Kroppen

Nummer 3 | Årgång 18 | 2011

Pilgrim frams 2011-3





Öppning - peter halldorf
Kroppen är frälsningens nav - samuel rubenson
Att beröra gudomlig klädnad - martin lönnebo
Den heliga kroppen - marie tonkin reda
Till man och kvinna skapade han dem - syster sofie op
Kroppens försoningsarbete - lena bergström
Vägleda: I stillheten får vi nya ögon - hilde reinertsen myhrer och bjørg eimstad
Livsresan: ”Vin är vin och Kristi blod är Kristi blod” - ylva-kristina sjöblom möter johannes pulkkanen
Klassiker: ”Hans kropp hade inte ändrat utseende” - athanasios av alexandria
Öknen och kroppen - john chryssavgis
Om kristet motstånd av Patrik Hagman -  mikael löwegren
Ikonen – närvaro och källa red Lars Gerdmar - torsten kälvemark
Syster Lenas böneskola av Syster Lena, Klaradals kloster  & Ulrika Lokrantz-Nilsson - britta hermansson
Retreater på Nya Slottet Bjärka-Säby
Pilgrims höstmöte & Johannesakademin
Sandkorn

Öppning

En av kyrkoårets största högtider är Kristi förklaring, eller Transfigurationens fest, som den också kallas. I vår del av världen glöms den nästan bort, delvis för att den infaller under en tid på året – den 6 augusti – när vi är upptagna av semesterbestyr. I ortodox tradition är den nästan lika viktig som påsken och julen. Den är som en liten påsk mitt i sommaren: så som lärjungarna såg Jesus på det heliga berget skulle de inte se honom förrän efter hans uppståndelse.

Den är samtidigt ett avslöjande av inkarnationens mysterium. En transfiguration innebär ett överskridande, eller genomskådande, av den yttre gestalten: man ser mer än vad som vanligen syns för ögat. Kristi transfiguration uppenbarar Jesu fulla identitet: han är både Gud och människa. Händelsen på det heliga berget förebådar samtidigt människans transfiguration, hennes frälsning: vi är mer än vår yttre gestalt, mer än vårt utseende. Människan är Guds avbild, och äger potentiellt i sin natur gudslikhetens kvaliteter. Som omfattar hela människan. ”När det heter att Gud gjorde människan till sin avbild, så syftar ’människan’ varken på enbart själen, eller enbart kroppen, utan på de båda tillsammans”, skriver Gregorios av Palamas på 1300-talet.

En föreställning som orsakat mycket skada är att ”andlig” är lika med immateriell, okroppslig. Kristi förklaring är en andlig erfarenhet, men framträder i hans kropp och kläder. De strålar av ljus. Här levandegörs, kanske klarare än någonstans i evangelierna, hur frälsningen inte åtskiljer själ och kropp. Den helar den brustenhet och dualism som syndafallet orsakat, och som vi dagligen känner av i våra kroppar och ser runt om oss i skapelsen. En svaghet som ibland kan förleda oss att tro att kroppen är ett hinder för Gud att verka, och därför måste bekämpas.
Nej, kroppen är inte ett hinder; den är Guds avbild och helig. Det som däremot är ett hinder – lidelserna och begären – använder sig, med vår tillåtelse, av vår kropp och försvagar den så att vi ibland önskar att vi kunde befrias från den. Men det är inte för att befria oss från kroppen som Jesus har dött och uppstått, utan för att befria oss från synden, och därmed återge kroppen den strålglans som på det heliga berget höljer Jesu kropp i ett bad av ljus; ett ljus som förvandlar den yttre gestalten, själva kroppen och klädnaden.

I ljuset av den stora fest vi firat under sensommaren handlar denna utgåva av Pilgrim om kroppen. Samuel Rubenson skriver inledningsvis om varför den tidiga kyrkan talade om kroppen som ”frälsningens nav”. När vi inser att det inte finns någon kristen tro utanför kroppen blir det också lättare att förstå att askesen inte är grundad i kroppsförakt, utan i övertygelsen att Gud blivit människa av kött och blod. Också kroppen kan bli genomlyst av Guds härlighet.
I en personlig artikel berättar Martin Lönnebo om hur han i 30-årsåldern började upptäcka andlighetens kroppsliga sidor. Det ledde så småningom till Frälsarkransens tillkomst, i dag spridd över hela världen. ”Kristet liv är att vara med Frälsaren, beröra hans mantelfåll och känna att kraft utgår”, svarar biskop Martin på frågan varför den brukas av så många. ”En uppslagen dörr för sinnena”, kallar Marie Tonkin Reda kroppen. Därför behöver den återföras i gudstjänsten. ”Trots att mässan är så himmelshög – man dras snart med i rörelsen, svävar nästan om man följer med, det är änglar och Theotokos och kerubim och serafim – så är kroppen delaktig, inte någonting vid sidan om som jag går fram till nattvarden med utan själva the place to be.”

Samspelet och föreningen mellan man och kvinna är ämnet för dominikansyster Sofie från Rögle kloster. Vi publicerar ett utdrag ur en kommande bok som väckt uppmärksamhet redan innan den utgetts. Vari består sexualitetens helighet? Och vad innebär det att kroppens språk fördunklas genom syndafallet? Det är några av de frågor hon berör när hon reflekterar över kroppens teologi med utgångspunkt i Johannes Paulus ii:s undervisning.

Hur skall vi då leva för att kroppen skall bli en mötesplats för det eviga? Lena Bergström, sjukgymnast och pastor, tar upp frågan och skriver om det arbete som är nödvändigt för att kropp och själ skall försonas. På samma tema fortsätter Hilde Reinertsen Myhrer och Bjørg Eimstad. De lyfter fram viktiga sammanhang för att inte hamna fel när bön, stillhet och retreat betonas. För Johannes Pulkkanen var det i mötet med ortodox andlighet som allt började falla på plats – och som han inte minst fick ”ordning på sin kropp”, som han uttrycker det när han berättar om sin ovanliga livsresa.
Är det någon som ger gestalt åt en spiritualitet där ande och kropp hålls samman är det nog den helige Antonios, klosterrörelsens fader: målet med livet i öknen var hela skapelsens försoning. I en kommentar sätter John Chryssavgis ord på detta avgörande samband: ”När vi försummar andens värld kommer vi också att försumma världens ande; och när vi inte bryr oss om själens värld slutar det med att vi ignorerar världens själ."