Guds avbild

Nummer 2 | Årgång 4 | 1997

Pilgrim frams 1997-2



ÖPPNING - Peter Halldorf
VEM ÄR DU? - Wilfrid Stinissen o.c.d.
DU ÄR MER ÄN DU HAR BLIVIT - Peter Halldorf
KRISTUS - DEN FULLKOMLIGA AVBILDEN - Martin Lönnebo
BILD OCH TEOLOGI - TRE BETRAKTELSER - Torsten Kälvemark
VAD JESUS LÄRT MIG - Anne Marie Edéus
KRÖNIKA: ALLT MÄNSKLIGT MÅSTE ERÖVRAS - Per Beskow
”INUTI TRÄDET SER JAG FIGUREN” - Ylva-Kristina Sjöblom porträtterar Eva Spångberg
KLASSIKER: DEN SANNA MÄNNISKAN - C S Lewis
C S LEWIS: FÅNGAD AV GUD - Dan-Erik Sahlberg
BILDEN FULLKOMNAS I SVAGHETEN - Arne Fritzson
TÄNKESPRÅKET: "FÖRHÄRLIGA MIG INTE PÅ JORDEN" - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
JESUS - ENKLA BETRAKTELSER ÖVER FRÄLSAREN av en munk i östkyrkan - Magnus Malm
LÅT OSS BE OCH BEKÄNNA red Anders Ekenberg - Jonas Jonsson
MYSTIKENS VÄSEN av rolf Gustafsson - Per Åkerlund
RETREATER MED PILGRIM
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

Över chiffonjén där jag sitter och skriver hänger min vackraste ikon. En bild av den helige Antonios. Med blicken försjunken i den eviga ron sitter han vid öppningen till sin grotta i Clysmaberget och flätar en korg. Att vila ögonen på honom är att se en skymt av Gud – och bli frälst.
Tron längtar efter att se Gud. Hur är det möjligt? Ingen kan se Gud och leva, förklarar Bibeln. Nej, Gud i sig själv är utom synhåll för oss. Men om han gett oss en bild av sig själv? 
Adam var den bilden. Guds avbild. Gud var alltså först med att framställa bilder. Men Adam förlorade sin gudslikhet. Därför kom Jesus och levde på jorden som Guds ikon, ”den osynlige Gudens avbild”.(1) (Det ord som den grekiska bibeltexten använder för avbild är här, liksom i andra liknande texter, eikon.) När Gud blir människa är det för att återupprätta människan som Guds avbild. Denna restaurering kallas i kristen tro för frälsning. 

Det var övertygelsen om att Gud blivit verklig människa som kom att inspirera den tidiga ikonkonsten. På 700-talet ledde det till en utdragen konflikt inom kristenheten, den så kallade ikonoklastiska striden. Utrensning och förstörelse av ikoner gick hand i hand med tortyr och förföljelse av dem som vördade bilderna. Bildstormarna stödde sig framför allt på Gamla testamentets bildförbud. Och, som Martin Lönnebo uttrycker det, i en mening hade de rätt. Gud är aldrig möjlig att avbilda. Ändå hade de fel. För om Gud har stigit ner, om han har visat sig, då är läget annorlunda. Bildförsvararnas huvudargument var att av samma skäl som det nu är möjligt att tala om Gud är det också möjligt att göra sig en bild av honom. Hade inte Jesus själv sagt: ”Den som har sett mig har sett Fadern”?(2)
De gamla judarna förstod, klokt nog, att förbudet mot att avbilda Gud även borde gälla orden. Därför uttalade man inte heller Guds namn. Gud i sig själv är inte bara bortom våra föreställningar, han är även bortom orden. Det ändliga kan inte träs på det oändliga. Därav bildförbudet. Hur skulle den Osynlige kunna framställas i en träbit eller en sten?
Men om det är sant att Gud uppenbarat sig i sin motsats, materien? Ja, då öppnar sig plötsligt en möjlighet att beskriva honom – i ord såväl som i bild.

På samma sätt som Kristusikonen blev en bekännelse till tron på Guds verkliga människoblivande, var helgonikonerna en bekännelse till tron på människans gudomliggörelse, det vill säga hennes upprättelse som Guds avbild. Ikonen är helt enkelt ettvittnesbörd om evangeliets radikalitet och kyrkans uppdrag, det enda nödvändiga: att förmedla frälsning, att fostra till gudslikhet. Rädslan för ikonen är ofta en rest av en förandligande tendens i den kristna församlingen. Vi vågar inte riktigt tro på det gudomligas genomlysning av materia och människa. Vågar inte tro människan om hennes ursprung.
”Varför bugar vi oss för varandra, om inte därför att vi skapats till Guds avbild?” frågar en av de sista kyrkofäderna, Johannes av Damaskus (ca 675–749), när han svarar sina kritiker. Eller som det ofta upprepas i de fornkyrkliga texterna: ”Vördnaden för ikonen förmedlas till förebilden.”
I vår tid bugar vi oss vanligtivis inte för varandra. Men som Guds avbild är människan värd att vörda. Att ära människan är att ära Gud. Liksom att kränka människan är att kränka Gud. Det här numret av Pilgrim vill vara en påminnelse om människans höghet och kallelse. Den som är Guds avbild har anledning att ta sig själv på allvar – såsom Gud är helig är också människan helig – och på samma gång besinna sig över att hon inget har att berömma sig av som inte givits henne från himlen.
Och den som är Guds avbild bör inte sväva på målet över syftet med sin existens: avbildens mening är att reflektera Urbilden. När vi misslyckas på den punkten kommer evangeliet oss till hjälp. Som den Fullkomliga Avbilden är Jesus Kristus på samma gång Förebild och Frälsare. Genom honom blir människan vad han är. Först då blir hon sig själv.

Ta gärna med dig Pilgrim in i sommarens vila. Borra djupare med Wilfrid Stinissen i sökandet efter svaret på din egen hemlighet; res med Martin Lönnebo till Helsingfors varifrån han återvänder med en väldig ikon och ett amorteringsavtal på f ickan; fascineras av Torsten Kälvemarks skildring av kampen för ikonerna och ortodox bildteologi; följ med Ylva-Kristina Sjöblom hem till Eva Spångberg som ser bilden i träet innan hon huggit fram den; fängslas av C S Lewis sällsamma porträtt av människan; gör sällskap med Arne Fritzson som från sin horisont tecknar bilden i svagheten; utmanas av Samuel Rubensons kommentar till Tänkespråket: ”Likheten vi skapats till är kallelse, inte ägande.”
Till sist bjuder vår Sandkornsförfattare på ännu en genväg för alla som färdas på kyrkans skepp: Gå ut på akterdäck och leta en ledig solstol. Gå så till baren och beställ en kopp te eller en sval öl. Sätt dig sedan bekvämt i däcksfåtöljen och luta dig tillbaka... Du vet ju vart den osvikliga kompassen pekar, du vet ju att vi är på väg till evighetens hamn.

1 Kol 1:15, 2 Joh 14:9