Den heliga familjen

Nummer 4 | Årgång 22 | 2015

Pilgrim frams 2015-4
Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

Öppning - peter halldorf
Det viktiga är inte att flyga - marie tonkin
En man för vår tid - jostein ørum
PS till vår Fru av berget Karmel - en bön av marie tonkin
Mod att vara sårbar - lena bergström
Värda att hedras? - john sjögren
Pilgrimsresan: Av kärlek till det sköna - peter halldorf besöker athos
Herrens bön (VI): Förlåtelsens kraft - alexander schemann
Klassiker: "Förstår du inte att det är föräldrarnas böner som lyfter dig till denna höjd?" - gregorios av nyssa
Kappadokiska smycken - kristina alveteg
Aldrig förstummas av Torsten Kälvemark - eric schüldt
Vilket himla liv av Syster Sofie O.P. - ylva-kristina sjöblom
Efter Kristus av Tobias Hadin och Kristoffer Lignell - patrik hagman
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

Bibeln och den kristna historien rymmer åtskilliga skildringar av färgstarka ”heliga familjer”. Det räcker dock att läsa berättelserna om familjerna Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob, hans bägge hustrur och deras många söner för att inse att ”heliga” i detta sammanhang knappast är liktydigt med präktiga och perfekta.

Under vinjetten Klassiker möter vi några syskon i en inflytelserik kristen familj i Kappadokien på 300-talet, ”tre smycken i världen” som Kristina Alveteg kallar Makrina och hennes två bröder Gregorios och Basileios. Dialogen mellan Gregorios och Makrina är osminkad och uppriktig. Han beundrar sin syster, medan hon inte drar sig för att förebrå sin bror: ”Förstår du inte orsaken till så mycket gott, att det är föräldrarnas böner som lyfter dig till denna höjd, fastän du själv har små eller inga anlag för detta?” Inte ens den som av andra placeras på piedestal är ett helgon i sin egen familj!

Men rör den heliga Makrina vid något som i varje familj är långt viktigare än goda föresatser och ideal? Föräldrarnas böner. Att det är just i de allra närmaste relationerna som vi inte kan dölja våra brister och olater, är vi alla smärtsamt medvetna om. Marie Tonkin sätter fingret på hur vi kan känna det: ”Kanske är det för många kristna i vår tid, särskilt i väst, lättare att se skönheten i ett eremitliv för Gud, eller i en klosterkallelse med kommunitetsliv, än i ett vanligt familjeliv, bundet till jorden med tusen knutar.”

Men kan man tänka sig ett bättre ”kloster” än en familj? En skola för livet att mogna i, inte bara när vi är barn utan minst lika mycket sedan vi blivit föräldrar. Marie Tonkin konstaterar: ”I familjelivets spänning mellan förändring och förblivande, växande och rotfasthet öppnar sig en mark där vår kärlek inbjuds att ta sitt kors. Den är långtifrån glamorös.”

I kristen tradition är ”den heliga familjen” den familj som tvingades fly undan förföljare när deras förstfödde ännu ammade sin mors bröst. Josef tar med sin hustru Maria och barnet Jesus till Egypten. I den koptiska kyrkan vördas minnet av otaliga platser som haft besök av den heliga familjen. Med tiden, när förföljelsen bedarrat, återvänder de till sitt hemland och slår sig ner i det ökända Nasaret. Här växer Jesus upp under fattiga förhållanden, med mor Maria och sin fosterfar Josef.

Prästen Jostein Ørum kallar Josef ”en man för vår tid”, och inleder en dialog med denne man och hans ”gåtfulla familj”: ”Ditt liv blev inte som du trott. Ingen hade kunnat drömma om det liv du fick.” Om man kunde be de heliga om hjälp, dristar sig Ørum att säga, då skulle han för egen del be Josef, alla fäders skyddshelgon, ”om kärlek nog att tro det bästa om dem jag älskar … om ödmjukhet att släppa taget om mina barn … om en tro som vågar föra en familj i Guds riktning”.

”En lång övning i sårbarhet, en övning som hela tiden pågår i skarpt läge.” Så beskriver Lena Bergström föräldraskapet. Ytterst har vi alla bara en förälder. Oavsett härkomst är vi alla syskon. Bilden av Gud som far ger oss en av de tydligaste beskrivningarna av Gud som ”en pappa som väntar och längtar”. Men om vi inte ser hur Guds styrka framträder i hans sårbarhet – som inte ska förväxlas med svaghet – finns risken att vi ”skissar vi på en helighet som skapar avstånd istället för att se en helig närvaro i det allra svåraste”.

Hur ser föräldraskap och familjeliv ut ur barnets perspektiv? John Sjögren kallar det fjärde budet för det både enklaste och svåraste. För det barn som blivit försummat och utnyttjat kan detta bud snarast framstå som ett hån. ”Varför hedra dem som försmått och förnedrat oss?” John Sjögren reflekterar över allt som kan rymmas i relationen mellan föräldrar och barn, och väjer inte heller för hur evangeliet utmanar våra blodsband när Jesus säger: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Hur kan man förstå sådana ord?

En familj av helt annat slag mötte jag när jag den gångna hösten hade möjlighet att för första gången göra en pilgrimsresa till den mytomspunna grekiska klosterrepubliken Athos. Här lever omkring tvåtusen munkar i ett slags heligt samfund. Men är det möjligt att tala om en ”familj” i en tillvaro med enbart män? På Athos finns ju inga kvinnor eller barn inom synhåll. Ett längre reportage i dagboksform börjar på sidan 26.

Pilgrim är nu inne på sin tjugoandra årgång, och en av dem som varit med från tidskriftens födelse är lekmannadominikanen Ylva-Kristina Sjöblom, under många år verksam som översättare och fri skribent. Även efter sin pensionering har hon fortsatt att göra en viktig insats som redaktionssekreterare. När hon nu bett att få lämna sina

fasta uppdrag i redaktionen vill vi uttrycka vår uppskattning av en sällsynt hängiven och engagerad medarbetare. Tack, Ylva-Kristina! Och vi anar att du inte kommer att upphöra med skrivandet helt; vi kan hoppas på att även i fortsättningen få del av dina klarsynta betraktelser.