Kallad

Nummer 4 | Årgång 8 | 2001

Pilgrim frams 2001-4




ÖPPNING - Peter Halldorf
KALLAD AV GUD - Per Beskow
”JAG HAR GETT DIG DITT NAMN, DU ÄR MIN" - Syster Anna OSB
SAMTALET: "GUD VILL ATT VI SKALL VARA LYCKLIGA" - Syster Veronica OP och Magnus Malm
INFÖR DEN BRINNANDE BUSKEN - Werner G Jeanrond
BREVET: HUR STOR VISSHET BEHÖVER MAN FÖR ATT VÅGA GÅ EN OKÄND VÄG? - Andreas Boman skriver brev till Per Mases
KRÖNIKA: DU KAN ÄNDRA SPÅR - Ylva Eggehorn
DEN KALLADES LIVSHÅLLNING - Peter Halldorf
KLASSIKER: LYHÖRD FÖR ANDEN - Syster Sofie OP
BIBLIOTEKT:
DET DJÄRVA HJÄRTAT av Johannes Cassianus - Martin Lönnebo
MAKARIOS ANDLIGA HOMILIER - Harald Olsen
KALLAD av Syster Sofie OP - Ylva-Kristina Sjöblom

Öppning

Från min uppväxt kan jag minnas hur föreställningen var utbredd att Guds vilja sannolikt innebär något annat än det man själv vill, snudd på nå-got man i själva verket fasar för. ”Tänk om Gud vill att jag ska bli missionär på Grönland eller i Nya Guinea!”
Tanken på ”Guds vilja” blev nästan sinnebilden för ett sabotage mot de egna drömmarna. Misstanken var stark att Gud troligen ville något annat än vad den egna åtrån stod till. Att vara kristen är väl ändå att försaka, att förneka sig själv?  
Lyckligtvis fanns det kloka pastorer som läste Bibeln med oss ynglingar, ord om en ”Gud som verkar i er … vilja”(1), eller uppmaningar som den Paulus ger i Romarbrevet: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja”.(2) Det gav hjälp att förstå att kallelsen leder oss närmare vårt sanna jag, inte bort från oss själva, och därför känns igen på den djupa inre dragning som skänker frihet och glädje när man följer den.

Talet om att vara ”kallad” kan lätt skapa ett intryck av exklusivitet. Som om det gällde ett fåtal, de särskilt utvalda. Men i kristen tro är kallelsen alltid universell. ”Var och en av oss är kallad, eftersom varje människa är skapad av Gud och eftersom Gud är allas vårt slutgiltiga mål”, skriver Per Beskow i vår inledande artikel. Kallelsen gäller alla och är aldrig i första hand en kallelse till ett uppdrag, utan till ett liv. ”Följ mig!” är Jesu kallelse till alla som vill ta honom på allvar. Orden utmanar och lockar; vi räcks en livsgemenskap. Någon öppnar sitt hjärta för oss och vill att vi öppnar vårt tillbaka. En större kallelse än att älska Gud kan ingen få. Som syster Veronica uttrycker det: ”För mig har kallelsen att göra med tron på en levande Gud som är förälskad i människan.”
När kallelsen främst förknippas med en uppgift riskerar Gud att bli en arbetsgivare, en fara Magnus Malm framhåller med emfas i samtalet med syster Veronica. Vi går då till Gud som till en kraftkälla, inte som till den stora kärleken i vårt liv. Gud blir någon som skall hjälpa oss att klara våra uppgifter bättre, nå resultat, inte en vän att älska intill förening. Särskilt påtagligt riskerar detta att bli för kristna ledare. ”En ledare som bara ser sin gudsrelation som något slags kraftkälla till jobbet kommer att reducera Gud till en avgud”, säger Magnus Malm.

Vill gud något med mitt liv?
Vem har inte ställt den frågan. När benediktinnunnan syster Anna i tonåren började ställa sig frågan kom hon så småningom till insikt om att han inte bara ville något – han ville ha hela hennes liv. Kärleken nöjer sig aldrig med det halva. Men frågan om vad Gud vill med våra liv kan naturligtvis även gälla sådant som rör arbete och livsuppgift, det vi skall ägna våra gåvor och vår tid åt. Andreas Boman, som levt ett år i kommuniteten på Nya Slottet Bjärka-Säby och nu funderar över sin framtid, skriver till Per Mases och frågar: Går det att få verklig visshet om vilken väg man skall gå? Och vidare ställer han frågan: ”Vad händer egentligen med en kallelse som inte tas på allvar i rätt tid? Dör den? Dör vi?” Läs Per Mases svar på sidan 31.

En annan central tanke i detta nummer är att kallelsen alltid är Guds, inte min. Vi väljer inte vägen, vägen väljer oss. I detta ligger ingen fatalism, men en hjälp att spänna av. ”Alltså kommer det inte an på människans vilja och strävan, utan på Guds barmhärtighet”, skriver Paulus.
Är alltså medvetna val oviktiga? Inte alls. Någonstans väljer vi väg – bara för att längs vägen inse att det var någon som valde oss. Vårt val handlar inte minst om att söka den rening utan vilken kärleken inte kan blomstra. ”Om någon har detta hopp till honom renar han sig”, säger Johannes i sitt första brev. Och Werner Jeanrond, teologiprofessorn som inte drar sig för att vara personlig om sitt förhållande till Gud, skriver: ”Det är smärtsamt att erkänna att kärlek till Gud alltid måste innebära rening.” Han utvecklar därefter vad denna rening innebär.
Det är visserligen ofta, som Per Beskow också påpekar, svårt att skilja mellan egna önskningar och Guds kallelse. Dock, egna önskningar brukar vara övergående. Medan det som är fött av Gud kommer tillbaka och blir i våra liv till en dragning som inte vill gå över. ”Som det viktigaste tecknet på huruvida vi är kallade”, säger Jean-Pierre de Caussade, ”lägger Gud djupt i vårt hjärta ned lockelser från nåden.”
För Jeremia var kallelsen en förtärande eld, liksom för Dominikus, detta nummers ”klassiker”. En av hans sentida lärjungar, Syster Sofie, skildrar inlevelsefullt hur denna eld ”längtade efter att få flamma upp och sätta världen i brand”. Under svåra prövotider bars han av ”kallelsens outsägliga nåd” – tills dess ett skott sköt upp ur den hårda jorden med en växt som blev världen till liv.

1  Fil 2:13, 2  Rom 12.2