Herre, lär oss be

Nummer 3 | Årgång 20 | 2013

Pilgrim frams 2013-3




Öppning - peter halldorf
Tillbedjan i vår tids öknar - sr sofie o.p.
Förbönens kraft - peter halldorf
Har du talat med Jesus om det? - ellen merete wilkens finnseth
Hur förlåter Gud? - magnus malm
Den prövades bön - anders arborelius
”Det viktigaste i bönen är att låta sig älskas” - ylva-kristina sjöblom
Andens bön i oss - grethe livbjerg
”Att be för alla människor är himlen på jorden” - frank laubach
Förebedjare och mystiker - benjamin ekman
Allt är bra när allt känns fel av John Chapman - bo nordin
Tid för Gud av Jacques Philippe - maria küchen
Mysteriet av Berth Löndahl - göran skytte
Mörkersyn av Ellen Merete Wilkens Finnseth - per holmberg
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be…”.(1)
Bön föder längtan att be. Det är när lärjungarna ser och hör Jesus samtala med sin Fader i himlen, som de börjar ana rymderna i bönens värld. De är ny- börjare, han är deras mästare. Nu säger de: Ge också oss ett hjärta som bultar av bön!
Herre, lär oss. Vi måste öva oss att be och vi behöver läromästare för att inte fastna i missmod och enkelspårighet. När deras längtan vaknat är de redo att gå i skola. Jesus öppnar dörrarna till rum efter rum i bönens väldiga katedral. De får både ord och ande för sin bön.
De tretton första verserna i Lukasevangeliets elfte kapitel är en summa av all Jesu vägledning om bön. I denna utgåva av Pilgrim inbjuds vi till Jesu böneskola. Vi har bett en rad skribenter att reflektera och ge vägledning utifrån den bön och de råd Jesus här ger sina lärjungar.

Fader, låt ditt namn bli helgat. Den första bönen utgör grunden för all tillbedjan, den kristna människans livshållning. Tillbedjan gör Gud närvarande, överröstar bullret och får förtorkade stenöknar att börja gro, vittnar dominikansyster Sofie. Hon berättar om sin uppväxt i Stockholm, om kärleken till storstaden som förvandlats till en andlig öken. Och drömmen om att nya andliga källsprång skall födas i ”staden som hemlighetsfullt bär en ö vigd åt den helige Ande som ett smycke på sitt bröst”.
Låt ditt rike komma. Med dessa ord kallar Jesus sina lärjungar till förbön. I tillbedjan vänder vi vårt ansikte mot Gud. I förbönen vänder vi ansiktet mot världen. Vår andra artikel tar upp förbönen som en oumbärlig del av gudstjänsten. Längre fram berättar Frank Laubach, som presenteras av Benjamin Ekman, hur förbönen för alla människor blev hans stora glädje.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. I den tredje bönen ber vi om dagligt bröd, det vill säga allt det vi behöver för att kunna leva. Ellen Merete Wilkens Finnseth delar med sig av sin egen kamp och längtan för att finna ett så personligt förhållande till Jesus att det blir naturligt att tala med honom om allt. Att vända sig direkt till Jesus i bön ”är på samma gång både enklare och svårare”, skriver hon. Men hur skall vi våga tro att han är den han säger sig vara om vi inte lär oss att tala med honom om allt?
Och förlåt oss våra skulder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. En förutsättning för att vår bön skall vara frisk bön är att våra liv är försonade. Biktens rum hör därför till Jesu böneskola. Men vad är det jag behöver be om förlåtelse för? För att kunna svara på den frågan behöver vi först förstå vad synd är – och inte är, framhåller Magnus Malm. Han visar hur korset förkroppsligar vad förlåtelse är: ”att inte förringa och bagatellisera skulden, men att medvetet och frivilligt avstå från rätten att anklaga.”
Och utsätt oss inte för prövning. I den avslutande bönen tar Jesus mörkret på allvar. Hur ber man när man är prövad? Biskop Anders Arborelius ger vägledning utifrån den karmelitiska traditionen. ”I den dunkla natten är det kontemplationen som banar sig en väg i vårt liv.” Bön är kamp, ja, och bön kräver uthållighet. Men biskop Anders visar hur det ibland kan förleda oss att tro att vi kommit längre på bönens väg än vi egentligen gjort. ”Bön har mer med kärlek att göra än med koncentration.”

På samma tema fortsätter en av vår tids mest uppskattade andliga vägledare, den franske prästmunken Jacques Philippe, vars böcker läses över hela världen. Hans gåva är att göra det svåra enkelt, något man slås av i det samtal Ylva-Kristina Sjöblom fick med honom. ”I bönen rör vi oss från en bild av Gud till en erfarenhet av Gud”, säger han och framhåller gång på gång hur bönen är en gåva, inte en merit.
”… skall då inte Fadern ge helig Ande åt dem som ber honom.” Det är ingen tillfällighet att Jesus avslutar sin böneskola med att tala om Anden, bönens källa i oss. Grethe Livbjerg, pionjär i den danska retreatrörelsen, berättar personligt om hur en ny dimension av Andens bön öppnade sig för henne när hon på ålderns höst fick tungotalets gåva. Livbjerg överraskades av den helige Ande; den gåva hon tidigare varit skeptisk till håller hon nu för en av de största.

Till sist vill jag presentera tre nya medarbetare när den redaktion som format Pilgrim sedan 1994 nu utökas. Liselotte J Andersson och Dan-Erik Sahlberg finns kvar sedan tidigare, medan Ylva-Kristina Sjöblom övergår till en mer aktiv roll som redaktionssekreterare. I det nya redaktionsrådet välkomnar vi dessutom Marie Tonkin Reda, sedan flera år uppskattad skribent i vår tidskrift och med Egypten som andra hem, Benjamin Ekman, kyrkohistoriker med framför allt stor kännedom om ortodox tro och spiritualitet, och Simon Fuhrmann, präst i den danska kyrkan och medlem av Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby.

Därmed överlämnar jag den sjuttiosjunde utgåvan av Pilgrim till våra läsare, med orden av vår sandkornsförfattare – okänd men för alla känd – när han bygger en katedral av sand: Låt Anden andas i din bön … Låt dig sköljas upp på den vita solbelysta sanden!

1 Luk 11:1