Domen

Nummer 4 | Årgång 21 | 2014

Pilgrim frams 2014-4




Öppning - peter halldorf
Den rättfärdige domaren - erling rimehaug
När barmhärtigheten triumferar - marie tonkin reda
Lämnad kvar - samuel rubenson
”Gud, krossa tänderna i deras mun” - enzo bianchi
Jesus för världen - ylva eggehorn
Armageddon - john sjögren
Samtalet: ”Vredens dag, du underbara” - martin lönnebo, ylva eggehorn, runar eldebo och samuel rubenson
Herrens bön (ii): Helgat varde ditt namn - alexander schmemann
Klassiker: ”O, att du visste att barmhärtighet är ditt sanna väsen”´- david petander
En Rikets pilgrim - maja ekström om david petander
Den helige Franciskus levnadshistoria av Tomas Celano - fredrik heiding
Apologierna och martyriet av Justinus Martyren - per rönnegård
Det inre berget av Wilfrid Stinissen - peter örn
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

När Jesus med sceniska penseldrag målar dramat vid tidens slut, säger han: ”Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer.”1 För att rätt förstå hans ord behöver vi se hur Jesus identifierade tidens slut med sitt eget slut, sitt lidande och sin förestående död. Det är inte oviktigt att det är i samband med Jesu sista dagar som vi möter talet om den yttersta tiden och domen.  

På korset bar Jesus synderna för alla som levt, lever och kommer att leva på denna blodstänkta jord. Genom korset ställde Gud allt till rätta. Korset var Guds slutliga uppgörelse med härskarna, makterna och herrarna över denna mörkrets värld.

Det är inte för inte som evangelierna skildrar Jesu död som en apokalyptisk händelse: solen förmörkas, jorden skakar, gravarna öppnas. Det är scener hämtade från den yttersta domen. Ingenting som ligger framför kommer att överträffa den timme när Gud i sin Son dömde synden i världen. Då uppfylldes orden: ”Denna världens härskare är nu dömd.” 

För Jesus var tecknet på tidens slut hans uppståndelse från de döda. Vid den tomma graven tog den nya tiden vid. Domen som ligger framför oss är domen som en gång för alla skedde på korset. Det är inför den Korsfäste vi ska träda fram och svara för våra liv. Ingen av oss, inte en enda, kommer då att ha något att säga till sitt försvar. Vårt hopp står till hans kors. Den korsmärkte Kristus har redan försvarat oss, bett för oss, intervenerat för vår skull. Med evig kärlek.

I allt tal om den yttersta domen är denna utgångspunkt avgörande. Om korset inte får vara utgångspunkt riskerar domen att bli skräckinjagande – eller avfärdad. Vällovliga försök att nedtona talet om Gud som domare är knappast till någon hjälp. Som Erling Rimehaug uttrycker det i den inledande artikeln: ”När vi inte längre kan tala om en dömande Gud, går det befriande budskapet om en Gud som gör upp med ondska och orätt förlorat. Vi går då miste om en väsentlig del i Bibelns budskap.” 

Ett skäl till att tanken på den slutliga domen varit så skrämmande är alla de bilder av våra mänskliga domare som vi bär med oss. ”Vi förväntar oss att bli dömda”, skriver Rimehaug. Så som Rachav förväntade sig att bli dömd. Men när den Andre trädde in i hennes livsrum förändrades perspektivet. Marie Tonkin Reda återger hennes berättelse som ett vittnesbörd om hur Barmhärtigheten triumferar när hon öppnar ett frihetens rum för sina medmänniskor. ”Historien gör oss till aktörer”, framhåller Tonkin Reda. ”Rachav gör ett fritt val.”

När domen avlägsnas från den kristna förkunnelsen – vilket inte minst är slående i den nutida kristna lovsången – kan det bli en mindre chock att börja läsa Psaltarens böner. Uttryck som ”Gud, krossa tänderna i deras mun” eller ”Gud, slå ner folken i din vrede”, får vem som helst att rygga tillbaka. Den som regelbundet ber Psaltaren, ocensurerad, behöver finna ett förhållningssätt till böner som dessa för att inte en misstänksamhet skall smyga sig in: Är Gud verkligen i grunden god? Eller som Ylva Eggehorn också formulerar frågan: Tillhör Jesus alla – också dem som inte känner honom eller tror på honom? 

Enzo Bianchi, prior i det ekumeniska klostret i Bose, har nyligen publicerat en förtjänstfull bok om hämnde- och domspsalmerna i Psaltaren. Han är kritisk till att man ibland velat lösa problemet genom att avlägsna de svåra bönerna ur den liturgiska bönen. ”Men då skapar man andra problem”, skriver Enzo Bianchi. ”En bön som saknar hämndepsalmerna är inte biblisk och tillåter oss inte att tala sanning inför Gud om den verklighet vi upplever.” Utdraget ur boken ger viktig vägledning. Det gäller även det samtal som fördes under Pilgrims jubileumsdag den 14 september i år. ”Vad domen innebär, det kan vi inte förstå”, sa Martin Lönnebo. Och tillade: ”Men Gud verkar i överensstämmelse med vem han är – kärlek utan fläck.”

Det finns många skäl till att vi behöver närma oss skildringarna om den yttersta tiden och domen med varsamhet och lyhördhet. Och låta spekulationerna ge plats för eftertanken. ”Den brännande frågan för mig”, skriver Samuel Rubenson, ”är ju inte den teoretiska, om vad som ska ske, utan den existentiella: Är jag beredd att dö?”

I en artikel om apokalyptiska motiv i samtida populärkultur reflekterar John Sjögren över slutscenen i en av Tarkovskijs filmer, Nostalghia. En bild av hur den personliga livsberättelsen alltid är innesluten i den stora. Den lilla apokalypsen i den stora. ”Men framför allt”, konstaterar han, ”är det en bild av döden som hemkomst.” 

”Om talet om de yttersta tiderna, om undergång och ett oåterkalleligt domslut med eviga straff, inte ingjuter hopp, mod och en glädjefull förväntan, om det inte ger liv, vad gör vi då?” frågar Samuel Rubenson. Han ger rådet att inte bara se vad som sägs om domen, utan ännu mer vilken frukt det som sägs bär i våra liv. 

Ett annat sätt kan vara att, som John Sjögren, se Tarkovskijs filmer som bildsatta böner. ”De är bilder som i innerlig längtan stämmer in i Uppenbarelsebokens bön: Kom, Herre Jesus!”

1. Mark 13:30