Helande

Nummer 2 | Årgång 11 | 2004

Pilgrim frams 2004-2




ÖPPNING - Peter Halldorf
SKE DIN VILJA - Grethe Livbjerg
DEN SOM SVARAR PÅ ROPET - Jean Vanier
HELANDETS GÅVOR - Hans Johansson
ÖMHETENS VÄG - Lillemor Hallin
”ALLA SOM BER FÖR EN MÄNNISKA BLIR SJÄLVA HELADE” - Samtal med Rémi Schappacher
KRÖNIKA: MITT MÖTE MED BRODER RÉMI - Ylva-Kristina Sjöblom
DET BLÄNDANDE MÖRKRETS ÄNGEL - Martin Lönnebo
KLASSIKER: ”OCH SJUKDOMARNA LÄMNADE DEM” - Ivar Lundgren om Georg Gustafsson
BIBLIOTEKET:
LÄKEDOM I KRISTUS av Lillemor Hallin - Liselotte J Andersson
MIRAKLER av Niels Christian Hvidt - Caesarius Cavallin
VÄNNER KALLAR JAG ER av Jonas Jonson - Johannes Zeiler
RETREATER
SANDKORN

Öppning

Vad vill ni att jag skall göra för er?”(1)
Den fråga Jesus ställer till de två blinda män vid vägkanten som ropar honom till sig när han passerar, kan tyckas överflödig. Förstod inte Jesus att de ville bli helade?
Än mer förvånande är det att höra Jesus fråga en sjuk som kommer till honom: ”Vill du bli frisk?”(2) Det var ju uppenbart för alla att det var just därför denne man vädjade till Jesus. Han om någon borde väl veta varför dessa människor sökte upp honom?
Men Jesu frågor uttrycker något väsentligt. Guds vördnad för människan är stor. Den Helige Ande tränger sig inte på; det finns gott om andar som går in bakvägen, utan att knacka. Jesus bultar stilla på vår dörr och väntar tålmodigt tills vi öppnar. Gud vill öppna en dialog med oss. Han ställer frågor, inte för att han inte vet, utan för att locka fram vår tro. Vårt ansikte. Med sina frågor ber han om att få bli inbjuden i våra sår.

Guds frågor till oss är ingenting mot våra frågor till honom. Den spänning vi alla på något sätt lever i mellan Guds vilja att hela och vår erfarenhet av att ännu inte vara helade, kan resa frågor som blir till murar i våra liv. När vi värjer oss, med rätta, mot alltför lättvindiga och lättsinniga svar på frågorna om helande kan det också ibland leda till att vi, som en av rösterna i denna utgåva uttrycker det, ”installerar oss i vår brist”.
Människor som i sitt lidande vunnit en djupare tillit och ömhet i sina liv, ja som genom sitt lidande förenats med Kristus, vittnar ofta starkare om Gud än de som annonserar sina mirakel inför öppen ridå. Men sådana vittnesbörd är inte en apologi för lidandet: smärtan förenar oss med Gud, alltså skall vi inte förvänta helande.
Grethe Livbjerg, dansk karmelit och djupt förankrad i en andlig tradition där de stora helgonen inte sällan burit på lidanden, även sjukdom, visar hur en förandligad hållning kan stänga av vår förväntan på Gud. Våra argument mot förbön för sjuka kan till sist likna en form av deism: vi litar inte riktigt på att Gud ingriper i den här världen. Det är, menar Grethe Livbjerg, en djupt okristen hållning. Fascinerande och insiktsfullt delar hon med sig av hur tron på helande och förbön för sjuka alltmer kommit att bli en naturlig del av hennes eget liv.

När talet om helande blir till en fråga om metoder och kampanjer, behöver vi söka oss till helande miljöer. De uppstår där vi inte flyr vår brustenhet. Det är med friskt och sjukt som med åtskilligt annat i tillvaron: allt är inte vad det synes vara.
”De förde mig in i en värld av helande gemenskap”, skriver Jean Vanier om Raphael och Philipp. I en personlig berättelse låter han oss följa med på sin egen väg till vad som kommit att bli ett nätverk av kommuniteter där människor med förståndshandikapp lever tillsammans med så kallade friska människor – gemenskaper där många funnit en väg till helande från en brustenhet man länge varit på flykt från.
Om gemenskapens, och enhetens, betydelse för vårt helande skriver också Lillemor Hallin, medan Hans Johansson i ett bibelstudium hjälper oss att se närmare på Paulus undervisning om Andens gåvor och i synnerhet ”gåvan att bota”.
Människor med helandets gåvor känns igen på att de själva inte gör anspråk på att äga sådana gåvor. Det var därför man i fornkyrkan inte ordinerade någon till en helandetjänst i församlingarna. I Hippolytos skrift Den apostoliska traditionen från 200-talet heter det: ”Om någon säger: ’Jag har genom en uppenbarelse fått helandets gåva’, skall man inte viga honom genom handpåläggning. Verkligheten kommer att utvisa om han talar sanning.”

Där en genuin gåva till helande är verksam känner man alltid igen den ömhet för människorna som utmärkte Jesus. Det blir påtagligt i mötet med den svenske pingstpastorn, Georg Gustafsson, som presenteras av Ivar Lundgren i denna utgåvas Klassiker, men också i samtalet med den franske dominikanbrodern Rémi Schappacher, som varit en länk till helande för många i vår tid. ”Jag såg i broder Rémis ögon hur Guds kärlek gnistrade där”, berättar Ylva-Kristina Sjöblom som lärde känna honom redan som ung.
Broder Rémi betonar att ett helande ofta sker successivt: ”En bön som man trycker på någon men som inte har några rötter i en äkta och utgivande kärlek blir ansträngd och kommer knappt över tröskeln in i hjärtat.” Samtidigt uppmanar han till att inte i första hand leta efter människor med helandegåvor. ”Men ännu bättre är att man själv kommer sig för att be varje dag, och tror att Gud hör oss och kan uppfylla just vår bön”, säger han.

Det är inte säkert att läsningen av Pilgrims utgåva om helande ger några nya svar. Kanske är det inte heller det viktiga. Tron är inte svaret på en fråga. Tron djupnar när det personliga och nära hos Gud får leva i ett samtal med det opersonliga och outgrundliga hos Gud, påminner oss Martin Lönnebo. Han hjälper oss att se de väldiga kontrasterna i vår kristna tro, hur korset, Mors mystica, är det tecken som mer än något annat kan leda till att vi vågar tro att Gud inte kommer att misslyckas med helandet av kosmos.
”Jag litar på Gud”, säger biskop Martin, och manar oss att göra detsamma. ”Människan är skapad för att tro på godheten, att allt skall helas och allt skall bli gott igen. Den tron är det sista hon överger. Låt inte kärleken kallna. Lita på din Gud.”

1 Matt 20:32 2 Joh 5:6