Job

Nummer 3 | Årgång 5 | 1998

Pilgrim frams 1998-3



ÖPPNING - Peter Halldorf
I SÄLLSKAP MED JOB - Liselotte Johansson
ÅKLAGAREN OCH FRIHETEN - Torsten Kälvemark
NU HAR JAG FÅTT SE DIG - Lena Bergström
JOBS VÄNNER - Bengt Pohjanen
I DJUP NÖD - L M Engström
SAMTAL: "JOBS BOK MÅSTE VARA SKRIVEN FÖR DEM SOM GUD GÖR SÅ HÄR FÖR" - Tomas Sjödin möter Ulla & Carl Henrik Rehnström
KRÖNIKA: VAD SKA JAG TA MIG TILL? - Runar Eldebo
BEHÖVER JOB TRÖST ELLER TEOLOGI? - Fredrik Lindström
TÄNKESPRÅKET: HÄMNDEN ÄR LJUV - Samuel Rubenson
KLASSIKER: JOBS SEGER - Johannes Chrysostomos
JOHANNES CHRYSOSTOMOS: FORNKYRKANS JOB OCH PAULUS - Sten Hidal
PILGRIM I VÅR TID (III) - Hans-Erik Lindström
BIBLIOTEKET:
SORGENS LANDSKAP av Eyvind Skeie - Susanne Rikner
SAKEN, LJUSET, SKUGGAN av Lars Thunberg - Liselotte Johansson
KRISTUSIKONEN FRÅN SAN DAMIANO av Henrik Roelvink - Ylva-Kristina Sjöblom
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Jobs bok tillhör vid sidan om Ordspråksboken och Psaltaren vishetslitteraturen i Gamla testamentet. ”Vishet” rymmer inte bara insikt i tillvarons ordning, men också praktisk levnadskonst. Hur lever man ett rätt och gott liv? Frågor som ställs på sin spets när man prejas från alla håll: Hur bemästrar man livet när allt tycks gå en emot?
När vi nu överlämnar till våra läsare ett nummer om Job är det alltså en förlängning och fördjupning av förra numrets vishetstema. I vishetstraditionen finner vi olika former, såsom det folkliga ordspråket, sentensen och lärodikten. En annan är den litterära genre som boken Job representerar: ett drama, ofta skrivet i dialogform, som ger knivskarp relief åt konkreta livsproblem. Genom ett specifikt livsöde, balanserande på tillvarons stup, åskådliggörs frågor och erfarenheter som vi alla brottas med och kan känna igen oss i.
Historien om Job är välbekant: den ansedde, sympatiske och otroligt förmögne familjefadern, exemplarisk i sitt leverne och hängiven i sin gudstro, som berövas allt, utom de tjänare som bär bud till honom om katastroferna och den hustru som förebrår honom hans rättframhet mot Gud. Vännerna, som hör ryktet och kommer för att ”trösta”: din olycka, Job, är nog är ett välförtjänt straff för dina synder. Eller det kanske är så att du är föremål för gudomlig uppfostran? Job, som inte låter sig imponeras av deras djupsinne, men håller fast vid sin integritet och går några ronder med Gud. Gud, som svarar Job så att denne tystnar. Han har talat om ting han inte begriper. Nöjd finner han ro, även om inget har förändrats. Men ögonen har öppnats: ”Nu har jag sett dig med egna ögon”. Och slutet: Gud välsignar Job, dubbelt upp, och denne dör ”gammal och mätt av år”.

Jobs namn lär kunna översättas med ”var är min far?”. Han blir så en följeslagare i allt mänskligt lidande, när djävulskapet grinar oss i ansiktet, ingen förstår, det känns som att alla ”tröstare” bara lägger sten på börda och man vill skrika ut sin förtvivlan, sitt ursinne: Var är du Gud, sover du? Att veta att man inte är ensam om sin smärta är en klen tröst.
Jobs bok har historien igenom varit föremål för otaliga utläggningar och förklaringsmodeller. Precis som Job själv var. När han behövde en vän tvingades han lyssna till teologer. Försöken att teoretisera och förklara hamnar i regel i förnumstighet. ”Det här har nog drabbat dig för att...” Bibelutläggaren slår sig i lag med Jobsvännerna, dessa som vill att världen ska hänga ihop, lite längre fram tillägnade ett andligt tal, på vers, av Bengt Pohjanen. 
När vi nu försöker gå intill de svåraste av livserfarenheter har det därför känts angeläget att lyssna till människor som kan tala om ”Job och jag”. Lena Bergström, en ung pastor och tvåbarnsmor som genom en svår kronisk sjukdom nödgats avstå sitt arbete, vet hur svaren som erbjuds från omgivningen, eller dyker upp i den egna själen, bara tröttar: ”Man blir varken helare eller särskilt tröstad.” Men hon har med tiden skymtat ett annat ”svar”, i ett ansikte.
I ett inträngande samtal möter Tomas Sjödin, far till två gravt handikappade barn, Ulla och Carl Henrik Rehnström, två utanförställda på en gård i Västerbotten. Deras vittnesbörd går att känna igen hos de heliga: tron som tar emot allt ur Guds hand. Men inte heller här går att förenkla. Den enes väg blir den andres återvändsgränd. Medan talet om ”lidandets syfte” ger mening åt den ene blir det en cynism, ett slag i ansiktet, för den andre. I Jobs bok döljs inget kodat facit.

Det innebär inte att det är meningslöst att försöka ”förstå”. Svepande tal om att ”vi kan ändå aldrig förstå oss på Gud” är knappast den själavård en kämpande människa behöver. Det förtjänstfulla med Jobs bok, menar Fredrik Lindström, författare till artikeln ”Behöver Job tröst eller teologi?”, är att den håller samman lära och liv. Vad är det då som klarnar, som vi förstår bättre när vi läser Jobs bok? För Fredrik Lindström är det kampen mot ondskan. När Gud tar till orda är det ”stridstal” som hörs, han uppträder som det ondas, lidandets, sjukdomens, dödens fiende – och slutliga besegrare. ”Jesus svarar aldrig ’detta är din uppgift’, ’Gud fostrar dig’ eller ’Gud vill ge dig kraft att bära bördan’. Jesus svarar med att göra slut på lidandet och sorgen.” Torsten Kälvemark ser en linje mellan Job på askhögen och Jesus i öknen, frestad av djävulen. Bägge handlar om ondskans utmaning och människans integritet, om lidandets verklighet men också om hur den yttersta makten är Guds. Slutet kan bara bli ett: upprättelse.
Kanske är det just tilliten till detta som är nog för tron, ja som är själva dess väsen. Tron ”förstår”, inte genom att ha fått ett svar på en fråga, en förklaring på ett problem. Den är snarare, med karmelitnunnans ord, ”den hjärtats tysta hängivenhet som i sig är alla olösta gåtors svar”.(1) På den vägen, erfarenhetens och bönens väg, blir livet ”förklarat” och Job en nära vän. Därför gör det inget, som Liselotte Johansson nu inleder med att påminna om, att Job egentligen inte får veta något nytt när Gud talar. Han får känna hjärtslagen. Och lär tårarnas bön. Det är nog.

1 Livet är min vän, meditativa texter av en karmelitnumma (Glumslöv 1992)