En Enda Ande

Nummer 4 | Årgång 5 | 1998

Pilgrim frams 1998-4



ÖPPNING - Peter Halldorf
HAR VI TAGIT EMOT DEN HELIGE ANDE? - Wilfrid Stinissen
PINGSTENS UNDER - Kallistos Ware
ÖRON FÖR ANDEN - Ezra Gebremedhin
VEM ÄR DU, LJUVLIGA LJUS? - Samtal mellan Syster Eva-Maria och Stig Öberg
GUDS MYSTERIUM - Christian Braw
KRÖNIKA: ATT MISTA LIVET - Per Åkerlund
KLASSIKER: "DU HAR FÖR MIG BLIVIT ALLT I ALLT" - Symeon den Nye Teologen
SYMEON DEN NYE TEOLOGEN OCH DET ANDRA DOPET - PetPeter Halldorf
TÄNKESPRÅK: VAR INTE RÄDDA ATT SÄGA: "JAG VILL INTE" - Samuel Rubenson
PILGRIMER I VÅR TID (III) - Hans-Erik Lindström
BIBLIOTEKET:
SOM EN SKATT... av Wilfrid stinissen - Jan Erixon
ANDENS LAG av N P Wetterlund - Joel Sahlberg
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

När jesus efter sin uppståndelse kommer till sina lärjungar  bak-om reglade dörrar andas han på dem med orden: ”Ta emot helig Ande.”(1) Senare uppmanar han dem att vänta på något mer: ”ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar.”(2)
I Apostlagärningarnas andra kapitel följer så den berömda skildringen av den helige Andes ankomst på pingstdagen: ”Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.”(3)
Hur ska man förstå dessa två händelser? Varför behövdes ett ”andedop” när Jesus en gång redan blåst in helig Ande i sina lärjungar?
De bägge händelserna visar hur Sonens verk och Andens verk är oskiljaktiga, men också hur de inte får blandas samman. De två verkar alltid tillsammans utan att deras verksamheter är identiska. Genom Kristus får vi del av den gudomliga nåden, genom Anden blir vi delaktiga av det gudomliga livet.

Man kan ana ett samband mellan dessa båda händelser och de två ställen i Nya testamentet där uttrycket ”en enda ande” förekommer. I Efesierbrevet skriver Paulus: ”Sträva efter att med fridens band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande.”(4) Medan samme Paulus skriver till församlingen i Korinth: ”Men den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom.”(5)
Först handlar det om den söndrade mänsklighetens upprättelse. På samma sätt som Gud i skapelsen blåser in livsande i människan, förnyar han livet i oss genom Kristi uppståndelse från de döda. När Jesus andas helig Ande på lärjungarna skapar han en ”ny människa”. Från den stunden utgör de Kristi kropp. Kyrkan som den upprättade och enade mänskligheten. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”(6)
Pingstdagens händelse, liksom orden i Korinthierbrevet, handlar om vår person-liga vandring med Gud. Samme Ande som öppnar våra ögon för Kristi hemlighet, ges åt var och en – ”som om han vore enbart hos honom” som Vladimir Lossky ut-trycker det – för att göra oss ”delaktiga av gudomlig natur”.(7)  ”Gudomligblivandet” är på samma gång gåva och kallelse. När den helige Ande inympar det gudomliga livet i människan kan vi ”formas efter hans sons bild”.(8)  

Mottagandet av anden förknippades i urkyrkan med ”dop och hand-påläggning”.(9) Genom dopet iklädde sig människan Kristus och blev en lem i hans kropp. Detta var Kristi andning, nåden inblåst genom helig Ande. Därefter, under bön och handpåläggning, förmedlades Andens gåva för det personliga livet. Handpåläggningens funktion var ”dopet i helig Ande”, en medveten och förnimbar delaktighet i Guds liv.
I den tidiga kyrkan blev det praxis att man vid denna handpåläggning smorde den nydöpte med olja, den så kallade krismasmörjelsen som än idag används i de äldre kyrkorna. Oljan var en symbol för den helige Ande och ett sätt att manifestera innebörden av denna akt. Man förväntade sig verkligen att Anden skulle ges till den döpte på samma sätt som till lärjungarna på pingstdagen.
När denna förväntan med tiden svalnade och dopet inte längre åtföljdes av tecknen på ett andligt liv, började kyrkofäderna tala om nödvändigheten av ett ”andra dop”. Inte som ett omdop, men som en förnyelse av det liv i Anden som dopet och smörjelsen var en kallelse till. En av dem som i det avseendet går längst är Symeon den Nye Teologen vid slutet av 900-talet. ”Kom inte och säg att det är omöjligt att uppfyllas av Guds Ande”, lyder hans budskap i en tid när det andliga livet går på sparlåga. Vi låter honom vara en av dem som ger färg och innehåll åt vårt nummer om Anden.

I ortodox tradition, där Symeon har en särställning som den helige Andes teolog, är Andens utgjutande på pingstdagen ett huvudmotiv vid sidan om Jesu nedstigande i dödsriket. En av vår tids stora ”karismatiker” i denna tradition är biskop Kallistos Ware, som skriver om just Pingstens under. Ezra Gebremedhin, med en del av sina rötter i samma andliga tradition, delar med sig av sin erfarenhet av bokstaven som dödar och Anden som ger liv. Även Christian Braw framhåller hur den kristna trons innehåll blir begripligt och meningsfullt först genom erfarenhet. Och samtalet mellan karmelitnunnornas priorinna i Glumslöv, Syster Eva-Maria, och pingstpastorn Stig Öberg är ett tecken i tiden: på erfarenhetens väg är enheten aldrig långt borta.

”När anden kommer över oss blir allt annorlunda”, skriver Wilfrid Stinissen i vår inledande artikel. Behovet av Andens renande och enande närvaro i kristenheten är stor. Vi ber att denna närvaro ska bli påtaglig när Pilgrim efter fem år inbjuder sina läsare till ett vintermöte med samma tema som detta nummer. Den 29–30 januari ges en unik möjlighet att inte bara lyssna till Pilgrims medarbetare i 30 olika seminarier och föredrag – se den bifogade foldern – utan också möta Pilgrimsläsare från hela Norden.
Jag önskar dig alltså god andlig läsning vid årets slut och väl mött till Pilgrims vintermöte i januari!

1 Joh 20:22, 2  Apg 1:5, 3  Apg 2:4, 4  Ef 1:3-4, 5  1 Kor 6:17, 6  Gal 3:28, 7  2 Petr 1:4, 8  Rom 8:29, 9  Hebr 6:2