Kyskhet

Nummer 1 | Årgång 13 | 2006

Pilgrim frams 2006-1





Öppning peter halldorf
”Ingen äng skall förbli orörd” - anders piltz
Den rena kärleken - ylva eggehorn
Beskärning - jean vanier
Kärlekens sanna samvete - werner g. jeanrond
Äktenskapets hemligheter - adrienne von spyer
Samtalet: Är jag kallad till celibat? - samtal med lillemor hallin
Vägleda: Det innersta är inte ensamhet - liselotte j andersson
Att söka en kyskhetens kultur - anders arborelius
Klassiker: ”Striden gör människan beprövad” - barsanufios
Barsanufios: Kyskhetslöftet står på spel - susanne grimheden
Lidelserna (V): Ett steg tillbaka och två framåt - samuel rubenson
Man och kvinna i Guds rike Man och kvinna i Guds rike av Jan Sture Neuman - grethe livbjerg
Gud kan bara älska av Broder Roger - syster anna osb
Retreater, seminarier & Andliga föredrag
Sandkorn

Öppning

Efter sekler i dvala tycks klosterliv långsamt vara på väg att göra ett återinträde även på protestantisk mark i kristenheten. ”The new Monasticism” var temat för en artikelserie nyligen i den evangelikala tidskriften Christianity Today. Det rapporterades om hur nya kommuniteter växer upp över hela USA, och är på väg att spela en viktig roll i kristenheten.
Bakom fenomenet ligger en återupptäckt av evangeliets radikalitet, bortom de förvanskningar som gjort så mycket nutida kristendom till en spegel av den moderna underhållningskulturen. I vårt eget land vänder sig inte många bara till kloster och retreatgårdar för att få draghjälp för sin egen gudslängtan. Även celibatära kallelser börjar göra sig gällande bland unga människor. Tar kyrkan de kallelserna på allvar, och ger dem legitimitet, kan det få oanade konsekvenser.

I mer än tusen år, från 300-talet och framåt, utgick i stort sett all förnyelse av kyrkan från klostren. Dessa utgjorde kristenhetens osynliga blodgivarcentraler. Här fanns evangeliets sälta. Här hölls bönens låga brinnande dag och natt. Här gestaltades ett liv där mänskligt och andligt flätades ihop till en enda verklighet. Hit kom gemene man, hörde Guds röst, slog in på en ny väg i Kristi efterföljelse och förändrade samhället.
Klostren fungerade som tecken, och gör det än idag där de finns. Någon måste synliggöra livet i Kristi efterföljelse, i all dess radikalitet, för att vi andra ska kunna urskilja vår väg. Någon föregriper den värld dit vi alla är på väg för att vi inte ska förlora målet ur sikte. Det har sagts att en kyrka som kastar ut celibatet, inom några generationer kommer att förborgerligas. Hon förlorar sin pilgrimssjäl och blir alltmer hemmastadd i den här världen.

Nu är inte detta en utgåva om klosterliv och celibat, snarare om det som alltid varit ett av de tre klassiska klosterlöftena: kyskheten. Och precis som de övriga två är det allmängiltigt. Ett liv i enkelhet (fattigdom) där vi i kärlek böjer oss under varandra (lydnad), gäller varje Jesu lärjunge. På samma sätt är det med kyskheten. Vi är alla kallade till helighet.

Vad är då kyskhet? Ordet kommer av latinets castitas och står i vidare mening för den inre frihet som gör att en människa har kontroll över sig själv och därmed respekterar andra människors värdighet. Som Anders Piltz uttrycker det i den inledande artikeln: ”I ett klimat av kyskhet behöver ingen känna sig utsatt för ett besvärande intresse.” Eller med Ylva Eggehorns ord: ”Den rena kärleken bryter sig aldrig in."
Kyskhetens motsats är distanslösheten. Den som saknar distans kliver oupphörligen in i andra människors liv, besudlar genom sitt närgångna uppträdande. I en tid där distanslösheten grasserar på alla områden, även inom andligheten, behöver vi bjudas motstånd för att mogna i kärleken. Vi behöver, med Jean Vaniers uttryck, beskäras, och det kan göra ont. ”För att växa i kärlek måste vi genomgå smärta och vånda”, skriver grundaren av kommuniteten L’Arche.
Denna tankegång utvecklas av Werner G. Jeanrond som myntar begreppet kyskhetens potential. ”Kyskheten hjälper människan att rena kärlekens intentioner.” Det inbegriper även sexualiteten. ”Kyskheten vill frigöra vår sexualitet ur dess slaveri och återge den dess gudagivna godhet och skönhet”, skriver Anders Arborelius.

Även inom mycken nutida andlighet finns en besvärande distanslöshet. När allt ska torgföras och talas om blir andligheten okysk och mister sin sälta. I det ljuset skriver Adrienne von Spyer tänkvärt om hur Marias kyskhet, eller jungfrulighet, inte bara var kroppslig utan också andlig. Hon berättar inte allt för Josef, och han avstår från att fråga henne om allt. Varje relation förutsätter en tystnad, där hemligheter bevaras i hjärtat, för att djupna. Det gäller inom äktenskapet, liksom i vår gudsrelation.

Den celibatära kallelsen, att avstå från äktenskap ”för himmelrikets skull”, som Jesus uttrycker det, är en provokation i mångas ögon. Lillemor Hallin, som i mer än trettio år tillhört en lekmannakommunitet i Täby, tror att det är många som i grunden har en celibatär kallelse men inte känner igen den. I samtalet berättar hon hur det klarnade för henne att hon skulle leva ogift. ”Celibatet är alltid förbundet med någon form av utgivande tjänst.”
Vad gör man när frestelsen ansätter och kyskhetslöftet står på spel? När Barsanufios, en av de mest barmhärtiga vägledare som ökentraditionen känner till, ger råd till en ung broder som känner sig sexuellt attraherad av en medbroder, påminner han honom om målet. Susanne Grimheden kommenterar genom att citera Dietrich Bonhoeffer: ”Det väsentliga med kyskheten är inte att avstå från lust, utan att inrikta hela livet på ett mål. Där detta saknas, blir kyskheten ohjälpligt löjeväckande.”
Och vad är målet? Den kärlek som inte söker sitt. När kyrkofadern Hieronymus översatte Paulus brev till Korinth från grekiska till latin valde han formuleringen: caritas non est ambitiosa. Kärleken är inte ambitiös. Ylva Eggehorn påminner oss: ”Strävan efter kyskhet kan vara det."