Bön

Engelsmannen john chapman (1865–1933), en av sin tids mest eftersökta själasörjare, skriver i ett av sina brev att det bara är två saker man behöver veta om bön.
För det första: be som du kan, inte som du inte kan. Med andra ord, ta fasta på det som fungerar. Den form som hjälper dig till daglig bön. Det kanske inte alltid känns lockande, men är i längden alltid fruktbart.
För det andra: ju mindre du ber, desto värre blir det. När vi upphör att medvetet ge Gud möjlighet att beröra oss, börjar våra myter, fantasier och föreställningar om oss själva att få allt större grepp om våra liv. Vi ger inte Gud tillåtelse att på allvar befria oss från kretsandet kring oss själva.
Varje gång man läser och lyssnar till erfarna själasörjare som Chapman slås man av att de inget annat säger än självklarheter. God andlig vägledning är varken spektakulär eller innovativ. Den förmedlar vad vi redan vet, men ibland behöver höra med nya ord.

I denna utgåva av Pilgrim bildar flöden från de stora bönetraditionerna i kyrkan en bred och livgivande ström. Per Holmberg reser till det heliga berget Athos för att lyssna till tystnaden. I ett av klostren möter han fader Hierotheos, som förklarar vad det hela går ut på: ”Vår ständiga övning av bön ska göra oss mjuka i våra hjärtan som barn.” När han återvänder hem är det med lättare packning än när han kom.
Den östkristna traditionen på Athos är nära besläktad med den orientaliska i Egypten. Därifrån skriver Marie Tonkin om sina första möten med den bönevägledning som förmedlades av munkfadern Matta al-Miskin. Här upptäcker hon förbindelsen mellan frihet och bön, och möter ett språk som aldrig lämnar den personliga erfarenheten. ”Ingenting sägs light.” Men det är mycket enkelt. ”Bön börjar med ett möte med Jesus Kristus”, säger fader Matta.

I samma anda, med delvis andra ord, vittnar en av västkyrkans bönelärare, Teresa av Avila på 1500-talet. Vem känner inte igen sig när Teresa beskriver den rastlöshet som kan drabba den som försöker be? ”Jag liknade en fågel som flaxade omkring och inte visste var den skulle slå sig ner.”
Ellen Merete Wilkens Finnseth är vår guide in i Teresa av Avilas värld av bön. Här får vi nycklar av någon som berättar hur hon i denna självbiografiska bönelitteratur fann en hemväg. ”Till en plats där jag inte behöver uppfinna mig själv, men kan låta mig bäras av Guds hand.” Snarlikt skriver Liselotte J Andersson om bönen som en ”hemvist”, som något vi inte behöver uppfinna. Men samtliga som medverkar i detta nummer är överens: för att bli hemmastadda i den bön som redan finns, behövs övning och uthållighet. You have to be faithful in your adoration, citerar Liselotte J Andersson en andlig fader.

Vilka är de vanligaste missförstånden om bön? Asle Finnseth ställer frågan till Rowan Williams, den tidigare anglikanske ärkebiskopen som generöst delar med sig av sina personliga erfarenheter. Det vanligaste misstaget, menar han, är att vi gör bönen instrumentell. Vi säger: ”Gud, här är agendan. Nu önskar vi det eller det utfallet.” En annan vanlig missuppfattning är att bön bör åtföljas av känslor. Eller nybörjarmisstaget: att tro att vi ska klättra till nästa nivå, ”ungefär som i ett dataspel”.

Men om vi nu ber, varför ska vi göra det? I den skatt av texter om bön som ingår i samlingsverket Filokalia, går det inte att ta miste på bönens mål. Under sitt besök på Athos upptäcker Per Holmberg hur det som på grekiska kallas theosis – gudomliggörelse – framhålls som den bestående frukten. Det handlar med andra ord om bönens ”identitetsformerande funktion”, som Mikael Tellbe uttrycker det när han tar med oss in i ett studium av Paulus böner i Efesierbrevet. Här möter vi böner som vill forma oss till vad vi är ämnade att vara. Brevets läsare, skriver Tellbe, vägleds in i den bön ”som fyller deras hjärtan med en sådan kärlek att de tillsammans kan famna Guds oändliga kärlek i Kristus”.

Till missförstånden, inte minst i vår tid, hör föreställningen om bön som något vi ska klara på egen hand. Det finns mycket munterhet i Britta Hermanssons berättelse om sin klosterretreat där hon vid ankomsten fick det överrumplande beskedet av gästsystern: ”Be behöver du inte göra här. Det gör vi.” Något av samma insikt ryms i det valspråk Erik Varden tagit som ny katolsk biskop i Trondheim: ”Ansikte mot ansikte med mina bröder har jag kommit till insikt.” I sin kolumn skriver han bland annat om varför det kristna livet inte låter sig privatiseras. ”Vi är jordmolekyler kallade att bindas samman till en vid kontinent som öppnar sig mot himlen.”
Bönen som ett seende – en insikt – är ett bestående intryck efter läsningen av denna utgåva. ”Ett seende från båda hållen”, som Marie Tonkin uttrycker det. Och ibland skärps seendet av ljus från oväntat håll. Som när Morten Erik Stensberg i en samtidsreflektion över Karl Ove Knausgårds senaste roman, Morgenstjernen, drabbas av ett författarskap som – precis likt bönen – övar upp vår förmåga att se på världen med en annan blick.