Förundran

Nummer 1 | Årgång 18 | 2011

Pilgrim frams 2011-1





Öppning - peter halldorf
Förundran är trons livsluft - anders piltz
I mig finns himlens port - marie tonkin reda
Den som vänder ansiktet uppåt - mikael kurkiala
Förundringsboken - liselotte j anderssson
Samtalet: ”Jag längtar efter större livsutrymme” - samtal med grethe livbjerg om döden och uppståndelsen
Fötternas berättelse - lena bergström
Vägleda: Efter urbilden av den första skönheten - per mases
En liten svindel av klarhet - ylva eggehorn
Klassiker: Det barnaljusaste ansiktet - gunnar edman
Fylld av förundran - stefan edman skriver om sin far gunnar edman
Pardiset II. Om nödvändigheten av att hängivet eftersträva stillheten - ingmar svanteson osb
Språk, tro och sanning hos Dostojevskij av Rowan Williams - jan erixon
Trons mysterium av Hilarion Alfajev - johannes pulkkanen
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Är det inte dags att vi gör ett nummer av Pilgrim om förundran?
Nestorn i Pilgrims referensgrupp, Per Beskow, hörde i höstas av sig från Visby med förslaget. ”Förmågan att förundras inför naturen, inför människor och inför händelser är ju en av de allra starkaste religiösa drivkrafterna”, framhöll han.
Idén väckte omedelbart gensvar i redaktionen, och vi utmanade ett antal skribenter att ur olika perspektiv reflektera över ämnet och söka i sin egen förundran. Resultatet följer här, en rad spännande och spänstiga texter att leva av, inte bara under Stora fastan.

I den andliga litteraturen är förundran ett centralt begrepp, ofta förknippad med erfarenheten av Anden men också av skapelsen. Symeon den Nye Teologen, profeten i Konstantinopel mot slutet av 900-talet, skrev sålunda: ”När någon plötsligt lyfter sin blick och beskådar allt skapat på ett sätt han aldrig tidigare gjort, fylls han av förundran och faller i tårar.” Det för osökt tanken, för att börja bakifrån i vår utgåva, till Gunnar Edman (1915-1995), i vars författarskap förundran är ett ledmotiv. Med fog ger vi röst åt honom under vinjetten klassiker, i naturens tempel låter han blicken falla på blomman ”som bär det barnaljusaste ansiktet och det troskyldigaste namnet: Tussilago!” Stefan Edman som följt i samma spår – förundran återkommer som tema i många av hans böcker – ger oss ett varmt, personligt porträtt av sin far.

Förundran är trons livsluft, konstaterar Anders Piltz, och tar oss med på en vandring från Mose och de grekiska filosoferna till Uppenbarelseboken där allt mynnar ut i häpnad. Till sist ska döden själv häpna. ”Hur ger man plats för förundrans rymder, hur bevarar eller väcker man dem?”, frågar Marie Tonkin Reda. Umgänget med Bibeln kan vara ett sätt, menar Liselotte J Andersson. När jag i läsningen hör någon som talar mitt språk och kallar mig vid namn, då har Bibeln blivit en ”förundringsbok”. Häpna ställer vi den fråga som bor i förundran: ”Hur kan du känna mig?”

Inkarnationen är en ständig källa till förundran. Inte bara som teologisk idé. Genom Guds människoblivande kan ”fötterna och själen sjunga samma sång”, med Lena Bergströms ord i en artikel om samspelet mellan ande och kropp. Eller som kulturantropologen och författaren Mikael Kurkiala uttrycker det: ”Att återerövra förundran är att återvända till det sant mänskliga.”
Och när kroppen åldras och bryts ner? ”Då behöver kontemplationen, den ständiga källan till förnyelse, få inta första platsen”, menar Grethe Livbjerg, född 1928, i ett samtal om förundran och döden. Hon berättar om hur hon en gång, ”utifrån en viss desperation”, bad bönen: Jesus, visa mig vad som väntar mig. ”Plötsligt omfamnades jag av en varm kärlek. Det var svaret: Det är kärleken som väntar mig!”

Sedan denna tidskrift utkom med sin första utgåva hösten 1994, har den burits och präglats av den referensgrupp som sedan dess varit intakt. Så är inte längre fallet. En av medarbetarna, Per Mases, mångårig föreståndare för Berget i Rättvik, insomnade i frid på julafton 2010. Per Mases var en själasörjare och andlig vägledare vars inflytande sträckte sig långt utanför kyrkans gränser. På ett ovanligt sätt förenade han en självklar kristen identitet med en öppen och generös hållning för sökande människor i det mångfacetterade andliga landskapet. Bönen genomsyrade hans liv, helgonen var hans bästa vänner, ekumeniken hans hjärtefråga, och för den sårade och sökande medmänniskan tycktes han ha oceaner av tid. Vi tackar Gud för Per Mases, för allt det han också betydde i gemenskapen omkring Pilgrim, och lyser frid över hans ljusa och levande minne. I detta nummer publicerar vi på nytt, under vinjetten Vägleda, en av hans tidigare texter.

Redan för ett år sedan inleddes samtalen om att utöka Pilgrims referensgrupp, och vi har nu glädjen att välkomna fem nya medarbetare i gemenskapen omkring Pilgrim. Dessa är Susanne Carlsson, präst och retreatledare, bosatt i Andreassystrarnas kommunitet i England och ansvarig för Pilgrims personligt vägledda retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby; Johannes Zeiler, präst i Linköpings stift, med ansvar för blivande präster; Britta Hermansson, resande pastor i Svenska Missionskyrkan och nyinflyttad i Bjärka-Säby; Johannes Pulkkanen, teolog och tillhörig den ortodoxa kyrkan; samt Samuel Carlsson, som tillhör de bofasta bröderna i Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

Att pilgrim är mer än enbart en tidskrift är våra läsare medvetna om. Av allt större betydelse är miljön omkring Bjärka-Säby med gudstjänstlivet, retreaterna, Johannesakademins utbildningar och de andliga uppbyggelsemötena i större format. Det senaste av dessa hölls i mitten av februari på Nya Slottet och Stiftsgården Vårdnäs, ett ekumeniskt möte för präster och pastorer där Pilgrim stod som inbjudare tillsammans med Linköpings stift och Stockholms katolska stift. Det blev ovanliga dagar, fyllda av värme, där inte så få av de över 300 deltagarna från hela kristenheten utryckte just – förundran. 
”En liten svindel av klarhet”, kallar Ylva Eggehorn det som sker när det väntade möter det oväntade. Om något av det som här följer kan förmedla den erfarenheten, har denna utgåva av Pilgrim nått sitt syfte.