En enda kropp

Nummer 2 | Årgång 6 |1999

Pilgrim frams 1999-2





ÖPPNING - Peter Halldorf
EN SVINDLANDE VISION - Susanne Rikner
UPPSTÅNDELSENS KYRKA - Samuel Rubenson
FÖR DIG UTGIVEN - Jonas Jonsson
SAMTALET: "DET ÄR KRISTUS SOM BINDER IHOP OSS" - Syster Adelheid och Annika Pleijel samtalar
VÄGEN TILL KYRKAN - Gertrud von Le Fort
DÄRFÖR ÄLSKAR JAG FÖRSAMLINGEN - Bo Wettéus
KRÖNIKA: GLÖDEN - Owe Wikström
GENOM EN ANDE TILL EN KROPP - Henrik Schager
HENRIK SCHAGER OCH DEN MEDFÖDDA ENHETENS LAG - Gunnar Hyltén-Cavallius
TÄNKESPRÅKET: TAR GUD EMOT BOTGÖRING - Samuel Rubenson
PILGRIMSVÄGAR (V) - Hans-Erik Lindström
BIBLIOTEKET:
ANTECKNINGAR OM DET INRE LIVET av Fader Sofrony - Bo Nordin
HENRI NOUWEN - ETT RASTLÖST SÖKANDE EFTER GUD av Jurjen Beumer - Dan-Erik Sahlberg
AUTOBIOGRAPHIES av R. S. Thomas - Carl Henrik Rehnström
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

 

Öppning

Jag minns ett av mina allra första möten med katoliker. När vår familj under ett par år i mitten av 1970-talet bodde i Australien hände det sig en gång att min far tog med mig till en katolsk karismatisk konferens. Jag gjorde stora ögon. Här var kristna som betedde sig som pingstvänner utan att vara det. Ändå skulle det dröja flera år innan min ekumeniska pilgrimsfärd började på allvar.
Jag var född pingstvän, inte ekumen. För de flesta kristna gäller nog att vi inte föds ekumener. Om vi med tiden får ett ekumeniskt sinnelag, en längtan efter de kristnas enhet, är det oftast genom ett formande som sker över lång tid och genom personliga möten. Sådana kan vara omstörtande och frigörande på samma gång.
Någon gång händer det att den som upptäcker andliga rikedomar i en annan tradition ”byter häst”. Man lämnar sitt sammanhang och övergår till den kyrka som öppnat ögonen för det man tidigare inte sett men nu upplevt som en befrielse. Även om det ibland är ett oundvikligt steg befordrar det knappast den kristna enheten.

Helandet av det gapande såret i Kristi kropp är en process som sker när vi f inner och förenas med andra kristna utan att ”bli en av dem”. Därför är det angeläget att baptisten som får sina ögon öppnade för bönens bråddjup i ett katolskt kloster inte blir katolik, utan förblir baptist. Och att katoliken som tillförs ny inspiration i sitt böneliv genom ett ”andedop” inte blir pingstvän, utan förblir katolik. Det är genom att förbli där vi är, samtidigt som vi erfar medborgarskap i ett folk som är långt större än vårt eget samfund, som vi kan medverka till att kyrkorna i den splittrade kristenheten förs närmare varandra. Att inte alla orkar den uthålligheten hyser jag den största förståelse för. Det kan finnas situationer när det inte ens är rätt att uppmuntra till det. Någon gång är ett uppbrott en kallelse, inte en flykt. Men en fruktbar ekumenik förutsätter trohet och uthållighet där man är.

Bilden av kyrkan som Kristi kropp är omistlig och ständigt nödvändig att återerövra. Kroppen hålls samman av livet. Dess enhet är inget som skapas, endast något som bevaras – eller angrips. Kroppen är en, kan aldrig vara annat än en. All söndring i kroppen är en inkräktare, en sjukdom, ett handikapp. Ett helande är bara möjligt genom livets egna krafter. Aldrig på konstgjord väg.
Såsom erfarenheten föregår tron i den enskildes liv, så måste den andliga enheten föregå den synliga enheten i kristenheten. Alla försök att skapa eller demonstrera kristen enhet är dömda att misslyckas. Det blir konstlat och overkligt. Här ligger de ekumeniska organens dilemma. Visst är det en god sak att relationer odlas mellen företrädare för olika kristna grupperingar. Men genuin ekumenik uppstår när människor upptäcker och berikas av varandra under en gemensam andlig pilgrimsfärd. Många har vittnat om hur Pilgrims vintermöte i januari i år utgjorde en stark upplevelse av en kristen enhet som redan är för handen. När över 800 personer samlades i Bjärka-Säby och Vårdnäs, inte med avsikten av manifestera enhet, utan för att söka vägledning till ett fördjupat andligt liv, fick vi under några sällsamma dygn en försmak av innebörden av att vara en enda kropp.

Det nummer av Pilgrim du har framför dig berör på olika sätt den efterlängtade kristna enheten. Vårt tema är ett bibelspråk: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.”(1) I en inledande bibelmeditation har Susanne Rikner låtit sig inspireras av Paulus tankar om kroppen och delarna i Första Korinthierbrevet 12. Och i samtalet mellan två andra kvinnor, Syster Adelheid och Annika Pleijel, återkommer med kraft: ”Det är Kristus som binder ihop oss – inte något annat!”
Bilden av kyrkan som kropp är viktig därför att den är konkret. För att bli trovärdig och meningsfull måste den kristna enheten bli händer och fötter, något som går att ta på och beröras av. Samuel Rubensons dramatiska ögonvittnesskildring från Jerusalem speglar en närgången ekumenik, fjärran från allt ”artigt skyfflande av papper mellan representativa förhandlare”. Det möte som uppstår när kristna ber på samma plats.
Till detta möte står vårt hopp i en tid när institutionernas enhet tycks lika avlägsen som någonsin. Biskop Jonas i Strängnäs, veteran i ekumeniska sammanhang, tecknar en bild av utvecklingen och igenkänner Andens vind: ”När gamla institutioner åldras och brister föds den ekumeniska rörelsen på nytt bland dem som nu drar vidare som pilgrimer genom postmodernismens öken.”
Men uppbrottet till enhet kan visa sig förutsätta ett återvändande till den första kärleken. Till Kristus – och till Kyrkan. I form av den egna, högst konkreta församlingen men också allt Guds folk. I en högst personlig artikel vittnar frikyrkopastorn Bo Wettéus om frestelsen att överge församlingen i en tid när hon ”verkar mer förvirrad och omtumlad än någonsin”. På nytt drabbad av hennes svindlande skönhet förnyar han sina löften – för Kristi skull.
Som läsare utmanas och lockas jag till uppbrott och uthållighet på samma gång. Och kommer på mig själv med att bedja: Herre, till vem skulle vi gå? Din kropp må vara skör och öm men förblir alltid en.

1 Ef 4:3