Bönerna

Nummer 2 | Årgång 13 | 2006

Pilgrim frams 2006-2





Öppning peter halldorf
Abba! Fader! - grethe livbjerg
Bönernas bön - bo nordin
Prästens böneliv - wilfrid stinissen
Livsresan: ”Jag lär mig Kanaans språk” - samtal med hans johansson
Inför änglarna vill jag lovsjunga dig - ingmar svanteson
Fri eller formulerad bön? - per beskow
Vägleda: ”Gud som haver barnen kär” - lena bergström
Klassiker: Gud söker tillbedjare - matta al-miskîn
Matta al-Miskîn: I bönens skattkammare - samuel rubenson
Lidelserna (VI): I minnenas grepp - samuel rubenson
Ljusets källa av Symeon den nye teologen - torsten kälvemark
Eremitaget - jonas nilsson
Sommarens kalendarium på Nya Slottet Bjärka-Säby
Retreater
Sandkorn

Öppning

Bön är något mycket enkelt. Och på samma gång orsak till stor misströstan bland kristna. Vem vill inte vara en god bedjare? Och vilken uppriktig kristen har inte gjort otaliga försök att bli en bättre bedjare? Bara för att stöta på sin brist, sin kraftlöshet, sin pratighet. Eller för att inse att vi lurats av den svåraste frestelsen på bönens område: hyckleriet.
Jesus har kraftiga uppgörelser med den fromhet som gärna vill ge omgivningen intryck av att vara långt kommen i bönens landskap. Bönens aktivitet kan bli en källa till högmod och självgodhet. Den kan urarta i förakt mot andra och då är det naturligtvis inte bön i verklig mening vi ägnar oss åt. Vår bön har blivit av ondo.
Men för de flesta av oss är nog inte problemet att vi känner oss som lyckade bedjare. Vi känner oss misslyckade. Våra böner känns tafatta och andefattiga. Det kan dock visa sig att de som inte tycker sig ha kommit långt i bönen, gläder Gud mest. Vad Gud söker är inte våra kraftfulla och mättade formuleringar, utan den bön som kommer ur hjärtat.

När vi valt att ge denna utgåva temat Bönerna – inte ”bön” eller ”bönen” – har vi sneglat på vad som sägs om den första församlingen i Apostlagärningarna: ”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.”(1) Vi vet att de första kristnas gudstjänst behöll strukturen från den gudstjänst som firades i den judiska synagogan. I denna var bönen fri och liturgisk på samma gång. Huvudbönerna följde ett fast mönster, men formuleringarna kunde variera. I den bön Jesus lär sina lärjungar, Fader vår, finns tydliga ekon av de liturgiska bönerna i synagogans gudstjänst.
Det är alltså ingen tillfällighet när det heter om de första kristna att de höll fast vid ”bönerna”. Man använde sig av ett slags mönsterböner som alla kände igen, men dessa lästes inte innantill utan kunde formuleras på lite olika sätt från gång till gång.

Att delta i gudstjänstens bön och bäras av den gemensamma bönen, den som inte beds slarvigt och slentrianmässigt, är livsnödvändigt för den som vill låta sitt inre liv genomsyras av bön. Svårigheten upplever vi ofta i den personliga bönen. Men här behövs aldrig de många orden. Bön är till sitt väsen samvaro med Gud. Vänskap med Jesus. Att bli genomlyst av Helig Ande.
Därför inleder vi med två artiklar som vittnar om böner som endast består i att åkalla Guds namn. Den första är Jesu egen bön: Abba! Fader! Förtrolighetens och barnaskapets bön. Den första bönen Anden föder i en människa när Guds hjärta uppenbaras för henne. ”I denna bönesuck inandas vi himlens luft”, skriver Grethe Livbjerg. Hon vittnar om vad många känner igen: hur dåliga fadersbilder, traumatiska upplevelser och usel teologi kan göra det näst intill omöjligt för en människa att närma sig Gud som en far. Ur egen erfarenhet skriver Grethe Livbjerg: ”Bara den Helige Ande kan lära oss be ’Abba Fader’.”
Den andra bönen är Jesusbönen. Bo Nordin reste till ett litet kloster i England och mötte en bedjande miljö där i stort sett en enda bön bads: Herre, Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig. Jesusbönen är inte bara mycket enkel, den är också en ”lärare”. Bönen sammanfattar allt väsentligt i den kristna tron. Bo Nordin visar hur Jesusbönen är både för nybörjaren och för den erfarne. Med denna bön kan man även ”vandra i bergen”. Men för att inte villa bort sig på höjderna behöver man en erfaren guide.

Som kyrkans herdar är präster och pastorer kallade att vara våra guider i bönernas värld. En god vägvisare blir bara den som själv är hemmastadd i landskapet. Vi bad Wilfrid Stinissen skriva om prästens och pastorns böneliv. Med tanke på att en präst ständigt måste ”leva i något som är för stort för honom, något som han inte lyckas leva upp till”, behöver prästen mer än andra finna sin förtröstan i Gud och hans vänskap, skriver broder Wilfrid.
En av kyrkans pastorer, Hans Johansson, berättar om hur tidegärden kom att bli hans livlina, eller ”andliga rullator” som han uttrycker det, i ett skede när han kände ett starkt behov av att be men inte kunde. Här upptäckte han ett sätt att be där allt inte hängde på hans egen kraft och inspiration. Från klostrets horisont skriver därefter Ingmar Svanteson om hur den liturgiska bönen och hjärtats bön befruktar och behöver varandra. ”Oratoriet med sin liturgiska bön behöver hjärtats bön för att inte bli ett tomt utanverk. Samtidigt synliggör oratoriet hjärtats kallelse.” Per Beskow ser närmare på förhållandet mellan fria och formulerade böner i urkyrkan – ”en gammal tvistefråga”. Och när Lena Bergström tar upp frågan om hur man lär barn bedja, märker läsaren snart att denna vägledning gäller oss alla: kan vi bli något mer än Guds barn!?
Från Makariosklostrets andlige fader, den snart 90-årige Matta al-Miskîn, hämtar vi en klassisk text från dennes stora verk om bönen. Vad är grunden för det mänskliga livets existens, om inte bön? Fader Matta skriver: ”Utan bön förlorar tillvaron sin mening och skapelsen sitt mål för människan.”
Med den insikten växer ofrånkomligen vår längtan: ”Herre, lär mig att be!"

1 Apg 2:42