Glädje

Nummer 4 | Årgång 10 | 2003

Pilgrim frams 2003-4




ÖPPNING - Peter Halldorf
INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER - Liselotte J Andersson
”ÄR NI LYCKLIGA?” - André Gouzes
GLÄDJEN LEKER I HELA GUDS VÄRLD - Susanne Rikner
SKAPAD FÖR FRIHETENS GLÄDJE - Thomas Merton
JAG VÄLJER GLÄDJEN! - Per Mases
KRÖNIKA: MELLAN VANMAKT OCH MAGI - Ylva Eggehorn
DEN HELIGA MUNTERHETEN - Jean M Blomquist
EN LJUVLIG LOTT - Syster Tyra Antonia OSB
DEN MUNTERHET SOM ÄR AV GUD - Runar Eldebo
KLASSIKER: ”EN OBESKRIVLIG GLÄDJE FYLLER HELA MITT HJÄRTA” - Serafim av Sarov
SERAFIM AV SAROV: ÖMHETENS EREMIT - Torsten Kälvemark
BIBLIOTEKET:
I FRANCISKUS FOTSPÅR av John Michael Talbot - Syster Veronica OP
VÄGAR TILL GLÄDJE av Richard Foster - Ylva-Kristina Sjöblom
RETREATER
PILGRIMS SOMMARMÖTE
ANDLIGA FÖREDRAG
SANDKORN

Öppning

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”(1)
Och vad är tecknet för oss? Guds födelse i våra hjärtan kan lika lite gå spårlöst förbi, som hans födelse i Betlehem. Finns det alltså ett tecken?
Ja, ett osvikligt sådant. Glädjen är från första stund tecknet på Guds födelse i världen. ”När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.”(2) Det djupa inre språnget av glädje, så väsensskilt från ”leenden som stramar som en munkavle”(3), bär bud om att Gud har fötts i våra hjärtan.
Guds födelse i människohjärtat är den kristnes stora hemlighet. Denna födelse är ett mirakel, lika ofattbart och oförklarligt som Jesu födelse i Betlehem. ”Hur skall detta ske?”(4), frågar vi med Maria, och får samma svar av ängeln: ”Helig Ande skall komma över dig.”(5)
Mysteriet kommer vi inte åt. Hur det går till vet ingen, vi kan inte ens alltid säga när denna födelse ägde rum. Vi kan bara veta att den har skett. Ur våra innersta valv stiger ett rop med en tidigare okänd klarhet: ”min ande jublar över Gud, min frälsare”(6). Marias lovsång inleder ett nytt kapitel i den heliga historien. På Pingstdagen, när Anden utan urskillning hälls över allt kött, blir gudsmoderns erfarenhet lärjungarnas: ”i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.”(7)
Glädjen är den Helige Andes oefterhärmliga signatur. Bakom varje autentiskt avtryck som tron efterlämnat genom historien finns en förvärvad erfarenhet som gör all skillnad i världen: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och Helig Ande.”(8)

Just det autentiska är hårdvara i en tid när så mycket är konstlat. Nutidsmänniskan är med rätta hyperkänslig inför vad som är äkta. Glädjen som ett rus, för en stunds flykt från egen och andras olycka, ger en garanterad baksmälla. För att inte tala om glädjen som reklamerbjudande. Det alltför lättsinniga talet om glädje i Guds namn blir ett hån i en värld, och en själ, där ångesten sliter i alla förtöjningar.
Inget prövar autenticiteten som glädjen. Inte utan anledning framhåller Lukas, kyrkans förste historiekrönikör, att den ”uppriktiga glädjen” var det mest slående i mötet med dessa första Jesuslärjungar.
När Pilgrim inför julen 2003 presenterar en utgåva om glädje, är det där vi önskar ta vår utgångspunkt. Vad utmärker den uppriktiga glädjen? Vilken är dess hemlig- het? Och vilka dess källor? Hur kan den överleva även i kristider? Vi har bett våra medarbetare skriva personligt, så som det anstår ämnet.

Ur en helt vanlig arbetsvecka tar oss Liselotte J Andersson med till sina egna glädjekällor. En av de viktigaste består av tjänandets glädje, ”svår att stjäla från den som funnit den”. André Gouzes, en förnyare av gudstjänsten i både kloster och församlingar, tar oss därefter in i liturgins själ, som är lycka och glädje. Vad är det som skänker liturgin dess skönhet om inte glädjen över Den Andre! Inte utan skäl är eukaristins gemenskapsfest gudstjänsten höjdpunkt.
”Och festen började”(9), utbrister Lukas i berättelsen om den förlorades hemkomst. När Susanne Rikner mediterar över denna Jesusliknelse får evangeliet relief. I förgrunden finns Faderns glädje, den glädje ”som överlever varje sorg, som väntar ut allt lidande och hela tiden är beredd att komma oss till mötes”. Denna glädje, som vi alla är skapade för, dras vi in i när vi vänder om och ”kommer ut ur vår egen jagiskhets fängelse”. Orden är Thomas Mertons i den lilla skriften Vägen till kontemplation. Här hjälper oss den amerikanske trappistmunken att se skillnaden mellan njutning och glädje. Liksom hur smärtan inte nödvändigtvis är motsatsen till glädjen.

Vad är skillnaden mellan att känna glädje och att välja glädje? Det är en av de frågor Per Mases tar upp i en artikel fylld av praktiska råd för det inre livets växt. Läsaren får vägledning i hur det är möjligt att såväl samarbeta med den helige Ande, som att välja att samverka med vår kropp. ”När kroppen är avspänd, då ler den.”
Men även talet om ”andlig glädje” kan ibland få en slagsida av alltför stort allvar. Stundom händer då att Gud, med lätt hand, vänder upp och ned på saker i våra liv. Allt för att muntra upp oss. Om denna heliga munterhet, skriver Jean M Blomquist. Munterheten, konstaterar hon, är Guds favoritsätt att bryta igenom de murar vi bygger upp. Något som varje advent och jul illustreras i berättelsen om hur Gud föds in i världen. ”Födelsen manar oss att gå bortom ytlig kunskap och stel vördnad som alltför lätt förfaller till foglighet, förutsägbarhet och kontroll.”
Samma tema anslår Runar Eldebo när han med utgångspunkt i påven Johannes xxiii:s ord – ”tron är den munterhet som kommer av Gud” – skriver om glädjen i Tomas Sjödins författarskap. Ord som med lätthet även skulle kunnat sättas över den underbara berättelsen om Nicholas Motovilovs möte med Serafim av Sarov, ”ömhet- ens eremit”, presenterad av Torsten Kälvemark.
När man tagit del av den ryske staretsens smått lekfulla behandling av den bekymrade själen, är det inte svårt att hålla med vår sandkornsskribent: ”Kyrkan är en anläggning där vi vänjer oss vid ljuset från det gudomliga leendet!”

1 Luk 2:11, 2 Matt 2:10, 3 Tomas Tranströmer i dikten ”Guldstekel”, För levande och döda, 1989, 4 Luk 2:34, 5 Luk 2:35, 6 Luk 2:47, 7 Apg 2:46, 8 Apg 13:52, 9 Luk 15:24