Döpt

Nummer 1 | Årgång 25 | 2018

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

IKON AV GUDS MYSTERIUM
Martin Modéus

EN MOR STÅR BÖJD ÖVER VATTNET
Marie Tonkin

DÖPT IN I KYRKAN
Eleonore Gustafsson

ATT FIRA SITT DOP
Samuel Rubenson

FRÅN DOPSAMTAL TILL BEFRIELSEBÖN
Judith Fagrell

LIVSRESAN: LEVA I GUDS NÄRVARO
Peter Stanford om Bronwen Astor

DIKTEN: LYDNADENS DANS
Madeleine Delbrêl

VATTENDELARE
Arne Fritzon

ETT ENDA DOP
Lena Sjöstrand

SAMTIDEN: "VÄLJ TACKSAMHET!"
Marie Küchen

BIBLIOTEKET

EN KOSMISK LITURGI - Torsten Kävlemark
Den liturgiska människan av David Fagerberg

PROFETEN OCH REALPOLITIKEN - Andreas Carlgren
Alla himlens fåglar har flytt av Peter Halldorf

NÄR IGENKÄNNING ÄR HEMKOMST - Caroline Klintefelt
De vi ville bli av Britta Hermansson

MYSTIK TEOLOGI FÖR DET AKTIVA LIVET - Annika Spalde
Från brustenhet till gemenskap av Jean Vanier

LIVSVISDOM I ANSPRÅKSLÖS DRÄKT - Christina Halldorf
Grundglädjen av Martin Lönnebo

RETREATER & MÖTEN

SANDKORN

  • Hur många av oss kommer på rak arm ihåg vår dopdag? Och om vi gör det, firar vi den på något sätt? Frågorna ställs av Samuel Rubenson i en ögonöppnande artikel om dopkapellen, de så kallade baptisterierna, i den tidiga kyrkan. Dessa speglar inte bara dopets teologi, men vittnar också om hur närvarande dopet tycks ha varit i såväl gudstjänstliv som vardag.

    Ingen kyrklig tradition kan tänka sig det kristna livet utan dopet. Denna initiering i Kristuslivet beskrevs en gång av Paulus med oöverträffad radikalitet: ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus.”1 För att inte tala om orden i Romarbrevet: ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”2

    Lyrik eller symbolik? Eller svarar orden mot en verklighet? I så fall råder ingen tvekan om att dopet utgör ett av de stora mysterierna i kyrkans liv. Långt mer än en markering av ett personligt ställningstagande. Det är Gud, mer än människan, som agerar i dopet. Dopet är död och uppståndelse, den kristnes påsk, en pånyttfödelse och ett iklädande av nytt liv. 

    Om detta är samtliga skribenter på de följande sidorna överens, vare sig de adresserar frågan utifrån ortodox, luthersk eller baptistisk tradition. ”En människa som kommer med tomma händer får den största gåvan”, skriver Martin Modéus när han reflekterar över innebörden av dopet som sakrament. Gåvan är den Uppståndnes liv som nu ”pulserar i oss”, med Eleonore Gustafssons ord. Och dess hemlighet är Anden som ”ruvar över dopgravens vatten”, som Marie Tonkin uttrycker det.

    ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!”3 Judith Fagrell gör Jakobs ord vid Betel till sina egna när hon förundras över undret. I dopet utspelar sig ett stort drama: himlen böjer sig ned till jorden, graven blir en källa, och vi anar den hemlighet som varje dop rymmer. Judith Fagrell låter oss också följa med i det som föregår dopet. Där förberedelser och dopsamtal tas på allvar blir dessa en skola i kristen tro. Eller som hon uttrycker det efter ett dopsamtal vid ett köksbord: ”Frälsningsteologi på sju minuter!”

    Men är då inte dopet också en vattendelare, i synnerhet när det kommer till vad som brukas kallas ”barndop” och ”troendedop”? Kanske är orden till viss del missvisande. Även i baptistisk tradition döps barn, och dop av spädbarn är knappast tänkbart utan tro. Arne Fritzon tar upp det ibland heta ämnet och frågar sig om en fördjupad förståelse av hur dopet hör samman med både skapelse och nyskapelse kan föra oss närmare varandra. Inget kan vara mer angeläget för den kristna enheten än att vi förenas i bekännelsen av ”ett enda dop”. När Lena Sjöstrand berättar om den nya dopfunt som beställdes till Lunds domkyrka i samband med påve Franciskus besök förra året, låter hon oss ana ett profetiskt tecken: ”När vi rotar ekumeniken i dopet förs vi djupare in i Guds mysterium.”

    Som jag berättar om i ett följebrev till detta nummer är inte allt sig riktigt likt när vår tidskrift nu inleder sin 25:e årgång. Men även om vi utökar med 12 sidor och övergår till att trycka i fyrfärg, kommer våra läsare att känna igen sig. Vi behåller det karaktäristiska kvadratiska formatet och fortsätter att trycka på miljövänligt obestruket papper.

    Varje utgåva av Pilgrim har även i framtiden ett fast tema, enkelt att spara och återvända till, men vi introducerar också några nyheter. Poesin får ett eget uppslag och under vinjetten Samtiden granskar vi tendenser i tiden, kritiskt och vägledande med evangeliet som raster. Först ut är Maria Küchen som riktar ljuset mot en ”sekulär framgångsteologi”. Är inte tacksamhet något att välja? Läs och reagera.

    Den kanske viktigaste förändringen gäller Biblioteket, som nu får en tydligare karaktär av litteraturbilaga. Här vill vi ge ännu mer plats åt nyutkomna böcker, inte bara genom kortare anmälningar utan också i form av essäer som reflekterar över angelägen litteratur. Medan digitaliseringen ökar, på gott och ont, tror vi att det skrivna och tryckta ordet förblir oumbärligt för eftertanke och fördjupning.

    Till sist kan jag avslöja att vi får två nya författare till den osignerade spalten Sandkorn. Därmed säger vi tack till Martin Lönnebo och Per Åkerlund som i många år försett oss med både roande och skavande sandkorn. 

    Med den 95:e utgåvan av Pilgrim närmar vi oss påsken. För några väntar det dop man länge förberett sig för; för alla döpta är det festen framför andra när vi får fira den största av gåvor. God läsning med ”nya” Pilgrim och en glädjefull påsk!

    1 Gal 3:27
    2 Rom 6:3-4
    3 1 Mos 28:16