Liv i gemenskap

”Vår kultur är på väg mot en biologisk och existentiell kris”, skriver Martin Lönnebo i sin nya bok, Drömmen om den Innersta sjön, med release på författarens 90-årsdag, den 27 februari. I denna vackra volym, på samma gång ett andligt testamente, en kosmisk kärleksvisa och en lekbok, skriver Linköpings stifts biskop emeritus brev från Barnet till Framtiden. Det är en bok som tillägnas Fostret, som kanske suger på tummen, och mänsklighetens stora tillnyktring.

Den vänliga stämman och den klarsynta blicken, så utmärkande för ett författarskap som nu sträckt sig över mer än ett halvt sekel, är även denna tanke- och bönboks signum. Han väjer inte för att säga som det är: ”Om vi inte ändrar oss och tar vårt ansvar som väktare för jorden och själen, kommer en fruktansvärd tragedi att utspela sig i en av Vintergatans spiralarmar.” Men upphör aldrig att ingjuta mod och hopp. Som vår egen tids Nicolaus Cusanus tecknar Martin Lönnebo en vision av den ”kosmiska samhörigheten”, av religion som relation och inte försanthållande.

Civilisationskritiken är skarp, men tillförsikten starkare. Här finns den uppriktiga oron över vart vi är på väg, men utan minsta spår av uppgivenhet. Läsaren inbjuds att gå med i ”sällskapet för anonyma överkonsumenter” där man får ”öva ögonen så att de kan se ljuset som finns i vår värld”.

Och var väntar ljuset? ”På en vandring runt Innersta sjön ska vi främst glädja oss åt det ljus som kommer från Agape”, skriver författaren i prologen. Den besinning vandringen så småningom mynnar ut i består av en självklar insikt: ”Vi bör vara det vi är, människor.”

Ur meditationen över Treenighetens mysterium mejslade de grekiska kyrkofäderna på 300-talet fram sin antropologi, det kanske viktigaste bidraget från den patristiska perioden: Gud är den andre också i förhållande till sig själv, inte bara i relation till sin skapelse. Som Guds avbild blir människan fri att vara sig själv först i mötet med den andre.

Därför behöver vi, menar Joel Halldorf när han i den inledande artikeln blickar in i samtidens själ, göra upp med rädslan för att gemenskap hotar vårt oberoende. I kontrast till en kultur som uppmuntrar oss att knyta tunna band konstaterar han: ”Först när vi knyter an till andra på djupet förverkligar vi vår potential som människor.”

Hur blir kyrkan en plats där vi befrias genom att knyta an till varandra på djupet? Frågan engagerar Judith Fagrell när hon efter femton år som präst reflekterar över hemligheten till ett hållbart församlingsbygge. Hon beskriver församlingen som en pilgrimsgrupp på väg, i ett ständigt formande, men med ett fast centrum: ”Altaret – platsen för tillbedjan och möte med den uppståndne.” Eller med Per Åkerlunds ord: ”Den sanna kyrkans väsen är inget dolt metafysiskt, det är kött och blod, du och jag och de andra som tar emot Frälsaren i bröd och vin.”

För formandet av ett liv i gemenskap bidrar den monastiska traditionen med beprövad vägledning. I ett kloster finns ingen flyktväg, ”bara en väg rakt igenom”, som syster Siluana uttrycker det. ”Om jag stör mig på en syster försöker jag först och främst se vad det är i mig som orsakar det”, berättar hon för Malina Abrahamsson när hon funderar över vad hon lärt sig efter sjutton år i Mariavalls kloster på Österlen.

Benediktinerna följer sin klosterfaders regel från 500-talet där klostret liknas vid en verkstad för övning i självförglömmelse, så att man lär sig stå ut med de andras annanhet. Den stabilitet Benedictus regel talar om är inte en abstrakt idé, men ett sätt att försöka ”skissa upp ett sammanhang där mitt långvariga, enformiga sällskap inte skapar bitterhet, cynism eller rädsla för öppenhet hos andra”, skriver Rowan Williams i en reflexion över några av regelns verktyg.

Eliza Zamboni, en av systrarna i den ekumeniska kommuniteten i Bose, beskriver klosterlivet som ett ”liv i föryngring”. Det handlar om att förbli lärjunge, att leva i ständig förändring i balansen mellan tradition och förnyelse. ”Vägledande i sökandet efter denna balans måste vara omsorgen om livet i gemenskapen”, framhåller hon.

Vad gör det med oss att umgås i en värld som belönar prestationer och premierar det högljudda, provokativa och svartvita? I vår serie om Samtiden reflekterar Emma Audas över hur de sociala medierna påverkar vår gemenskap. Det är svårt att välja bort de sociala medierna, konstaterar hon. Men, frågar hon sig, förstör jag möjligheten för andra att lära känna mig, när jag umgås primärt genom det jag väljer att visa upp?

Kanske kan vandringen runt den Innersta sjön bidra med klarhet. Mot slutet framträder en mänsklighet som äntligen börjat nyktra till, och sjunger under ledning av drottning Agape. När Martin Lönnebo tackar alla som varit med på vandringen, finns anledning att returnera tacksamheten: Du har låtit en stråle av ljus falla in i vår själ. Och vi litar på vad du själv sagt: ”I det ljuset befinner man sig på den enda plats i universum där ingen ensamhet finns, och där hoppets blommor doftar året om.”