En ny sång

Nummer 2 | Årgång 21 | 2014

Pilgrim frams 2014 2



Öppning - peter halldorf
Landet som icke är - marie tonkin reda
New York, jazz och den irrande blicken - owe wikström
Sånglektionen - ylva-kristina sjöblom
Prisa Herren, alla folk - maria küchen
Själens sång - ragnhild-marie bjelland o. p.
”Den nya sången är ingen genre” - samtal med peter sandwall
Vägleda: När läppar och hjärta är samstämda - göran larsson
Instrumentet som universum spelar på - john sjögren
Klassiker: ”Min son och min Gud” - romanos meloden
Kroppens sånger - thomas arentzen
Hymnerna om tron av Efraim Syriern - benjamin ekman
… och jag visste det inte av Br Ingmar Svanteson - georg och ylva eggehorn
Den dolda dörren av Owe Wikström - peter örn
Paradiset V: Olika berättelser till skydd när otukten ansätter oss - christina halldorf
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

Året var 1994. Under en vårpromenad i eklandskapet som omger Bjärka-Säby, berättade jag för biskop Martin Lönnebo om planerna på en ny tidskrift. Jag hade under några år varit redaktör för Trots allt, en tidning med ambitionen att både ge fördjupning och leva i dialog med sökare och tvivlare. Det senaste året hade tanken väckts att komplettera utgivningen med en tidskrift som mer odelat kunde ge andlig vägledning, och därmed ännu tydligare kunna profilera Trots allt som ett livsåskådningsmagasin i gränslandet mellan kyrka och kultur.

”Det är en utmärkt idé!”, svarade biskop Martin. Och han tillade: ”Tiden är mogen för en tidskrift som kan vara som en spade för dem som vill gräva lite djupare.”
”Kan du tänka dig att vara med?”, fortsatte jag.
”Gärna”, svarade han, ”men du bör samla en grupp kring tidskriften som kan göra den till en röst för hela kristenheten.”
Hans råd avgjorde saken. Den våren begav jag mig ut på ett antal resor i landet för att träffa personer som jag trodde skulle ha ett viktigt bidrag till en sådan tidskrift. Så bildades den referensgrupp som sedan dess burit Pilgrim på sina axlar. Två av dem har insomnat de senaste åren, Per Mases och Wilfrid Stinissen (r.i.p.)
Första numret av Pilgrim utkom den 15 september 1994 med temat Salig är törsten. Du har nu i din hand den 80:e utgåvan. De 20 år av utgivning som ligger bakom har skapat ett helt litet bibliotek, texter för andlig fördjupning och vägledning, där mångfalden av teman varit stor. Men den röda tråden har hela tiden varit den som signalerades med den första utgåvan: Pilgrim vill vara en tidskrift som håller törsten vid liv och visar mot de friska källorna.

När vi nu lämnar tonåren bakom oss och fyller 20 vill vi självfallet fira, i tacksamhet över de många vänskaper som dessa år har inneburit. Tidskriften och mötesplatserna kring denna – retreater, höst- och vintermöten, pilgrimsresor och kurser – har fört samman människor från många traditioner. Kring källorna uppstår igenkänning. Så växer den kristna enheten. Den 14 september bjuder vi alla våra läsare och vänner på födelsedagsfest. En personlig inbjudan att besvara återfinns på sidan 54.

När vi började planera den 80:e utgåvan av Pilgrim, var det inte svårt att välja tema. Ingen fest utan musik! Och dessutom: trons primära språk är bönen, och ”den som sjunger ber dubbelt”, för att citera Augustinus. Därför är det inte underligt om kyrkan är ”född i ett hymnologiskt utbrott” för att tala med Peter Sandwall, som dessutom menar att sången mycket väl kan ha varit människans primära kommunikationsform. En spännande tanke! Sjöng vi människor innan vi började tala?

På de följande sidorna väntar ett antal både insiktsfulla, djuplodande och lustfyllda texter om den nya sången. Alltifrån Marie Tonkin Redas inledande artikel om sången i Anden till Thomas Arentzens skildring av hur Romanos Meloden förnyade sången i Konstantinopel på 500-talet så att både bagare och barberare kunde stämma in. Däremellan lyssnar Owe Wikström till jazz och igenkänner trons livsform, Ylva-Kristina Sjöblom lär oss att andas rätt för att lovsången ska kunna strömma genom hela kroppen, Maria Küchen skriver trotsigt om hur sången kan skära som en klinga genom mörkret, Ragnhild-Marie Bjelland berättar om hur den sång föddes – gregorianiken – som leder människan ut ur världen och in i det heliga, Göran Larsson tar oss från Jerusalem med in i Psaltaren och John Sjögren får oss att längta efter Mahlers trea.

Låt mig få återvända till samtalet med Peter Sandwall, som i mer än 40 år personifierat kristen sång och musik i Skandinavien. Bosatt i Forserum, och verksam som körledare i Nässjö Missionsförsamling, har han i ett kvartssekel varit musiklektor vid högskolan i Oslo där han bland annat utbildar blivande kyrkomusiker. Under senare år har han alltmer intresserat sig för hur man sjöng i den tidiga kyrkan. ”Den nya sången är trinitarisk”, säger han hänfört. ”Den har sitt ursprung i den himmelska gudstjänsten, sin jordiska röst i församlingen och består av ton- och ljuskaskader från en evig skara som ingen kan räkna runt Guds och Lammets tron.”

Till sist vill jag i detta jubileumsnummer rikta ett särskilt tack till några av dem som vi sällan uppmärksammar, men utan vilka vår tidskrift inte skulle bli vad den är: vår trogna formgivare, Margareta Brisell Axelsson, som varit med under samtliga 20 år, illustratörerna Lars Sjöberg och Maria Mannberg, vår korrekturläsare Gunilla Edström som raderar alla misstag innan tidskriften går till tryck, och alltid lika pålitliga Johanna Eklöf som håller ordning på allt från ekonomi till redaktör!
Nu vill jag önska er alla, trogna läsare, en vederkvickande sommar och mycken god läsning. Varför inte låta denna utgåva av Pilgrim bli som en sångövning? Som Klemens av Alexandria uttryckte det på 200-talet: Den nya sången kan inte läras in. Den kan bara sjungas av den som funnit livets källa.