Frälsning

Vem är egentligen frälst?

Är frågan alls begriplig längre? Eller har det kristna storordet frälsning blivit obrukbart i vårt språk? Ett ord som inte längre förmår kommunicera det oerhörda i att bli ”beslagtagen av Kristus” för att tala med Simone Weil. Eller försonad med Gud, som Maximos Bekännaren uttryckte det.
Samuel Rubenson, som inleder vårt nummer, medger att han har svårt för frälsning. Inte bara för ordet, utan för den innebörd och de känslor det fått. Som om man på ett ögonblick kan bli ryckt undan syndens och ondskans verklighet, befriad från den dagliga kampen för att bevara sig själv.
Ändå måste vi förhålla oss till frälsningen. Den är ett av de mest vedertagna begreppen i den kristna tron. Medan det svenska ordet ”frälsning” i Bibel 2000:s översättning av Gamla testamentet genomgående har ersatts med ”räddning”, finns det kvar i Nya testamentet, liksom i många liturgiska texter. För den som ber tidegärden dyker det upp i alla de tre profetiska lovsånger ur Lukasevangeliet som dagligen ingår i tidebönerna. I Sakarias lovsång: ”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder.” I Marias lovsång:”Min ande jublar över Gud min frälsare.” Och i Symeons lovsång: ”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk.”

Det bekymmersamma, menar Samuel Rubenson, är att ordet frälsning blivit en del av ett språkbruk som inte längre förmedlar den tradition i vilket det uppstod. För att det på nytt ska bli fruktbart måste vi göra upp med många av de föreställningar och uttryckssätt som det kommit att förknippas med. Genom att ta oss med in i Maximos Bekännarens teologiska universum visar han hur frälsning inte handlar om att räddas ur tillvarons kluvenhet utan att försona den. Ett genomgående tema också i Dostojevskijs författarskap, som Jan Erixon reflekterar över. Det är i utsattheten, där tillvarons motpoler är som mest kännbara, som frälsningen är närmast.

Ett sentida vittne som identifierade sig så starkt med Kristi korslidande för att försona världen att hon vägrade låta sig befrias från utanförskap och sönderslitenhet, var Simone Weil. ”Hon är galen”, sa man om henne. Själv menade hon att hon inte en enda gång hade sökt Gud, men blivit beslagtagen. ”Kristus steg ned och grep mig”, berättar hon om det genombrott som fick henne att knäböja för första gången. Marie Tonkin ställer viktiga frågor om Simone Weils extrema livsval – att avstå dop och kommunion – som uttryck för hennes kallelse att bli ett ja till Gud. ”Hennes väg kan förstås som ett yttersta men profetiskt tecken, ett paradoxalt uttryck för enhet som kanske få kallas till.”
Om att knäböja, och låta kroppen bli frälsningens väg, skriver Susanna Venetvaara, och berättar om ett besök i ett franskt kloster som kommit att förändra något i hennes gudstjänstfirande. Numera faller hon gärna på knä. ”Så får min kropp göra det min tanke formulerar över vad mitt hjärta söker efter: att synligt överlämna sig. Att helt och hållet bli Guds.”
Även för den danska journalisten Charlotte Rørth var mötet med Jesus, som hon berättat om i böcker som gått ut i stora upplagor, en drabbande fysisk erfarenhet. ”Jag kom in i tron med kroppen först, inte huvudet”, säger hon om den mystika erfarenhet hon gjorde för tio år sedan i ett litet kapell i spanska Úbeda. Och liksom för Simone Weil skedde det plötsligt och oväntat. ”Jag var inte på jakt efter något som helst.” Pilgrim mötte henne för ett samtal om den tro hon växt in i sedan dess.

Om det finns frälsning, vad är då motsatsen? En av den gångna höstens internationellt mest uppmärksammade böcker inom fältet teologi har skrivits av den ortodoxe teologen och filosofen David Bentley Hart: That all shall be saved – heaven, hell and universal salvation. Morten Erik Stensberg har läst boken och kallar den ”inget mindre än ett passionerat filosofiskt och teologiskt farväl till helvetet och till en gudsbild som gör det möjligt att tro att helvetet existerar i en eller annan skepnad”.
Har vi helt enkelt missuppfattat, eller felöversatt, vissa av de nytestamentliga texterna på ett sätt som gör att de bibeltexter som berör Guds dom inte längre får en ”hoppfull horisont”? Är ”helvetet” i själva verket namnet på den process där Gud skiljer syndarna från deras synder, så att Gud till sist blir allt i alla? Läs och begrunda Morten Erik Stensbergs reflexioner över Bentley Harts uppgörelse med den ”dubbla utgången”.

Kan litteraturen förändra historien? Den frågan ställer Ylva Eggehorn när hon i Samtiden berättar om sitt arbete med en teaterpjäs om Oscar Wilde och Hjalmar Bergman, som båda levde i epoker som innebar ”historiska jordskredsförändringar”. I dag är förändringarna i vår värld så stora att vi för första gången på länge saknar överblick. Vem skriver nu en stor och andligt insiktsfull berättelse som kan ta oss vidare?
”Om vi inte är med och skriver den”, konstaterar Ylva Eggehorn, ”håller någon annan i pennan.”