Hunger

Nummer 2 | Årgång 18 | 2011

Pilgrim frams 2011-2





Öppning - peter halldorf
Guds hunger - wilfrid stinissen
Avgiftning - maria küchen
Måttfullhetens bröd - göran larsson
Färdkost på vägen mot himlen - stina fallberg sundmark
Eukaristin och marknaden - william t cavanaugh
Guds stämgaffel - johannes zeiler
Livsresan: ”Gud har tänkt ut hur vi ska försörja oss på jorden” - ylva-kristina sjöblom möter anders och maria östlund
Klassiker: ”Gör mig till ett bröd som bryts i dina händer” - lev gillet
Lev Gillet: Munken i staden - peter halldorf
Att be med Guds ord av Enzo Bianchi - torgerd jansson
Skapelsens frälsning av Per Larsson - mikael löwegren
Mässans mål och mening av Sr Veronica OP - johannes zeiler
Retreater & möten på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger”, sjunger kyrkan med ord ur Psaltaren i sin tidebön och ber kristna över hela världen i sin dagliga bordsbön. Människan är en hungrande varelse, och i skapelsen ger Gud henne hela världen som mat.
När vi välsignar Gud för maten och tackar för det vi fått att äta, erkänner vi att den näring vår kropp får genom maten kommer från Gud. Vi har redan genom vårt ätande gemenskap med Skaparen. Varje måltid blir en helig måltid, en gåva från Gud som inbjuder oss till sin gemenskap. Därför är det inte underligt att den kristna kyrkan har sin identitet i en gemenskap omkring ett bord där vi delar måltid och ”äter” Gud. I varje eukaristi påminns vi om att människan är ämnad för mer än vad jorden kan ge henne. Redan mannat i öknen, skriver Göran Larsson i Jerusalem, gavs inte enbart för att ge näring åt kroppen utan också för att ge liv åt den inre människan.

Det är då inte heller förvånande att berättelsen om syndafallet är en historia där människans ätande står i fokus. När hon äter av den enda frukt Gud inte välsignat som föda åt henne förlorar världen sin genomskinlighet för människan. Skapelsen blir mål i sig, och föder inte längre människans tacksägelse. Som fader Alexander Schmemann så ofta uttryckt det: syndafallets kärna är inte att vi bryter mot Guds bud, utan att vi upphör att leva eukaristiskt: vårt liv är inte längre en tacksägelse över världen som gåva från Gud.

Att människan konstitueras av sin längtan efter Gud är lätt att förstå. Det blir betydligt svårare när vi börjar tala om Guds hunger, ändå är det där vi behöver ta vår utgångspunkt i en utgåva av Pilgrim med detta tema. ”Är Gud inte oändligt lycklig i sig själv, fullständigt oberoende av allt som inte är han?”, frågar sig Wilfrid Stinissen i den inledande artikeln. Läs och begrunda hans meditation över hur det finns eros hos Gud: ”Inte bara vill han oss, han längtar också efter vår kärlek.”
Allt fler börjar i dag ifrågasätta konsumtionssamhället. Snabbmaten har sin motsvarighet i snabbmodet, i västerlandet köper vi kläder som aldrig förr. Turen till köpcentret har blivit en återkommande pilgrimsfärd i den sekulära människans vardag. Det får Maria Küchen att reflektera över modeskribenten som valde att zooma ut, men inte som en förnekelse. Ett djupt grundat ”nej” kan i överflödssamhället vara ett sätt att bejaka. Hur? Här förmedlas ett estetiskt manifest för klädnördar. Men mer än så.
Temat fördjupas av den amerikanske teologen William T Cavanaugh, som återger två berättelser om hunger och konsumtion: Eukaristin som utmanare till marknaden.

I eukaristin bryter Gud in och stör den mänskliga historiens tragiska desperation med ett budskap om hopp och krav på rättvisa. Det är just eukaristin, menar Cavanaugh, som hindrar oss att förandliga evangeliet och göra våra band till de hungrande till ”en mystisk akt av medkänsla”.

Med berättelsen från sopberget Moqattam i Kairo framhåller Johannes Zeiler, i samma anda, hur det både är en främmande och heretisk tanke att spela ut det synliga mot det osynliga, eller det materiella mot det andliga. Eukaristin kan aldrig vara en isolerad del av en gudstjänst. Den blir en ikon för människans liv först när sopor återvinns och de hungrande mättas.
Anders och Maria Östlunds berättelse – de är pionjärer inom ekologisk odling i Sverige – handlar om att ”att gå med naturen och inte mot den”. Som de uttrycker det: ”Vi tror att Gud har tänkt ut hur vi alla skall försörja oss på jorden, trots att vi är många, och det utan att behöva lämna kvar gifter efter oss.”

Brytandet av brödet är den kristna trons mest centrala handling, skriver Lev Gillet, munken i staden. När Jesus ger sig själv som ett brutet bröd, ger han oss på samma gång bilden av vår kallelse. Kyrkan är förlängningen av Kristus i världen. Det faktum att vi i brödet och vinet på Herrens bord bokstavligen blir Kristus, kan därför aldrig leda till triumfalism. Att ”bli Kristus” är att bli det bröd som bryts, utges och konsumeras för världens liv. Som påvens huspredikant, Raniero Cantalamessa, brukar uttrycka det: ”Eukaristin skapar kyrkan genom att göra kyrkan till eukaristi.” I brytandet av brödet ryms både vår identitet, vår kallelse och vårt mål. Allt detta blir mycket levande, och gripande, när Stina Fallberg Sundmark skildrar en sjukkommunion under medeltiden, den döendes färdkost på vägen mot himlen. Måltiden på dödsbädden var på samma gång beredelse och försmak av det himmelska skådande då människans hunger efter den Helige skulle mättas för evigt.

”Munken från östkyrkan”, Lev Gillets pseudonym under vilken han skrivit böcker som lästs av människor över hela världen, formulerar en bön med vilken jag vill inbjuda dig att, långsamt, påbörja läsningen av sommarens utgåva av Pilgrim: Gör mig till ett bröd som bryts av dina händer, som dina händer håller i, som dina händer ger ut.