Krig och fred

Nummer 1 | Årgång 24 | 2017


Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

VÅR LÄNGTAN EFTER FRED
Jean Vanier 

BIBELNS ”HELIGA” KRIG
Göran Eidevall 

DET YTTERSTA VALET AV LIVET
Marie Tonkin

FRÅN KONSTANTIN TILL KOSOVO
Torsten Kälvemark

RESEKRÖNIKA: ”VI VÄGRAR VARA FIENDER
Peter Halldorf besöker Israel och Palestina

FRED
Jean Zaru

BED FÖR OBAMA: PS 109:8
Elisabet Nord

DET ÄR INTE UTE MED OSS
Ylva Eggehorn

HERRENS FRID VARE MED ER!
Patrik Hagman

KLASSIKER: VAD ÄR SANNING?
Daniel Berrigan

NÅGON SOM INTE FÖRRÅDER
Magnus Malm

BIBLIOTEKET:

ICKEVÅLDETS VÄGAR av Joel Halldorf, Bitte Hammargren, Isak Svensson och Sofia Walan.
Jonas Jonson

GUD I VERKLIGHETEN av Eva Cronsioe
Liselotte J Andersson

  • I den nyligen utkomna boken The Root of War is Fear – Thomas Merton’s advice to peacemakers har Jim Forrest samlat brev och texter från Merton som behandlar ett ämne som löper som en tråd genom hans författarskap: krig och fred. Trappistmunken i Kentucky formulerade en kritik mot militarism i allmänhet och amerikansk krigföring i synnerhet som under flera år fastnade i censuren i hans eget kloster. Det var vid tiden för det kalla kriget och hoten om en kärnvapenkonflikt vid 1960-talets början.

        Merton uppfattade världsläget som akut. Vad bör en kristen göra i allt det som nu utspelar sig omkring oss? frågade han. ”Ska hon bara knäppa sina händer, acceptera Guds outgrundliga vilja och bereda sig för att träda in i himlen med en suck av lättnad?”

        Inför en hotande världskris är en kristens uppgift att verka för krigets totala avskaffande, hävdade han. ”Om kriget inte avskaffas kommer världen att fortsätta i ett tillstånd av galenskap och desperation. Risken är då överhängande för en katastrof, när som helst och var som helst, på grund av de ofattbart destruktiva moderna vapnen.”

        Thomas Mertons ord, nedtecknade för 50 år sedan, är som så mycket i hans författarskap brännande relevanta. Gårdagens kalla krig, under vilket Merton skrev, har utvecklats till dagens ”krig mot terrorism”. Argumentationen går i repris: eftersom ”vår sida står för demokrati, frihet och respekt för livet, är allt vi gör (tortyr, massiva bombräder etc) gott, medan allt det som våra fiender gör är ont.”

    När påven Franciskus, som själv menar att vi redan lever mitt i ett tredje världskrig, talade till den amerikanska kongressen vid sitt besök i USA för något år sedan, lyfte han fram Thomas Merton som en vägvisare för vår tid. Inte minst förmår han som få klargöra sambandet mellan en kontemplativ livshållning och ett liv i världen präglat av konsekvent ickevåld. Protester och aktioner i all ära men de är inte tillräckliga, menar Merton. ”Inte förrän vi älskar vår fiende, är vi verkligt kristna.” Att med bibehållen barmhärtighet höja sin röst i protest är, som han uttrycker det, ”en särskild gåva från Gud som förutsätter ett trofast och rent hjärta”.

    Det finns röster vi mer än andra behöver lyssna till just nu. En av dem är Jean Vanier, grundaren av kommunitetsrörelsen L’Arche, vars centrum ligger i den lilla byn Trosly-Brueil i Frankrike. Vi låter honom slå an tonen: ”Helighet är inte att dra sig undan och be sina böner. Helighet är att bli som Jesus, och inta sin plats i världen för att uppenbara att Gud är barmhärtig.”

        En annan är den palestinska kväkaren Jean Zaru, som jag mötte i hennes hem i Ramallah. ”Fred”, säger hon, ”är den sårbara harmoni som inrymmer erfarenheten av kamp, uthållighet i lidandet och styrkan i kärleken.”

        Ytterligare en röst är den brittiske författaren Vera Brittain, som vi möter i Marie Tonkins drama i fyra akter. På samma gång som hon kallar kriget för ”en synd mot den helige Ande”, talar hon om nödvändigheten av att sträva efter en försoning som är ”vår generations svar på Golgatas eviga utmaning”.

        Ännu en profetröst, som förra året insomnade i en ålder av 96 år, var jesuiten och fredsaktivisten Daniel Berrigan. Hans böcker om de gammaltestamentliga profeterna har följt mig det senaste året och är något av det märkligaste jag läst. Magnus Malm tecknar ett porträtt av Berrigan, och låter oss framförallt lyssna till hans egna ord.

    Ett nummer av Pilgrim om krig och fred kan inte gå förbi de gammaltestamentliga krigsskildringarna. Hur kan man läsa dessa utan att få en gudsbild präglad av blodtörst och grymhet? Teologen Göran Eidevall tar sig an frågan. Dit hör även de psaltarpsalmer som slungar förbannelser över fiender, ett ämne Elisabeth Nord brottas med i sin forskning. Hon visar på nutida, skrämmande exempel på hur dessa psalmer används, men ställer också frågan hur de på ett meningsfullt sätt kan ta plats i bönen och gudstjänsten.

        Det är ingen tvekan om att kyrkan genom historien haft ett komplext förhållande till frågorna om krig och fred. ”Finns det någon ortodox teologi kring detta svårhanterliga ämne?” frågar sig Torsten Kälvemark. Han ger exempel ur sin egen tradition, alltifrån Konstantin till Kosovo, men konstaterar: ”Den kristna visionen handlar fortfarande om svärden som ska bli plogbillar.”

        ”Jag förstår inte ondskan”, skriver Ylva Eggehorn. ”Men ännu mindre förstår jag godheten”, fortsätter hon när hon hör en röst sjunga om en annan ordning mitt i det kaos kriget skapar. Hur kan vi bli bärare av denna ”andra ordning”? Patrik Hagman ger en viktig ledtråd: kanske är en av den kristna liturgins uppgifter att ”träna oss i ickevåld”?

    ”Vi vägrar vara fiender.” Orden stod målade i blått på en stor sten som jag passerade på väg in till familjen Nassars odlingar i bergen ovanför Betlehem. Min resa i Israel och Palestina blev en oväntat omtumlande upplevelse av hur det heliga landet i dag är det delade landet. Men i ett land ”där alla blöder”, som Jean Zaru uttryckte det, finns de som förvandlar känslor av hopplöshet och frustration till en vision om en fredlig värld. Att tala sant om det som är svårt och likväl inge hopp har alltid varit profeternas signum.

    Peter Halldorf,
    Redaktör och ansvarig utgivare