att gå till botten med det hela, och aldrig någonsin inbillar sig att man är förmer än någon annan, tillägger fru Sölve som enligt Brögger undertecknar sin bönbok ”med egen hand”. De flesta av oss kommer antagligen aldrig att gå till botten vare sig med papegojskjutningar eller osedlighet, och frukttårta tar tid att baka, det är svårt att få gelén som man verkligen vill ha den. Men mitt i allt vårt sökande efter Guds rike, efter en kultur som skulle kunna vara ett tecken i vår vardag, står en okänd konstnär och målar, så skickligt han kan, en bild av Gud som tar sina första steg på jorden.

Ylva Eggehorn är poet och författare. Hon tillhör Pilgrims referensgrupp. Artikeln var införd i Pilgrim nr 4/2010.