Gudsfruktan

Nummer 1 | Årgång 9 | 2002

Pilgrim frams 2002-1





ÖPPNING - Peter Halldorf
GUDSFRUKTANS ROT - Anders Piltz
VÅRT ENDA SKYDD MOT GUD ÄR GUD - Susanne Rikner
VAR ALLTSÅ INTE RÄDD - Liselotte J Andersson
FRÅN FRUKTAN TILL KÄRLEK - William Barry
DJÄVULEN PÅ PASTORSEXPEDITIONEN - Martin Lönnebo
KRÖNIKA: MARX OCH DET NÖDVÄNDIGA - Ylva Eggehorn
FÖRLUSTEN AV DET HELIGA - Lennart Thörn
TONEN FRÅN SILVERFLÖJTEN -Per Åkerlund
KLASSIKER: "DEN FLYTTFÄRDIGA ANDEN" - Håkan Möller om Johan Olof Wallin
BIBLIOTEKET:
FRÅN DET HELIGA BERGET av William Dalrymple - Torsten Kälvemark
SE MED NÅDENS ÖGON av Philip Yancey - Inga-Märtha Ericsson
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

"Utan profeter förvildas folket”, heter det i Ordspråksboken.(1) Ett påstående som bekräftas med eftertryck vid en genomläsning av Gamla testamentet.
Samuel, den förste i raden av en serie profeter, uppträder i en tid när prästerna låg med de kvinnor som gjorde tjänst vid ingången till Guds hus. Den skälvande Jeremia, som var som berusad av vin på grund av Herrens heliga ord(2), såg motbjudande ting bland folkets andliga herdar: ”de styrker modet hos dem som gör ont, så att ingen vill omvända sig från sin ondska.”(3) Amos, boskapsherden som vägrade kalla sig profet, varnar gräddan av det främsta folket som latar sig på sina soffor till ljudet av svirarnas skrål.(4)
En värld som inte frambringar profeter förvildas.
Huruvida vår egen tid berättar om detsamma må vara upp till var och en att avgöra. Det finns dock en säker mätare på det andliga tillståndet i varje tid och kyrka: närvaron eller frånvaron av gudsfruktan. När ingen längre på allvar tror att det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer(5), släpps snart tygellösheten fri. I sällskap med de gudabilder vi gör oss till att invagga varandra i säkerhet, blir vi lika vilseledda som den tröst de skänker är falsk.

Det hände att man lyssnade till profeterna i Gamla testamentet. Alltid med samma resultat: lättsinne och övermod ersattes av bävan och bot. En människa som vet sig stå inför den Gud som är tremendum mysterium kan avläsas på den hållning som överskuggar allt annat i hennes liv. Hon fruktar Gud och hennes tro ristar hädanefter outplånliga märken i hennes tillvaro.
Gudsfruktan är emellertid inget enkelt begrepp i den kristna tron, och det finns även en historia som gör det nödvändigt att använda ordet varsamt. Vad alla de känt som blivit skrämda med Gud, fostrade med hot och slag i Guds namn, är dock vä-sensskilt från den hjärtats hållning som de heliga benämner gudsfruktan. Det vi nu talar om är inte rädsla i vanlig mening, snarare en beståndsdel i den förtroendefulla kärleken. Dess rot, skriver Anders Piltz i den inledande artikeln, är rädslan att mista den älskade; rädslan att göra den älskade illa.

Hur blir vår tro om vår bild av Gud fokuserar fruktan? frågar därpå Susanne Rikner och tar sig an en liknelse som många funnit svår. Jesu berättelse om tjänaren som grävde ner sitt pund istället för att förvalta det, eftersom han visste att han tjänade en ”hård man”. I berättelsen tycker hon sig skymta ett svar: hans rädsla för människor var större än hans rädsla för Gud. Förhållandet mellan människofruktan och gudsfruktan utvecklar sedan Liselotte J Andersson i den följande artikeln. Först när vi mött den blick som kan förinta rädslan och rädda den som är rädd, slår pendeln över till gudsfruktan.
Likväl finns en befogad rädsla för Gud, den som människor i alla tider gett uttryck för när Gud uppenbarat sin helighet. Som Susanne Rikner uttrycker det: ”En Gud som ingen behöver frukta – hur skall en sådan Gud vara mig till hjälp i en ond och hård värld?” Att kyrkan återerövrar heligheten är därför inget sekteriskt företag, framhåller Lennart Thörn. Guds helighet och förskräckande makt, inte endast människans behov av vila, sällhet och upprymdhet, behöver prägla församlingens tillbedjan om vördnaden för livet skall kunna återerövras.

I den store apostelns efterföljd ger Martin Lönnebo några övningar i gudsfruktan till unga pastorer och präster. De behöver det mer än andra, menar biskopen, eftersom ett av djävulens favorittillhåll är pastorsexpeditionen. Där har han inrättat ett lokalkontor för Mörkrets rike. Andliga ledare behöver vara särskilt uppmärksamma emedan en obetydlig tidig avvikelse kan få allvarliga konsekvenser. Vilka är då övningarna? Sitt vid källan, drick ur källan, luta dig mot trädet, ät av dess frukter!
Vad allt egentligen handlar om är att låta Gud vara Gud och söka den innerliga vänskapen med honom. De som gjort det, och igenkänt tonerna från herdens silverflöjt, kan själva kännas igen på den hållning som präglar deras liv, menar Per Åkerlund och pekar på vad som står i vägen när Gud vill stämma möte med själen. Det är inte så mycket lasterna som de gudsbilder som tidsandan skapar; bilder som inte står i gudsfruktans tjänst.
Att det endast är genom vänskapen med Gud som det svåra i Bibeln kan förstås, det inför vilket vi inte tycker oss hålla måttet, framhåller flera av skribenterna i vårt nummer om gudsfruktan. Jesuiten William Barry, författaren till den uppmärksammade boken Att ge andlig vägledning (Artos), kommenterar orden i Första Johannesbrevet: ”Den som inte älskar känner inte Gud.” Ord som endast kan förstås inifrån, när vänskapen med Kristus blivit vårt livs dyrbara pärla. Då har Gud blivit vårt enda skydd mot Gud. Och vi vet med Mathias från Linköping: ”Den som fruktar Gud befrias från fruktan för allt annat.”
Sandkorn, den betraktelse som avslutar varje nummer av Pilgrim, har sedan 1995 författats av Per Åkerlund (tack, Per, för roande och uppfordrande läsning!). Från och med detta nummer döljer sig en ny penna bakom denna vinjett.
Slutligen, till alla som frågar om Pilgrims nästa vintermöte: det kommer att hållas den 24–25 januari 2003.

1  Ords 29:18, 2  Jer 23:9, 3  Jer 23:14, 4  Amos 6:1, 4, 7, 11, 5  Hebr 10:31