Ära Gud med er kropp

Nummer 1 | Årgång 11 | 2004

Pilgrim frams 2004-1





ÖPPNING - Peter Halldorf
DET NEDRIVNA TEMPLET - Anders Piltz
EN ALLDELES EGEN TREENIGHET - Kristin Zeiler
LED MIN VILJA - Morgonbön i Optinaklostret
”ÄR INTE KROPPEN MER ÄN KLÄDERNA!?" - Samuel Rubenson
KRÖNIKA: I VEMS INTRESSE? - Per Åkerlund
ÖVA FÖR UPPSTÅNDELSEN - Syster Eva-Maria ocd
GUDS MINNE RISTAT I HANS FOLKS KÖTT OCH BLOD - André Gouzés
KLASSIKER: ”SYSSLOLÖSHET ÄR SJÄLENS FIENDE” - Benedictus av Nursia
DEN HELIGE BENEDICTUS: SJÄLENS SPEGEL - Ingmar Svanteson OSB
BIBLIOTEKET: VI SKALL SE HONOM SÅDAN HAN ÄR av arkimandrit Sofrony - Mikael Löwegren
SANNINGENS REGEL av Bengt Hägglund - Torsten Kälvemark
PINGSTNOVENAN
RETREATER
SANDKORN

Öppning

En av fastetidens stora bibeltexter är berättelsen om kvinnan som smorde Jesu fötter med olja och torkade dem med sitt hår. Denna kroppsliga handling, som stack i ögonen på sällskapet omkring middagsbordet, togs emot av Jesus som en gudstjänst. Kvinnan gjorde mer än hon var medveten om. Hon smorde hans kropp, det tempel som skulle rivas ned för att efter tre dagar byggas upp, inför hans begravning. Hennes handling var en akt av tillbedjan.
Med evangeliet introducerades en syn på kroppen med en radikalitet vi intill denna dag har svårt att riktigt ta till oss. Inte nog med att Gud så till den grad helgat materien att han blivit kropp. Nu förklaras också människans kropp vara ett tempel åt den Helige Ande. Gud bor inte bara i sin himmel, mötet med honom är inte reserverat för vissa heliga platser. Den Helige flyttar in i människan och gör hennes kropp till sin viloplats, den boning där han slår sig ned för att sitta till bords med oss. I en värld härjad av gnostiska föreställningar – anden är god och kroppen ond – är det inte svårt att föreställa sig vilken provokation detta innebar. Och vilken befrielse. Senantiken var ett eldorado för läror och rörelser som såg som sin uppgift att dra upp människoanden ur materiens gyttja. Här kom nu en religion som förklarade fängelset – kroppen – vara ett tempel som den högste Guden ville fylla ut med sin härlighet. Kroppen var inte längre ett bihang till belastning för den som åtrådde Gud. Den var djupt indragen i människans gudstjänst. En gåva att ära Gud med.

Få saker tycks så svåra när det kommer till andlighet som att finna ett sunt förhållningssätt till kroppen. Genom kyrkans historia har vi slitits mellan ytterlighe- ter, alltifrån kroppsförakt till libertinska föreställningar. När askes och fasta blir ett sätt att kuva kroppen för dess egen skull skändar vi Guds tempel i lika hög grad som när vi tillåter oss allsköns utsvävningar emedan vi inte tilltror kroppen någon frälsningsmöjlighet.
Är det någon tid på året som inbjuder oss att återvinna respekten för kroppen så är det fastetiden. Den kallar oss till vårstädning av vårt livs tempel, att göra kroppen till en boning värdig den Gud som skapat den. Att fasta är att ära Gud med sin kropp. I denna utgåva av Pilgrim vill vi spegla olika sidor av Paulus ord till församlingen i Korinth.(1) Att dra in kroppen i sin gudstjänst kan rentav ge tron en rejäl ansiktslyftning.

Vilka konsekvenser får det att Gud blivit människa? Anders Piltz inleder med att visa hur det mest specifika i kristen tro får återverkningar på det mesta. Inte minst innebär det att frälsningen inkluderar kroppen. Förkunnelsen om köttets uppståndelse var därför en huvudpunkt i den urkristna predikan. Som Irenaeus av Lyon skriver: ”Om det inte är köttet som blir frälst, då har Herren inte återlöst oss med sitt blod, då är inte eukaristins kalk en delaktighet av hans blod, då är inte brödet vi bryter en delaktighet av hans kropp.”
Om den ena risken är att reducera kristen tro till ”andlighet”, är en lika överhäng- ande fara i vår tid att ”människan trängs in i en biologisk språkdräkt”, som forskaren Kristin Zeiler uttrycker det. Utifrån en kultur där åtskilligt förklaras med hjälp av genetik skriver hon om behovet av att återvinna den integrerade kroppens teologi. ”Människan är helt enkelt en med nödvändighet sammansatt helhet av kropp, själ och ande; hon utgör en alldeles egen treenighet.”

Ökenfäderna är kanske inte de vi allra först söker stöd hos för att komma till rätta med kroppsförakt. Den asketiska traditionen känns fjärran och ofta obegriplig för de flesta i vår tid, och en ytlig läsning av asketernas liv och råd kan ge vid handen att de mest ägnade sig åt en flykt från kroppen. Samuel Rubenson visar hur det kan visa sig vara precis tvärtom. Hos ökenfäderna kan vi finna näring för en motrörelse i kampen för kroppens befrielse och upprättelse. Mer radikalt än andra gestaltar de vad det innebär att också kroppen har del i gudslikhetens hemlighet.
I den traditionen står såväl karmelitnunnan syster Eva-Maria som benediktinmun- ken Ingmar Svanteson. Medan syster Eva-Maria bland annat skriver om hur sexuali- teten är en energi som kan vara såväl ett tecken på Guds innerliga kärlek som en språngbräda som lyfter oss upp till Gud, kommenterar broder Ingmar den helige Benedictus Regel. Klosterregeln, som blev ett av det medeltida Europas viktigaste dokument, framhåller hur samspelet mellan kropp och själ bidrar till att göra hela livet till en gudstjänst. Ett samspel som inte minst får sin fulländning i liturgin, av André Gouzés liknad vid ”Ordets beseglade kropp som vi hela tiden måste utforska och ge liv åt”. I den andra av två artiklar skriver den franske dominikanen om hur lyhördheten för traditionen alltid skapar nytt.
I denna utgåva medföljer även programmet för Pilgrims sommarmöte den 20–22 augusti i Skellefteå på temat En enda kropp. Efter tre vintermöten åren 1999–2003, har vi i år förlagt ett möte av liknande slag till norra Sverige. För våra läsare och vänner i norr, liksom för er som från andra delar av Norden vill göra en sensommar- utflykt, inbjuder vi till en helg med gudstjänster, seminarier och andliga samtal i en tid när hjortronen mognat och myggen flytt. Väl mött!

1 1 Kor 6:20