I en död som Hans

Nummer 4 | Årgång 6 | 1999

Pilgrim frams 1999-4




ÖPPNING - Peter Halldorf
DOPET TILL DÖDEN - Jonas Jonsson
SÅSOM GENOM ELD - Ur martyrakterna
ENKELHETENS MYSTERIUM - Samuel Rubenson
I KRISTI EFTERFÖLJELSE - Mats Svegfors
ETT LEVANDE OCH HELIGT OFFER - Ezra Gebremedhin
KRÖNIKA: FRÅN ÅSKÅDARPLATS - Runar Eldebo
VARDAGSMARTYRIET - Ylva-Kristina Sjöblom
ETT ANDLIGT TESTAMENTE - Christian de Chergé
KLASSIKER: "VARJE KRISTEN BORDE VARA PROFET" - Oscar Romero
OSCAR ROMERO: BISKOPEN SOM BLEV PROFET - Ritva Jakobsson
TÄNKESPRÅKET: NÄR BARNSKRIKEN STÖR BÖNEN - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKT:
MOT ENKELHETENS PUNKT av Pelle Bengtsson - Gunnel Vallquist
DEN LÄNGSTA RESAN ÄR RESAN INÅT av Jurjen Beumer - Torsten Kälvemark
ROPET FRÅN URKYRKAN av Jan Erixon - Carl Henrik Rehnström
KRISTUS ÄR MITT IBLAND OSS av Fader Johannes - Mikael Löwegren
PILGRIMSVÄGAR - Hans-Erik Lindström
RETREATER MED PILGRIM
PILGRIMSRESAN
SANDKORN

Öppning

Historien om den kristna kyrkan är berättelsen om dess vittnen. När Jesusrörelsen invaderar världen sker det inte genom smarta strategier och effektfulla kampanjer. Det sker genom vittnen. Ordet kommer av grekiskans martyrein, någon som ser något och berättar det för andra; någon som fått sina ögon öppnade och inte kan tiga med vad hon sett.
Att vara ett vittne kostar. Det var ingen tillfällighet att detta ord omedelbart i den kristna historien kom att förknippas med död och offer. Mycket snart skulle det reserveras för dem som fick ge sina liv för sin tro. Martyren var vittnet par excellence. Alla kristna vittnade genom sin död med Kristus i dopet. Men det var de som vittnade genom sin fysiska död som talade med störst trovärdighet. Tertullianus berömda ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde skulle snabbt besannas.
Den första vågen av kristen närvaro bortom Jerusalem utlöstes av mordet på Stefanos, den första kristna martyren. Det besinningslösa stenandet utanför Jerusalems stadsmur blev upptakten på en våldsam förföljelse som tvingade många kristna bort från sina hem. Men de lät sig varken skrämmas till tystnad eller lydnad. Som flyktingar fortsatte de att sprida sitt vittnesbörd om Jesus och uppståndelsen.
En av organisatörerna bakom den första hetsjakten på de kristna var Saulus från Tarsos. Inom några årtionden skulle den man vid vars fötter Stefanos mördare lagt ner sina mantlar bli känd i hela världen som Paulus, urkyrkans djärvaste vittne om den uppståndne. Lika hänsynslös som han varit i sin förföljelse av de kristna, lika hängiven blev han i sina ansträngningar att göra Kristus trodd och efterföljd. Ett livsprojekt som kom att krönas med martyriet.

Den art av religion som Paulus står modell för är Kristi efterföljelse. I  liv som i död. Det är också från honom vi hämtar de ord som bildar tema för millenniets  sista nummer av Pilgrim. ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.” Vi skulle lika gärna kunnat kalla det ”i Kristi efterföljelse”: det är om detta artiklar, meditationer och reflexioner i vårt nummer handlar. Ofrånkomligen uppstår en förtätning, en nerv och ett allvar, i det som sägs och skrivs. Det ligger i sakens natur. Utan offer faller allt tal om Kristi efterföljelse platt till marken.

Biskop Jonas Jonsson, som tagit initiativet till det martyrkapell som på annandag jul i år invigs i Strängnäs domkyrka, inleder med att skriva om sambandet mellan dopet och döden: ”Döden för Kristi skull är dopets yttersta konsekvens.” Ingenstans är detta så slående som i fornkyrkan. Med en glädje som både förbryllade och provocerade gick de första århundradenas kristna i döden för sin tro. ”Varför?” frågar Samuel Rubenson, och spårar ett ”enkelhetens mysterium” bortom ståndaktighet och fanatism när han läser de utförliga martyrakterna från denna kristna period.
Mats Svegfors, Svenska Dagbladets chefredaktör, är en av dem som gripits av Dag Hammarskjölds livsgärning och andliga väg. För Hammarskjöld var offret för något utöver det egna vägen till att förverkliga sitt jag. Mats Svegfors visar hur den livsväg som vi anar konturerna av i Vägmärken blir som tydligast i Dag Hammar skjölds tal, ofta kännetecknade av en ”remarkabel öppenhet”.
En annan av dem som i modern tid intill blods tagit konsekvenserna av den kristna efterföljelsen är Oscar Romero. Under vinjetten ”klassiker” har vi valt att återge några utdrag ur hans predikningar, och Ritva Jakobsson skriver om Romeros märkliga omvändelse från feg och försiktig biskop till profet för ett helt folk.
Medan Ezra Gebremedhin mediterar över begreppen offer och nåd i Nya testamentet slår Ylva-Kristina Sjöblom en bro från Bibelns och de första kristna martyrernas värld till våra egna liv: att ta på sig martyrminen är en sak, att i det dagliga livet ta emot ”den lilla döden” är en annan! Eller som Runar Eldebo uttrycker det i sin krönika: ”Efterföljelse är aldrig att be  skåda, analysera eller värdera. Efterföljelse är att följa efter, kosta vad det kosta vill.”
I en behagfull kristen kultur, där tron säljs för en spottstyver, finns anledning att begrunda såväl det faktum att hela vårt tidiga kristna arv är djupt präglat av martyriet, som att inget århundrade under historien bevittnat lika många kristna martyrer som det nittonhundratal vi nu lämnar bakom oss. Det uppfordrar till en fördjupad överlåtelse. Till en tro vars grundvalar är hälleberg och inte sand. Till Kristi efterföljelse.