Ett levande hopp

Nummer 2 | Årgång 12 | 2005

Pilgrim frams 2005-2





Öppning - peter halldorf
När vi uppstår från de döda - ylva eggehorn
Näring för hoppet- bo brander
Hoppet sviker oss inte - liselotte j andersson
Samtalet: ”Kanske Kristus kommer tillbaka ikväll” - samtal med kallistos ware
I väntan på brudgummen (I) - anders piltz
I väntan på brudgummen (II) - peter halldorf
Vägleda: Medvandrare på bönens väg - grethe livbjerg
Lidelserna (II): Vi är skapade för mer - samuel rubenson
Klassiker: Tecknet på ett andligt liv - dorothy day
Dorothy Day: Kärlekens sådd - ylva-kristina sjöblom
Och hjärtat vänder sig om av Åsa Molin - ylva-kristina sjöblom
Retreater
Sandkorn

Öppning

När kyrkor började byggas i den unga kristenheten var det ingen tillfällighet att ingången placerades i väster. Man skulle gå i riktning mot öster när man trädde in i kyrkan. Väster är mörkrets väderstreck, där solen går ner. Öster är ljusets väderstreck, där solen går upp. ”Se mot öster!” ropade diakonen inför nattvarden i fornkyrkans gudstjänst.
I öster ligger det förlorade paradiset. Redan när de trädde in i kyrkan vände de kristna sina liv mot framtiden och fylldes av glädje över det som nu väntade dem. Rättfärdighetens Sol, Jesus Kristus, som gått upp med läkedom under sina vingar, lyste upp deras hjärtan och ansikten. Fyllda av tacksägelse firade de eukaristin, hoppets måltid.
När de lämnade kyrkan visste de att de levde på andra sidan uppståndelsen. I den heliga måltiden hade de varit ögonvittnen till ting som ännu inte inträffat. De hade skådat ”vad inget öga sett”.(1) Så intensiv var förnimmelsen av att i gudstjänsten ha vidrört en annan värld, att den vardag som väntade utanför framstod som förklarad.
Maranatha! löd ropet i gudstjänsten. Herren kommer! Det var ett folk på väg som samlades, främlingar i tiden, vars gåva till den här världen var ett levande hopp.

Sambandet mellan att fira gudstjänst och att bevara hoppet levande är långt större än vad vi ofta inser. När tron blir en privatsak riskerar den att reduceras till ett opium. Vi tar till Gud för att döva oron. Det är legitimt, men alltför smått. Evangeliet är ingen terapi. Det är visionen om en ny värld, en annorlunda världsordning. Kyrkan är paradisets ort på jorden. Blir den något mindre mister den snart sin attraktion.
Vår utgåva om det levande hoppet ger av naturliga skäl väsentligt utrymme åt gudstjänsten, som i ortodox tradition ofta liknas vid ”himlen på jorden”. När vi i Oxford mötte biskop Kallistos Ware, en av vår tids ledande ortodoxa lärare, beskrev han eukaristin som ”den kommande världens genombrott i vår tillvaro”.
Denna tanke utvecklas av Bo Brander i en fördjupad betraktelse över nattvarden, eller mässan som den också kallas i västerländsk tradition. ”Varje mässa är en proklamation av den meningsfulla framtiden.”
Den som i den heliga måltiden har smakat framtiden bygger inte sin tro på argument. Hon har inandats himlen. Hon tillhör en gemenskap som äger ett hemligt språk, ett tungomål som världen inte förstår: Maranatha!

Människan, ja hela vår värld, är ämnad för något större. Och hoppet därom skänker mening och lyster åt livet. Men att det finns hopp är inget man bara intalar sig.

Det måste finnas skäl att hoppas. En tro som ger ”visshet om det vi inte kan se”(2) behöver ha goda grunder.
När Ylva Eggehorn inleder denna utgåva med att långsamt ta oss med på vandring till Jesu grav i den råkalla morgonen, går vi tillsammans med dem som förlorat sitt hopp. När de fann Jesus levande var det en chock av glädje. Ingen trodde dem först.
Att Kristus uppstod från de döda två årtusenden tillbaka är inte enkelt att omedel-bart ta till sig. Framför allt krävs mer än ord. Vi behöver möta människor som ”lyser av ett stillsamt hopp”, och därför inte går maktens ärenden utan genomsyrar samhället med en hållning som ger hopp åt de mest utsatta. En av dessa var Dorothy Day, som följde Kristus bland de fattigaste och mest utblottade. Under vinjetten klassiker hör vi henne berätta om sin väg till kyrkan – därför att ”Kristus blivit synlig i den” – där hen-nes radikalitet inte uppskattade av alla.

Vad är det som dränerar oss på hopp? Och vad gör vi de dagar när det är svårt att hoppas? Omkring de frågorna funderar Liselotte J Andersson. Med hjälp av Bibeln och den mänskliga erfarenheten försöker hon teckna en bild av det hopp som kan vända sorgen till glädje. Även Kallistos Ware påminner om hur tröst och hopp är nära för-bundna med varandra: ”Den kristna betydelsen av tröst är att bli stärkt av den Helige Ande.”

Och hur ser hoppet om den kristna enheten ut? Medan vi uthärdar smärtan och väntar på kyrkans synliga enhet – den kan inte stressas fram – måste vi samtidigt be-vara öppenheten för det oväntade. Den kristna enheten kommer som en överraskande gåva, som Anders Piltz uttrycker det: ”i ett ögonblick när man minst väntar det.” Till dess gäller att i bön och samtal igenkänna de vägar som Anden öppnar. Två perspektiv, eller snarare vittnesbörd, om ekumeniken delges läsaren i denna utgåva, ”i väntan på brudgummen”.

Vågar vi ännu tro så, med de första kristna? Att Kristus, brudgummen, kommer tillbaka. Biskop Kallistos framhåller med eftertryck att Bibelns tal om Kristi andra tillkommelse inte får bortförklaras i metaforiska termer. ”Vi tror verkligen att Kristus synligt skall återvända till jorden.”  Men vår väntan får inte vara passiv. Vi ska göra allt vi kan för att bygga upp det goda samhället, menar biskopen. Och samtidigt bör vi alltid kunna säga; ”Ja, men kanske Kristus kommer tillbaka ikväll."

1 1 Kor 2:9, 2 Hebr 11