Ett stilla liv

Nummer 2 | Årgång 19 | 2012

Pilgrim frams 2012-2





Öppning - peter halldorf
När munken blir biskop - samuel rubenson
Ofrivillig exil - marie tonkin reda
En nomads bekännelser - tomas sjödin
Modet att stillna - liselotte j anderssson
Samtalet: ”Distraktionerna är som nattfjärilar” - samtal med biskop anders arborelius
Vägleda: Ledarskapets börda - ingmar svanteson
Fingret i örat - owe wikström
Klassiker: Gudomlig eros - starets porphyrios
Doft av helig vällukt - grethe livbjerg
Var min präst av En munk från östkyrkan - thomas stoor
Klara av Assisi. Skrifter och dokument - peder bergqvist
Till man och kvinna  skapade han dem av Syster Sofie O. P. - maria küchen
Retreater & möten på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Allt färre utrymmen i livet är i vår tid fria från distraktion. Det kan vara lätt att idealisera det förflutna i förhållande till den egna samtiden. Så klagar till exempel en munk på 500-talet över att det bara finns tre andliga vägledare värda namnet, en i Rom, en i Korinth och en i trakten av Jerusalem. I boken The problem of distraction konstaterar f ilosofen Paul North att ända sedan Augustinus dagar ”har uppmärksamhetens förskingring beklagats”.
Även om varje tid har en tendens att framställa sin egen som sämre än gångna tider, utsätts vi likväl i dag för en typ av distraktioner som inte tidigare existerat, inte minst genom internets ständiga närvaro i våra liv. Just i det senare ligger bekymret. Inte i att nätet i sig är av ondo, utan i att det överallt och hela tiden är närvarande.
En rad forskare och författare har under senare år uppmärksammat den allt större svårigheten till uppmärksamhet och inre koncentration som följer av denna utveckling. I boken The shallows: What internet is doing to our brains, menar journalisten Nicholas Carr att internet ligger bakom mycket av vår oförmåga att under längre tid koncentrera oss på en sak. Carr talar om den påverkan som sker på vår hjärna eftersom denna inte är en orubblig hårdvara, utan snarare har karaktären av en tillvänjande mjukvara.

Så hur går vi tillväga för att övervinna distraktionerna? En början kan vara att med Paulus be bönen om ”ett stilla liv”. Temaorden för denna utgåva är hämtade från Första Timotheosbrevet där aposteln uppmanar till bön, ”så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv”.(1) Här formuleras bönen mot bakgrund av makthavarnas hotfulla närvaro. Men den kan ges en vidare tillämpning. Vad innebär det för oss att leva ett stilla liv? Är det alls möjligt? Eller kan det rentav upplevas provocerande, som ett hån, att i vår hektiska tillvaro ens antyda möjligheten? Som Tomas Sjödin uttrycker det när han bekänner sig vara en kristen nomad: ”Själv är jag inte säker på att jag vill ha något stilla liv.”

De texter som följer tar inte sin utgångspunkt i den kontemplativa kallelse som kyrkan så väl behöver och som utgör tecken och tröst för oss övriga, men som likväl ett fåtal är kallade till. Småbarnsföräldern och ledaren, vad har de gemensamt om inte just upplevelsen av underskott på stillhet. Marie Tonkin Reda talar om den oförlösta kärlekshistoria många småbarnsföräldrar går med. ”Om jag går upp klockan sex, kan jag hinna be innan barnen vaknar.” ”Om jag var lite mer fullkomlig skulle bönen oavbrutet pågå inom mig, medan barnen gnäller och jag försöker laga middag.” Kanske, antyder hon, har våra svårigheter delvis att göra med föreställningen att det andliga livet måste manifesteras på ett visst sätt.

Spänningen mellan stort offentligt ansvar och ett rikt liv i det fördolda, som många församlingsarbetare plågas av, är långt ifrån något som bara gäller den moderna tiden. I den unga kristenheten rekryterades ofta kyrkans ledare bland dem som just för att slippa stå i korselden hade sökt sig till ett liv i bön. Munken som biskop blev ett begrepp och ställer frågan på sin spets: Utesluter verkligen det aktiva och det kontemplativa livet varandra, så som man kan få intryck av när västerlandets ordnar placerats i antingen den ena eller den andra kategorin?
Samuel Rubenson visar hur ett sådant motsatsförhållande lyser med sin frånvaro i den tidiga monastiska traditionen. I Ökenfädernas tänkespråk finns ingen motsats mellan stillhet och tjänst, snarare en öppning mot ”mer stillhet och mer tjänst”. Något som bekräftas i samtalet med Anders Arborelius. Den kontemplative munken som blev biskop säger sig vara förvånad över hur mycket av klostrets atmosfär som går att bevara utanför klostermiljön. Prästmunken, starets Porphyrios i Grekland, vittnar om samma erfarenhet. Han ville fly larmet i Aten för att kunna fira sin gudstjänst ostört. Läs om hur Gud visade honom en annan väg!
Att ledaren värnar sina zoner av stillhet – finner en ”insynsskyddad hylla som ger utsikt”, med Liselotte J Anderssons ord – är en förutsättning för ett ledarskap ”genomsyrat av barmhärtighet och kärlek”. Uttrycket används av Ingmar Svanteson när han skriver om abbotens roll och ansvar i klostret. Men värnandet av stillheten är lika viktigt för att ledaren skall kunna vara ”gemenskapens ’öga’, som i förväg ser vad konsekvenserna blir av de beslut som måste fattas”. I benediktinens ord anar vi sambandet, snarare än motsättningen, mellan stillhet och aktivitet.

Orden i den fyrtiosjätte psalmen om att bli stilla och besinna att Herren är Gud, har i decennier varit det grundackord jag sökt i mitt eget liv. Kanske dras vi till ”de stilla i landet”(2) just därför att vi känner av vårt eget underskott av stillhet. Tillbakadragna skomakare som Hjalmar Ekström och kontemplativa ljus som Johannes av Korset hjälper oss att inse vad omvändelsen handlar om. Med profeten Jesajas maning: ”Vänd om och var stilla.”(3) Omvändelse till stillhet. Jag behöver vända om från den egna aktivismen till Guds väldiga kraft; den gör sig gällande först när människohjärtat stillnar. Som Owe Wikström uttrycker det i en essä fylld av den handfasta realism som alltid utmärkt god andlig vägledning: ”Det är inte vår svaghet som hindrar oss, utan det är vår kraft. Allt jagande efter snabb eller stark ’andlighet’ fördröjer denna vila. Gud är dröjaren. Stress hör tiden till."

(1) 1 Tim 2:2. (2) Ps 35:20. (3) Jes 30:15.