Hjärtats bön

Nummer 3 | Årgång 10 | 2003

Pilgrim frams 2003-3





ÖPPNING - Peter Halldorf
I BÖNENS VAGGA - Wilfrid Stinissen
ÖMHETENS KONSPIRATION - Catherine-Thérèse Fouquoire
ROPET UR DJUPET - Josef Bergdahl
VÅR TYSTA DIALOG - En karmelitnunna
EN BLAND HUNDRA SVARTA LABRADORER - Per Åkerlund
KRÖNIKA: TY SÅ ÄLSKADE GUD VÄRLDEN - Ylva Eggehorn
”DU HAR FÅNGAT MITT HJÄRTA, MIN SYSTER OCH BRUD” - Peter Halldorf
KLASSIKER: GLÄDJEN INFÖR GUDS ANSIKTE - Anthony Bloom
ANTHONY BLOOM: EN ANDLIG LEDARE - Torsten Kälvemark
BIBLIOTEKET:
BÖN MED KROPP OCH SJÄL av Anselm Grün - Jan Erixon
BILDFAKTORN av Magnus Malm Lena Bergström
RETREATER
PILGRIMSRESA & ANDLIGA FÖREDRAG
SANDKORN

Öppning

Medan vi ännu var i färd med att fullborda denna utgåva av Pilgrim kom budet att metropoliten Anthony Bloom gått ur tiden. Ärkebiskopen för den rysk-ortodoxa kyrkan i Storbritannien (f 1914) var en av det senaste århundradets yppersta andliga ledare, i synnerhet när det gällde de vägar som leder in i bönens värld. Hans bok Ärkebiskopens böneskola(1) är en modern klassiker som förenar enkelhet och djup på det sätt som alltid är utmärkande för stor andlig litteratur.
En enda gång har jag sett honom fira gudstjänst och jag skall sent glömma det. Det doftade av kanel och kalmus när jag tillsammans med en vän en tidig söndag morgon oplanerat slank in i den rysk-ortodoxa katedralen i Ennismore Gardens i London. Vi letade efter en kyrka som vi blivit rekommenderade att besöka, men fann en annan.
Luften vibrerade när vi kom innanför porten och snart hade vi sugits in i liturgins drama, för att, jag höll på att säga, aldrig komma ut igen. Den gudstjänst som firades var så långt från ett program, med medverkande och publik, applåder och anekdoter, som man överhuvudtaget kan komma. I rummet pågick en helig rörelse och alla var indragna. Någon var knäböjande, en annan tände ett ljus, någon bugade sig inför en ikon eller stod i hänförelse nedanför ikonostasen. Allt medan lovsången brusade. Här var bönen inte en programpunkt i gudstjänsten. Allt var bön.
Efter en stund bars en åldrig man in på en stol och, mitt i församlingen, kläddes han av sina gamla kläder och blev iklädd prästens dräkt. Den grånade andlige fadern, Anthony av Sourozh, bekände på prästens ställföreträdande vis sin och hela världens synd – avklädandet – för att sedan ta emot Kristi rättfärdighet – påklädandet.

I sin böneskola berättar Anthony Bloom om sin uppväxt och vad som bidrog till att ge hans liv den inriktning det kom att få. Han framhåller särskilt faderns roll. Under studietiden hände en gång när den unge Anthony kom hem under ett skollov att hans far sa: ”Jag har varit orolig för dig.”
”Var du rädd för att jag skulle råka ut för en olycka?, undrade Anthony.
”Nej”, svarade fadern, ”det hade inte betytt något, även om du blivit dödad. Men jag var rädd för att du förlorat din integritet.”
Torsten Kälvemark, som åtskilliga gånger mötte och lyssnade till Anthony Bloom, skriver längre fram i denna utgåva om dessa möten: ”Hans blick var på ett märkligt sätt genomträngande, som om han såg på var och en av oss.”
När den blick som ofta skådar Gud i bön, ser på människorna, finner den en Kristusikon i varje själ. Är det underligt att vi dras till sådana människor och gärna vill möta deras blick? Är det något att förvånas över att våra hjärtan väcks till bön i sådana personers närhet?

Om integritet, i betydelsen ett liv som är helt, är en människas viktigaste tillgång är bönen den skola där vi lär oss att samla ihop livet i våra hjärtan. Med uttrycket ”hjärtats bön” har bedjarna helt enkelt menat den bön som inte bara är ett upprepande av böneord, vilket inte ska föraktas, men som kommer ur vårt djup och därför förenar vår bön med Guds egen bön.
I hjärtat har vi vårt verkliga ”hem”, där vill vi allt det vi ursprungligen är skapade för, förklarar Wilfrid Stinissen i vår inledande artikel. Han visar hur hjärtat i biblisk mening inte bara är sätet för våra känslor, utan uttrycket för vår djupaste vilja. När bönen flyttar ned från tanken till hjärtat styrs den inte längre av våra ”ytliga” viljor, utan av den ”djupa viljan”.
Med utgångspunkt i orden i den etthundratrettionde psalmen – ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre” – framhåller Josef Bergdahl samma tanke, och visar hur det ofta är nöden som för oss i kontakt med vårt djup. Guds tystnad och vår hjälplöshet får oss att utgjuta vårt hjärta inför Gud. Vi lägger vår själ i orden. ”Vi menar vad vi säger. Orden rör vid vårt hjärta. Vårt hjärta är i dem.”

Från brukshundklubbens övningsfält i Skellefteå, dit han tagit sin labrador Martin, visar Per Åkerlund hur hjärtats bön inte är individuell utan personlig. Därmed utvecklar han innebörden av att gudsbilden i människan är det som gör oss till personer, medan synden gör oss till individer. ”Att be hjärtats bön handlar inte främst om att öva krångliga meditationsformer, utan är rätt och slätt syndarens djupa rop om nåd”, skriver norrlandsprästen. Så blir hjärtats bön det sannaste, och viktigaste, uttrycket för vår pågående omvändelse.
Målet med denna omvändelse är ett enda: att ”ständigt vara i intimt sällskap med Den som jag älskar, för Han upphör aldrig att älska mig”, som den snart 80-åriga dominikansystern Catherine-Thérèse uttrycker det. Därför är det inte möjligt att tala och skriva om hjärtats bön utan att förr eller senare hamna i Höga Visan. När ropet stiger ur vårt djup – ”jag är min väns, till mig står hans lust”2 – då är vi äntligen hemma. Vår bön är inte längre något vi bara ägnar oss åt på vissa platser och vid vissa tider. I hjärtats brudkammare vilar vi i den Andres blick. Allt har nu blivit bön.

1 Senast utgiven på svenska under titeln Bönens skola (HFs förlag 1995), 2 Höga Visan 7:10