Ensam

Nummer 2 | Årgång 25 | 2018

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

GUDS ENSAMHET OCH VÅR
Runar Eldebo

SYSKON I ENSAMHETEN
Alva Dahl

LANDSKAP MED MÅNGA NYANSER
Syster Sofie O.P.

ENSAM INFÖR DÖDEN
Grethe Livbjerg

DIKTEN: JAG ÄR SOLLJUSET
Charles Causley

LIVSRESAN: “KÄRLEKEN ÄR INTE ORDINÄR MEN DEN FÖRTÄR”
Marie Tonkin om Madeleine Delbrêl

KONSTEN ATT LEVA MED SIG SJÄLV
Ingmar Svanteson OSB

OLINJERAT: VEM VILL DELA ETT PAKET GLASS MED MIG?
Britta Hermansson

I SKUGGAN AV ETT ÄPPELTRÄD
Liselotte J Andersson

SAMTIDEN: “MY PERSONAL JESUS”
Pekka Mellergård

DEN NYA GUDEN
Joel Halldorf

BIBLIOTEKET

LEVANDE ENSAMHET I STADEN
John Sjögren om Den ensamma staden av Olivia Laing

EN RÄTTFÄRDIG OCH KÄRLEKSFULL BLICK
Ylva Eggehorn om Språk och uppmärksamhet av Toril Moi

JESUS – VEM VAR HAN?
Torsten Kälvemark om Kristusmysteriet av John Behr

URKYRKLIG BÖN ROTAR JESUS I HJÄRTAT
Marie Tonkin om Jesusbönen av Per-Olof Sjögren

FRÅN SHOW TILL SJÄLAFÖDA
Mikael Löwegren om Kristi kyrka av Magnus Persson

RETEATER & MÖTEN

SANDKORN

  • En scen i Markusevangeliets sjätte kapitel skildrar upprymda lärjungar som avlägger en resultatrapport: ”De berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om.” Varpå Jesus reagerar med att säga: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”
    Vad är det Jesus registrerar i sina lärjungars redogörelser, och kroppsspråk, som får honom att avbryta deras verksamhetsberättelse?
    Det finns en ensamhet som är alldeles nödvändig. Jesus sätter inte bara ord på den när han ger oss retreatens instiftelseord. Hans exempel talar ännu tydligare. ”När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam.”
    Och vi behöver inte ens resa bort. Reträttens ensamhet, där tankarna kommer till ro och fasväxlingen från göra till vara äger rum, kan vi finna dagligen. Madelene Delbrel, vars livsresa tecknas av Marie Tonkin, talar vackert om ”ensamhetens källor som finns utspridda över dagen”. Men för att de ska ge oss levande vatten behöver vi, säger hon, hjärtan som är fyllda av förväntan.

    Två tankelinjer korsar oupphörligt varandra i denna utgåva av Pilgrim. Den ena: djupast sett finns ingen ensamhet. Den andra: det finns en ensamhet som inte ens Jesus kan bota, som Runar Eldebo formulerar det.
    Ensamheten är ett landskap med många nyanser, skriver dominikansyster Sofie. Runar Eldebo berör fyra sådana: fysisk, relationell, mental och andlig ensamhet. Och hela tiden en dubbelhet: å ena sidan är ensamheten inte god – ”Det är inte bra att mannen är ensam” – och å andra sidan är den ”ett villkor och en grund för relation”, med syster Sofies ord.
    Men den ursprungliga ensamheten är inte bara en existentiell ensamhet i förhållande till allt skapat, vad syster Sofie kallar en kosmisk ensamhet. För Runar Eldebo är Guds ensamhet en viktig tolkningsnyckel. ”Är det i ensamhet vi människor är Gud lika?” Om treenigheten är en konsekvens av Guds gemenskapstörst, kommer inte heller människans ensamhet att helt brytas förrän den dag då Gud blivit allt i alla.
    Är det därför vi behöver hålla tanken på döden levande? Grethe Livbjerg berättar om sina samtal med Wilfrid Stinissen när bägge var unga, hur dessa ofta kretsade kring döden. Minnet av döden, menade broder Wilfrid, är minnet av den dag när all ensamhet till sist bryts.

    Det monastiska livet är en livsform – monachos, som gett oss munk, betyder ensam – som ofta missförstås i en kyrka och kultur där klosterliv inte längre är närvarande på ett självklart sätt. I biografin över den västerländska klosterrörelsens fader skriver Gregorius den Store att Benedictus ”levde ensam med sig själv under den Högstes ögon”. Uttrycket har blivit en ikon över den goda ensamheten. Ur denna erfarenhet växte det celibatära gemenskapslivet fram. Det har teckenkaraktär. Ingmar Svanteson visar hur den monastiska erfarenheten därför kan ge vägledning utöver sitt eget sammanhang.
    Givetvis finns även andra vägar än klosterliv där människor medvetet väljer att avstå nära relationer. Alva Dahl lånar ett uttryck från Emilia Fogelklou när hon försöker spåra Gunnel Vallquists livsväg: De ensamvordna. Kan det vara så, undrar hon, ”att ett och annat av statistikens ensamhushåll i själva verket är skådeplatser för en särskilt intim Gudsrelation”? Kan det till och med vara så, frågar sig Alva Dahl vidare, att ”när vi ofrivilligt stöter bort varandra kan det kanske vara för att Gud vill ha oss för sig själv”?

    Många av författarna i detta nummer påminner om att ingen mänsklig gemenskap – inte ens äktenskapet, som Liselotte J Andersson skriver om – kan möta vår djupa existentiella ensamhet. Därför behöver all gemenskap det mellanrum som skänker ”en uppmärksam och rättfärdig blick”, med Toril Mois ord, vars viktiga bok recenseras av Ylva Eggehorn. Den som ser klarare bli mindre beroende av bekräftelse på samma gång som hon får lättare att älska utan att slå armarna om den andre.

    I vår nya serie Samtiden skriver Pekka Mellergård om en utveckling där individualism och konsumism bidragit till att även kristen tro antagit drag av privatreligion. Räcker det med ”My personal Jesus” eller ligger det något i kyrkofadern Cyprianus ord ”utanför kyrkan ingen frälsning”? Vad innebär det i så fall? Och inte minst: var finner man en kyrka som inte likriktar och späder på individualismen – och därmed ensamheten?
    Redan i förra numret berättade vi om en del av förändringarna i vår tidskrift på väg in i sin tjugofemte årgång. Nu välkomnar vi Britta Hermansson, pastor, föreläsare och författare, som i sin podcast, Brittas vardagsrum, fått många lyssnare när hon samtalar med inbjudna gäster. Britta, som även har stor erfarenhet av den ignatianska spiritualiteten, skriver framöver under vinjetten Olinjerat.
    När vi söker svalka under varma försommardagar ger hon oss direkt något att tänka på: ”Ingen glass smakar så fadd som den sista skeden i ett paket som jag ätit alldeles själv.”
    God sommarläsning!

    Peter Halldorf