Frikostighet

Nummer 3 | Årgång 11 | 2004

Pilgrim frams 2004-3





ÖPPNING - Peter Halldorf
DET BÄSTA AV LIV - Runar Eldebo
RÅGADE MÅTT - Per Åkerlund
GUDOMLIG EXTAS - Ylva-Kristina Sjöblom
NÄR DEN ANDRE VÄXER TILL - Susanne Rikner
EN FRISTAD I VÄRLDEN - Per-Arne Dahl
KRÖNIKA: VILLA FRIKOSTIGHET - Liselotte J Andersson
GÄSTFRIHETENS HEMLIGHET - Ingmar Svanteson
KLASSIKER: MÄNNISKOÄLSKARENS BARMHÄRTIGHET - Nilos av Ankara
NILOS ASKETEN: GUD VILL DIN UPPRÄTTELSE - Susanne Grimheden
BIBLIOTEKET:
KÄLLOR av Olivier Clément - Josef Bergdahl
RETREATER
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

Kan man mäta andlig mognad? Naturligtvis inte. Och likväl är den kristna erfarenheten överens om att det finns ett omistligt tecken på sann andlig utveckling: förmågan att älska.
Att älska de egna, de som tycker och lever likadant, är ingen dygd. Den svåra kärleken, som Olivier Clément kallar den i sin magnifika bok Källor – den kristna spiritualitetens ursprung (skall ni läsa en andlig bok de närmaste tio åren, välj denna!) är den kärlek som ser med ömhet även på den människa som går en helt annan väg än den man själv förespråkar, och därför bemöter henne med samma respekt som vore det Kristus själv.
”När förstår människan att hennes hjärta uppnått renheten?” frågade Isak Syriern, en av 600-talets främsta andliga ledare i kristenheten. Isak svarade själv på sin fråga: ”När hon betraktar alla människor som goda, och ingen förefaller henne oren eller besudlad, då är hon verkligen ren i sitt hjärta.”

Är det möjligt att betrakta alla människor som goda? Man kunde lika gärna fråga: Är det möjligt att få ett rent hjärta?
Men all ondska, alla onda handlingar? Måste inte sådant fördömas?
Den kristna tron är inte likgiltig för etiken, men den rör sig på ett annat plan eftersom den i varje människa ser den person för vilken Gud, med Pascals ord, har utgjutit en droppe av sitt blod.
När Jesus bröt tabun och umgicks med tullare och horor utan att moralisera över deras liv var det inte ett godkännande av deras handlingar. Genom att frikostigt älska dem som alla andra föraktade visade han hur en människa i Guds ögon är mer värd än hela världen. Så lyfte han dem ur deras självförakt.

Frikostighet är ett av kärlekens ansikten. Den ger, inte bara nätt och jämnt, utan mer än vad vi behöver. Mer än vi gjort oss förtjänta av. Frikostighet skulle kunna vara ett namn på Gud. På nåden. Det finns skäl att göra en utgåva om frikostighet i en tidskrift för andlig vägledning.
Det bor en glädje i ordet frikostighet. Den frikostige har inga baktankar, ingen dold agenda, hon äger sin glädje i att ge. Runar Eldebo berättar om sin dotters glädje när hon fick ge en svart tiggare ett antal dollar, och på köpet gav sin far en läxa i frikostighet. Det är pengar som äventyrar tron, inte andra religioners gudar, skriver Eldebo och beskriver frikostighet som ”en livsattityd som kommer av idogt umgänge med Jesus och Guds ord eller av genomskådandet av pengars flyktighet och tomhet”.
Kan man då vara generös även mot folk som är uppenbart ohederliga? frågar sig Per Åkerlund och tar exempel från affärsvärlden. Det finns något att lära av den orättrådige Mammons generositet: en kund som klagar men blir vänligt bemött återkommer till butiken. Är inte Gud just sådan? God mot de otacksamma och onda. Trots att vi är onda förblir Gud hela tiden densamme, ”den som i extatisk glädje ger oss allt”, som Ylva-Kristina Sjöblom uttrycker det.

Frikostighet handlar naturligtvis inte bara om materiella värden. Med utgångspunkt i orden om Johannes döparen – ”Han skall bli större och jag bli mindre” – reflekterar Susanne Rikner bland annat över framgångens risker och vår förmåga, eller oförmåga, att stiga åt sidan och ge plats åt en annan. Johannes träder åt sidan – för Gud själv. Det kan tyckas självklart, men är inte ursynden i tillvaron att vi vill vara oss själva nog?
Den synden tar sig tusen uttryck och leder oss allt längre in i en ödesdiger ensamhet. Det är då bikten kan bli en befrielsens plats. Med utgångspunkt i Bonhoeffers tankar skriver den norske prästen och författaren Per-Arne Dahl om bikten som en fristad i världen. När vi har mod att träda fram i ljuset med våra nederlag, och får höra förlåtelsens ord från en annan människas läppar, vågar vi tro på den nåd som övergår allt förstånd.

Berättelsen om hur Abraham frikostigt tar emot sina tre gäster i Mamres lund och serverar dem en härlig måltid, har av kristna i alla tider lästs och tolkats som en bild av hur Gud kommer på besök. Även den helige Benedictus inspirerades av den berättelsen, och när han formar sin klosterregel skriver han ett helt kapitel om gästfriheten. Den som tar emot varje gäst som om det vore Kristus själv påskyndar Herrens ankomst i världen.
Ingmar Svanteson kommenterar detta avsnitt i klosterregeln och pekar speciellt på avvägningen mellan öppenhet och vaksamhet. Hur bevarar man avskildheten på samma gång som man är öppen för de människor som knackar på dörren?

Om någon är en andlig fader, eller moder, är det för att Guds Ande verkar genom honom. Den som möter en sådan andlig vägledare får ”smaka och se så till den grad att hon blir full av Guds kärlek”, skriver Susanne Grimheden i en kommentar till Nilos Asketen, en av 400-talets mest betydande andliga vägledare.
Nilos, som kallar Gud för den barmhärtige Människoälskaren, vandrar med sina adepter, ingjuter hopp, talar ömsint om Guds vishet och hjälper oss att se det goda som finns inom oss. Tilltalet från denne munk, som inkarnerar Guds frikostighet, kan samlas i några få ord: ”Gud vill din upprättelse!”