Iklädda Kristus

Nummer 4 | Årgång 19 | 2012

Pilgrim frams 2012-4





Öppning - peter halldorf
Han ser sin Son i oss - marie tonkin reda
Spegla eller speglas - john sjögren
I ett skimrande mörker - bo nordin
Vad är kristen mystik? - grethe livbjerg
Hur tar jag mig ut? - ylva eggehorn
Ikläd er Kristus och bekymra er inte om kläder - ingmar svanteson
Livsresan: Barnet valde barnkär påve - peter halldorf
Vägleda: Fullbordan av ett liv i överlåtelse - david fleming
Klassiker: ”Låt Jesus ensam verka i dig” - ignatius brianchaninov
När bönen blir något vi är - kallistos ware
Spåren efter Jesus av Biörn Fjärstedt - mikael löwegren
Det nya vinet av Wilfrid Stinissen - britta hermansson
Symfoniska röster av Alf Härdelin - joel halldorf
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Talet om att ”skapa” en identitet eller ”skaffa” en identitet är sentida. ”Identiteten som sådan är en modern uppfinning”, skriver sociologen Zygmunt Bauman. Tanken på identiteten dyker upp så snart vi inte är säkra på vart vi hör eller hur vi skall välja. ”Identitet”, skriver Bauman, ”är ett namn för den utväg vi söker ur denna osäkerhet.” Med andra ord, identiteten föddes som ett problem, ur den osäkerhet som Ylva Eggehorn menar följer av att vi träffats av ”den värderande blicken”.
Att finna en utväg ur denna osäkerhet blev i den moderna världen den enskildes sak. Dock inte så att individen enbart hänvisades till sig själv. Som Zygmunt Bauman uttrycker det: ”I samma stund som man började tala om den enskildes ansvar för utformningen av sin egen personlighet kläcktes ett stim av tränare, handledare, lärare, rådgivare och vägvisare som alla påstod sig sitta inne med en högre kunskap om vad de identiteter de rekommenderade bestod av och på vilka vägar man kunde skaffa sig och behålla dem.”
När vi alltså talar om ”kristen identitet”, bör vi vara klara över att själva uttrycket varken förekommer i Bibeln eller i den tidiga kyrkans skrifter. Därmed inte sagt att vi inte kan tala om en ”kristen” identitet, i betydelsen en medvetenhet om vilka vi är som kristna. Men den är inget vi skapar eller förverkligar, utan något som skänks oss genom vad Nya testamentet liknar vid ett iklädande. Den kristne lever sitt liv ”i Kristus”.

Med temat ”iklädda kristus” vill vi försöka ge ett bidrag till utforskandet av en kristen självförståelse, eller om man så vill: den kristna identiteten. Denna innebär inte att bli någon ”annan” eller något ”annat”, utan snarare att ”bottna i Guds sanning om oss”, som Marie Tonkin Reda inledningsvis uttrycker det. ”När jag kläs i Kristi identitet … är det något djupt känt som ropar till inre djup.” Genom tillhörigheten till Kristus återfår vi som gåva vår sanna identitet. Vi blir oss själva.
Och vem vill inte ”vara sig själv”? Det är ju så vi ofta uttrycker oss. Vad det innebär är dock inte helt enkelt att få grepp om när vi är indragna i vad kulturskribenten John Sjögren kallar postmodernitetens ”jagupplösande identitetslekar”. Mot bakgrund av hur de sociala medierna blivit vår tids självhävdelsearena tecknar han jagets utveckling under de senaste 150 åren, från det moderna genombrottet, via postmodernismen och in i den digitala tidsåldern. Kan vi i dag se början på en reaktion mot den postmoderna uppfattningen av jaget som splittrat och fragmentariskt? Och vad är i så fall kyrkans tilltal? För John Sjögren tycks inte råda någon tvekan: ”Det kristna jagets uppgift förblir i alla tider densamma – att låta egot dö för att Kristus i oss ska kunna leva.”

”Jag i er och ni i mig”, är uttryck som Jesus återkommande använder när han beskriver sitt förhållande till dem som tror på honom. Det handlar om liv, mer än en livsåskådning. Den kristne är en mystiker – om hon alls är kristen. Men vad menar vi med kristen mystik? Bo Nordin delar med sig av en personlig berättelse av mystik karaktär, gåvan ”att få möta och närma mig denne Gud som alltid är nära, som har skapat oss, skapat mig till sig, som av ren kärlek bär utan att vi ber om det”. Han beskriver mötet med den blick som inte jämför, för att låna Ylva Eggehorns ord. ”Var och en lyser i sin egen existens som om den vore den enda.”
Säregna personliga upplevelser gör dock inte i sig någon till mystiker i kristen mening, menar Grethe Livbjerg. Därför behövs urskillning bland alla visioner, upplevelser och uppenbarelser. Vari består då den kristna mystiken? Grethe Livbjerg ger följande definition: ”En kristen mystiker har upptäckt den fulla innebörden av sitt dop och lever i det. Någon gång kommer denna insikt som en plötslig och stark gudserfarenhet som vänder upp och ner på allt. Andra gånger kommer den som en långsamt växande visshet.” Till denna visshet bidrar inte bara det inre, utan också det yttre. Kläderna, till exempel. Med utgångspunkt i det antika talesättet ”kläderna gör mannen”, ser benediktinmunken Ingmar Svanteson närmare på den roll kläder haft genom historien. Hur dessa inte bara speglar klädmodet, men kan rymma ett budskap och rentav förmedla kraft. Gudstjänstens kläder är inget sakrament, men de har en teckenfunktion: ”varje liturgiskt plagg är en uppmaning att ikläda sig Kristus.”

I denna utgåva har vi även glädjen att presentera en artikel av metropoliten Kallistos Ware, en av vår tids mest uppskattade andliga lärare och ledare, tillika gästtalare vid Pilgrims kommande vintermöte. På sitt enkla och självklara sätt fullbordar han vårt tema med att ge vägledning om hur bönen kan bli något vi är, inte bara något vi gör. För vad är hjärtats bön? Kallistos Ware svarar: det är ”inte så mycket en bön jag ber, som en bön Kristus i mig ber”. Inte att skapa en identitet, utan att bevara den. Det är den verkliga utmaningen.