”Jag har gett dig ditt namn, du är min”

av Syster Anna 

Vill Gud något med mitt liv? Det var frågan då jag mer medvetet började söka, fjorton år gammal. Snart erfor jag inte endast att han vill något med mitt liv – han ville ha hela mitt liv.

Hela mitt liv!? Hur var det möjligt att konkret svara honom? Jag levde i en sekulariserad förortsmiljö, utan kristna förebilder, utan egentlig vägledning och utan stöd för ett radikalt och totalt livssvar. Men Gud är större än det möjliga, oändligt större. Han är där, han är den närvarande. Han som blivit människa, en av oss, genom jungfrun Maria. Han är den barmhärtiga Kärleken och drar människor ur de mest omöjliga miljöer där man inte räknar med Gud, eller rentav står honom emot. Det är sant att han har stigit ända ner i dödsriket för att

rädda människorna, för att ge nytt liv – sitt eget liv – och han stiger in i alla mänskliga förhållanden och sammanhang. Så finns egentligen aldrig plats för någon hopplöshet. Vi får ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”, skriver den helige Benedikt utifrån sin egen erfarenhet och ger denna visshet vidare till sina munkar på 500-talet. Det är lika verkligt för oss, hans nutida efterföljare idag.

Han har en utväg ur varje trängd situation, han som själv är vägen, sanningen och livet. Guds kärlek är fullständig och universell, vi kan aldrig gå utanför den, inte ens om vi sårar den aldrig så mycket. Vi måste ständigt upptäcka hans närvaro, att han är där, att vi aldrig är ensamma eller övergivna. Han lider alltid med oss och bär oss, men också vi får lida de Kristusbedrövelser som ännu fattas – i vår egen kropp, i Kyrkans kropp. Vi får ständigt låta oss förvandlas. Det är en pågående livsprocess som aldrig får upphöra.

”Rena mig ren, Herre!” Denna bön lärde Paulina Mariadotter oss systrar att rikta till Herren som kalllar oss till sig. I liv och ord gav hon oss ”Gudsledd undervisning”, för att leda var och en av oss in i en djupare relation till hela Treenigheten, till att som Mariadotter vara ”Guds-troende, Kristus-hängiven, Helige Andeledd”.

I Herrens löftesord finns inget som han inte uppfyller. Inget icke-vara. Han kommer att visa vad han menar, även då vi från början inte alls förstår hur, och även om det kommer att dröja många år. ”Må det ske med mig som du har sagt”, är Herrens moders svar när hon bejakat hans kallelse till henne genom ängeln. Maria är en verklig förebild för oss i att lyssna till Gud och lyda hans vilja vare sig vi kan förstå den eller inte.

Kallad är jag genom att Herren har blåst in sin ande i mig.  Jag är kallad att svara, ge mitt livssvar. Theresia Benedicta av Korset (Edith Stein) säger att den människa som söker sanningen, i själva verket söker Gud.

Sanningen är kanske från början något opersonligt, fjärran. Men Jesus säger Jag är sanningen! Han drar oss till sig på lika många sätt som det finns människor. Vägen är:

Att lyssna inåt – öppen mottagande.
Att vara stilla – alltmer stilla.
Att våga vara mig själv – leva i ett blivande, ett
växande in i en djupare verklighet.

När jag vågar vara sann mot mig själv, den innersta verklighet som Gud lagt ned i mitt liv, visar Herren vad han vill med mitt liv. Kanske förstår jag från början mycket lite av vad det är, men jag får växa i insikt om vad kallelsen innebär och får för konsekvenser. ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” Han ger mig möjlighet att uppfylla den, ja förkroppsliga den.

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.” Jesu ord till oss visar de rätta relationerna. Han är alltid först. Han väcker vårt hjärta, men han har överlåtit åt oss att öppna, att släppa in honom, att bejaka kallelsen och låta oss ledas. Gud tvingar oss inte, men han vinner oss med sin oändligt stora kärlek. Så kan Paulus säga: Kristi kärlek tvingar oss, lämnar oss inget val. Ja, hans kärlek driver och manar oss, lämnar oss ingen ro om vi inte börjar gå vägen. Kom, följ mig! sa Jesus till de första lärjungarna och han säger det fortfarande.

Människor blir i sin tur redskap för att andra skall uppfatta kallelsen, se vägen och börja gå den. Livet i Kristi efterföljelse är mycket personligt men sam- tidigt en väg som vi går tillsammans med alla dem som gått före oss på vägen och med alla dem som vi drar med oss in på vägen. Kallelsen är individuell, personlig och mognar till medvetande i vårt hjärtas innersta djup – men samtidigt är den inte min utan hans. Och den skall bära frukt, trettiofalt, sextiofalt, hundrafalt… för kyrkan och för världen. Liksom de som gått före oss banat väg för oss, kommer också vi att dra många med oss. Men det är inget vi skall se eller vara medvetna om – det är Guds hemlighet. ”Jag har gett dig ditt namn, du är min.”

Också när ondskan i världen blir påtaglig, på- trängande, får vi veta att den ”inre vägen” är viktig, ja, att vi inte får överge den. Vi måste be desto mer, låta oss renas, bejaka prövningarna förödmjukelserna och smärtan som vi får erfara och låta allt detta offras, bli bränsle för den eld som Jesus vill tända på jorden, den kärlekens eld som uppenbarar Guds barmhärtighet.

Yttre stillhet, men framför allt i hjärtats stillhet får vi lyssna, lyssna in vad Gud vill med var och en av oss. Det handlar inte om vad jag vill utan om vad som är Guds vilja. Det gäller Guds inneboende i mitt väsens innersta och jag får inte svika den inre vissheten – hur ”obekväm” den än är för mitt liv. Jag får bli medveten om min innersta längtan, djupare än allt själviskt, den längtan som Gud själv lagt ner i mitt hjärta och som han vill uppfylla. Det är den som skall förverkligas, få livsrum och växa. Det gör den kanske inte under de mest ”ideala” yttre förhållanden utan mitt i min konkreta vardag med alla dess brister och ofullkomligheter, mitt under tidspress och larm. Men vi får lyssna inåt, vara trogna vår innersta verklighet. Den är som en skatt som vi bär inrymd i ett bräckligt hölje.

Amma Theodora, en av 300-talets ökenmödrar, berättar: Det var en asket som på grund av det stora antalet personliga prövningar sa: ”Jag vill gå bort härifrån.” Medan han satte på sig sandalerna, såg han en annan asket som också höll på att sätta på sig sandalerna. Den andre sa: ”Är det på grund av mig som du går din väg? Vet att jag går före dig vart du än går.”

Benediktinnunnan Laura Swan kommenterar: ”Vart vi än flyr kommer vi bara att möta oss själva där. Det tjänar ingenting till att springa ifrån svåra situationer – vi är själva delaktiga i dessa svårigheter. Svårigheter är en inbjudan till att växa i medvetenhet om oss själva, växa i tålamod och inre styrka, i ödmjukhet och självbejakelse och in i Guds oändligt stora och villkorslösa kärlek. Svårigheter lär oss det verkliga arbetet, att stifta fred. Amma Theodora manar sina efterföljare att vara uppmärksamma på möjliga obehagliga motiv till att söka förändringar i de personliga förhållandena och omständigheterna. I beslutet om förändringar måste vi urskilja om förändringens syfte bara leder oss bort från svårigheter eller för liv. Ganska ofta är inte detta syfte uppenbart.”

Det är inte supermänniskor som Herren kallar, de som är stora i sig själva. Han kallar de små, de ringa, dem som ingenting är i egna och andras ögon, de skröpliga, de lidande och sörjande. Kort sagt, de som törstar efter Gud och hans barmhärtighet. Inte visste Maria hur Guds ord skulle uppfyllas i henne – men ängeln lovade att ”ingenting är omöjligt för Gud”. Herre, ”jag är för ung!”, sa Jeremia och David tillhörde de ringa aktade fåraherdarna och den stolte Saul kastades till marken och in i djupaste mörker innan Gud kunde nå hans hjärta. ”Det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”12 Det är inte Gud som skall bekräfta mina tankar, visioner eller ambitioner – utan jag som skall förvandlas, likgestaltas i överensstämmelse med hans kallelse.

Uthärdandet, uthålligheten och troheten är så viktig, om än tvärt emot tidsandan. Vi måste leva det som Herren talat i våra hjärtan ”från begynnelsen”. Från början vet vi inte alls hur det skall förverkligas, vad kallelsen fordrar av oss. Men allteftersom det mitt i vardagen avslöjas för oss avkrävs vi ett allt djupare svar. Jesu bön får alltmer bli vår egen bön: ”Fader, inte som jag vill, utan som du vill…låt din vilja ske.”

Klosterlivet, det monastiska livet, ”under en regel och en abbot” som Benedikt beskriver det, är en art av liv, ett erbjudande till några få att svara på Guds kallelse. Men utan den grund som förenar oss med alla kristna – beredskapen att låta mig tas i bruk, önskan att svara Gud i hans oändligt stora kärlek – blir en särskild kallelse inte verklig. Den måste ju grundas på dopet. Klosterlivet är i grund och botten inget annat än ett sätt att leva sitt dop.

Det är ett liv i varaktig öppenhet för den Helige Ande, så att Kristi vilja alltmer får förverkligas i oss. När jag gömmer och begrundar det Gud har sagt till Kyrkan och vad han ”viskat” i mitt hjärta (här finns ingen motsättning), lever jag i en oavlåtlig beredskap inför den heliga Närvaron. Egentligen är det ”bara” att leva det jag först anade då jag blev varse Herrens kallelse. Men det tar ett helt liv – och alltid på ett nytt, förnyat och mer medvetet och mer överlåtet sätt.

”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans.”