Låt er förvandlas

Nummer 1 | Årgång 8 | 2001

Pilgrim frams 2001-1





ÖPPNING - Peter Halldorf
KRISTEN, INSE DIN VÄRDIGHET! - Anders Piltz
ETT SMYCKE VARDAG - Lena Bergström
”DET FINNS BARA EN KRISTEN KALLELSE” - Ylva-Kristina Sjöblom samtalar med Björn Hjalmarsson
NÄR PASTORN SYNDAR - Peter Halldorf
EN TID NÄR VÅRT HJÄRTA FÖRVANDLAS - Gerard W Hughes
KRÖNIKA: ”FÖRSTÖR INTE VÄRLDENS ENDA HOPP!” - Per Mases
ATT ÅTERVINNA DEN ANDLIGA GLÄDJEN - Ingmar Svanteson
BREVET: ”VILL JAG BLI KRISTUSLIK?” - Gunnar Samuelsson skriver brev till Liselotte J Andersson
KLASSIKER: GUDS FRAMTID I FÖRTID - Eberhard Arnold
”REDAN NU KAN VI FORMA VÅRA LIV I ENLIGHET MED DET RIKE SOM SKALL KOMMA.” - Mikael Löwegren
BIBLIOTEKET:
SJÄLAVÅRD VID KÖKSBORDET av Esbjörn Hagberg - Liselotte J Andersson
BREV OM BÖN av syster Veronica - Susanne Rikner
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Vad menar vi egentligen med uttrycket ”andlig vägledning”?
Skälen till att en människa söker upp en själasörjare, en präst eller pastor, eller någon annan man har förtroende för, kan vara många och skiftande. För någon handlar det om att förstå sin livsväg: ”Vad är min kallelse?” En annan kämpar med sin närmaste relation: ”Hur ska jag övervinna min irritation mot min man?” En känner uppgivenhet över sitt böneliv: ”Mina vänner säger att de känner så stor glädje i bönen, för mig känns bön mest som en plikt.” Någon plågas av skuld efter ett misslyckande: ”Jag tycker aldrig jag får frid, är det Gud som straffar mig?” Ytterligare någon känner enbart leda och tomhet inför sin livssituation: ”Vill Gud säga mig något?”
Den man söker upp kan bemöta frågor som dessa och liknande på olika sätt. Att få uppmuntran, tröst och medkänsla, hjälp att se orsaker och samband, allt sådant kan vara till god hjälp. Men inget av detta är i egentlig mening andlig vägledning. Den andliga vägledningen handlar om en människas personliga relation till Gud – Vem är Gud för mig och vem är jag i Guds ögon? – och hur denna relation kan vinna djup och innerlighet.
Andlig vägledning är den hjälp som en kristen ger en annan att lyssna till Gud och så beröras av gemenskapen med honom att det får konsekvenser i livet. Sådan vägledning kan vara på sin plats när vi möter den uppmaning som urkyrkans främste teolog, Paulus, ger oss i Romarbrevet, de ord där vi hämtat vårt tema: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”(1)

Den andliga vägledningen tar sikte på människans identitet och avsikt. Hon är Guds avbild, ämnad till något stort: att återspegla Gud, att likna sin skapare. Detta kan inte ske utan ett radikalt ingrepp i hennes liv; så till den grad har gudsbilden fördunklats av vår ”anpassning” till denna världen. När Kristus föds av Anden i Marias sköte, är det början på en ny skapelse: hädanefter skall han födas av Anden i varje människa. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse.”(2) Men det som skett i vår inre människa måste nu börja uttrycka sig i vår yttre människa, skriver Anders Piltz. Med ord av Eckehart beskriver han den kontinuerliga förvand- ling till större Kristuslikhet som kallas helgelse. ”Du måste förlägga din helgelse till ditt vara. Det är inte gärningarna som helgar oss, det är vi som skall helga gärningarna.”

Om småbarnsföräldrars tillvaro och den frustration den kan innebära när man längtar efter ”mer tid med Gud”, skriver Lena Bergström. Men varför skulle inte denna tillvaro kunna vara en väl så god miljö för odlandet av det andliga livet som ett kloster? ”Lösningen i mitt fall, och kan jag misstänka i många andras, är helt enkelt att bjuda in Jesus i det väldigt vanliga livet här hemma”, skriver hon. Björn Hjalmarsson har för sin del känt kallelsen till ett klosterliv mitt i staden och därför lämnat sitt arbete som rektor i en svensk grundskola. Men han är medveten om att det inte är någon genväg till helighet. ”Klosterlivet är inget annat än det kristna livet som sådant, samma kallelse som alla får i dopet”, berättar han för Pilgrims medarbetare, Ylva-Kristina Sjöblom.

Vägledning förutsätter vägledare. Vad utmärker en god andlig vägle- dare? När vi söker råd för våra liv behöver vi få slå följe med människor som själva gått vägen och är hemmastadda i umgänget med Gud. Den som har skylten ”andlig vägledare” på sin dörr bör man däremot se upp med. Livet, inte talang och talekonst, är ledarens största tillgång. Därför måste han också, mer än andra, vaka över sitt liv. ”Fler bränningar slår mot prästens själ än de stormar som upprör havet”, sa Johannes Chrysostomos på 300-talet. Om detta, och om boten och barmhärtigheten vid andliga skeppsbrott, handlar artikeln ”När pastorn syndar”.
Om sin egna, som han säger ”fåfänga”, försök att gå helgelsens väg skriver en ung pastor brev till Liselotte J Andersson, och får rådet: ”Akta dig noga!” Även Per Mases tar i sin krönika upp frågan om ledares ansvar för det andliga tillståndet i kyrkan: ”Vems är ansvaret när den andliga näringen i församlingarna är bristfällig?” Och under vinjetten Klassiker presenterar Mikael Löwegren grundaren av Bruderhofkom- muniteten i Tyskland, Eberhard Arnold, en kristen revolutionär som hävdade det möjliga i att leva ett heligt liv, och själv skapade en sällsam syntes mellan djup andlighet och socialt engagemang.

Fastetiden är en särskild ynnest för den kristne och Kyrkan, ”en tid när hjärtat förvandlas”, som jesuiten Gerard Hughes uttrycker det. Vi bad därför benediktinmunken Ingmar Svanteson skriva ett fastebrev med konkreta råd för den som vill ”arbeta på sin frälsning” under fastan. Vi behöver ibland få tid att pröva vårt sätt att leva. Tid att omvända oss och låta Gud bli den han är i våra liv. ”Gud är kärlek.” Ja, vi har hört orden tusentals gånger. Att göra bot, skriver Gerard Hughes, är att låta dessa ord ”sjunka ner på den nivå av medvetandet där förändring äger rum”.

1 Rom 12:2, 2 2 Kor 5:17