Jesusbönen

Nummer 1 | Årgång 15 | 2008

Pilgrim frams 2008-1





Öppning - peter halldorf
Namnet säger mer än tusen ord - anders piltz
Det stora ropet - susanne rikner
Fyrtioen knutar för bön - jonas eveborn
O mångnådige - per-arne bodin
Samtalet: ”Jag bad nog på fel sätt i början” - möte med fader symeon i klostret st john the baptist i england
Vägleda: Som fågelns vingslag - en munk i östkyrkan
Väckelsens bönesuckar - liselotte j andersson
Dulcis Iesu memoria - hymn från medeltiden
Att dra in andra i sin bön - ylva-kristina sjöblom
Klassiker: ”Allt tillbad Gud” - en rysk pilgrims berättelser
Vandringsmännens teologi - bengt pohjanen
Jesus fresus från Nasaret av Joseph Ratzinger - runar eldebo
Filokalia I i översättning av Bengt Pohjanen - torsten kälvemark
Störst av allt är kärleken av Wilfrid Stinissen - grethe livbjerg
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Johannesakademin
Sandkorn

Öppning

Till frukosten, alternativt kvällsteet, har min hustru och jag under vintern idkat högläsning ur En rysk pilgrims berättelser. Två till tre sidor åt gången.
Med sin skenbara naivitet – vad är det för poäng med att upprepa Jesu namn tusentals gånger om dagen? – har denna andliga klassiker från 1800-talet letat sig in till människor i de mest skilda miljöer. I kommuniteten på Bjärka-Säby har den i många år varit den första bok som nytillkomna systrar och bröder tilldelas som andlig läsning.
Redan på första sidan är man som läsare inne i handlingen. Allt börjar med att berättaren drabbas av ett ord ur Bibeln när han en söndag går in i en kyrka för att bedja. Ordet är: ”Bedjen oavlåtligen!” Så inleds hans pilgrimsfärd. Berättelsen, och vandringen, drivs framåt av en enda fråga. Hur gör man bönen till sitt liv och livet till en bön?

Den ryske pilgrimen möter redan efter ett par sidor den vägledning som skall förvandla hans liv. Någon initierar honom i Jesusbönen. I sin enklaste form består den i upprepandet av namnet Jesus. Inte som ett mantra eller en metod. Den som i sitt hjärta lär känna Namnets hemlighet blir Guds vän. Eller som Anders Piltz uttrycker det i den inledande essän: ”Namnet Jesus är kodordet som öppnar vägen till frälsningen och nådens flöden.”
Det nakna upprepandet av Jesu namn, som den namnlöse munken från Östkyrkan rekommenderar i sin vägledning på sidan 34, kallar Liselotte J Andersson för ”en frikyrklig variant av Jesusbönen”. Själv ber hon idag gärna hela Jesusbönen. ”Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.” Utifrån en växande insikt om den andliga kampen.
Böneropet har sitt ursprung i evangelierna, bland annat uttryckt i den blinde Bartimeos rop. Ett rop med många klanger. ”Glädje och hopp blandar sig i vårt Kyrie, därför att det f inns en som hör”, skriver Susanne Rikner i sin betraktelse över evangelieberättelsen.
Mycket tidigt fann ökenasketerna i detta rop en bön att hålla sig till och leva av. Som en hjälp till koncentration knöt man radband, ett arbete Jonas Eveborn lärde sig under en längre tids vistelse i Paulosklostret. Hantverket krävde inte några andra redskap än ”tålamod och öppenhet för bön”. Hur använder man ett radband? Läs hans artikel under rubriken ”Fyrtioen knutar för bön”.

Medan min hustru och jag läser den ryske pilgrimen får vi tag i den ryska filmen ”Ön”. Filmen, som beskrivits som ”en skola i innerlig och hängiven bön”, visar sig tillföra vår gemensamma läsning ytterligare en dimension. Den utspelar sig vid Norra ishavet och börjar med att en röst läser Jesusbönen medan man ser fotstegen av bedjaren.
”Ön”, som varit en av Rysslands mest sedda filmer det senaste året, handlar om en helig dåre som utmanar sin omgivning genom att leka med barkbåtar, smeta in dörrhandtag med sot och kasta vedträn på folk. Handlingar som senare visar sig ha en profetisk innebörd.
Per-Arne Bodin, som skriver om filmen på sidan 24, berättar att man har frågat skådespelaren som innehar huvudrollen om bönerna i filmen bara är ett spel. ”Nej”, har han svarat, ”jag ber på riktigt”.
Filmen har samma effekt på oss som vår läsning. Den luttrar och blir till bön.

Några veckor senare får vi möjlighet att resa till klostret St John the Baptist i Tolleshunt Knight i Essex. Det grundades 1959 av arkimandriten Sofrony, och här ber systrarna och bröderna Jesusbönen i klosterkyrkan fyra timmar dagligen. Vi berörs påtagligt av den enkla, innerliga bönen. Upprepningarna på de olika språken öppnar mot Jesu hjärta. Att delta är att dras med, och på nytt drabbas av den egentligen självklara insikten att bönens hemlighet inte alls ligger i dess uppfinningsrikedom eller mångordighet.
Fader Symeon, klostrets andlige ledare, är nykter och jordnära. Han påpekar i vårt samtal hur lätt det är att Jesusbönen, liksom annan bön, blir en stege för att göra andliga framsteg. Och då kan den få motsatt verkan, ja rentav bli ”ett djävulens redskap”, säger han. Hur vet man då att man går bönens väg på rätt sätt? Ta del av vad fader Symeon säger, liksom hans berättelse om vad som betytt mest för honom i arvet från den berömde arkimandrit Sofrony.

Mm vad som händer med den som ber Jesusbönen skriver även Bengt Pohjanen i en artikel där han introducerar Filokalian. Denna märkliga samling skrifter, som kom i den ryske pilgrimens händer, består av andliga texter från 300-talet till 1300-talet. Här har ortodox tradition sin viktigaste andliga läsning efter Bibeln.
Jesusbönen ”renar människan från begärande bön”, skriver Pohjanen. Vad innebär det? Hör det samman med Ylva-Kristina Sjöbloms berättelse på sidan 40 om hur Jesusbönen kan bli en förbön? ”I den lugna andningen drar man in hela mänskligheten i sin bön.”
Autentisk andlighet är nästan alltid provocerande genom sin enkelhet. ”Det är märkligt”, säger min hustru när vi läst drygt hundra sidor. ”Skildringen av hur Jesusbönen vidgar hjärtat hos pilgrimen kunde lika gärna vara en pingstväns vittnesbörd om tungotalet.”
Kanske är det inte så märkligt. Den naivitet som utmärker hjärtats bön kan man nå på många vägar. Den ryske pilgrimen och den helige dåren på den karga ön har något väsentligt gemensamt. Enfalden. Den vars hjärta är enkelriktat når med tiden långt.