Lovsång

Nummer 2 | Årgång 8 | 2001

Pilgrim frams 2001-2





ÖPPNING - Peter Halldorf
DE FATTIGAS LOVSÅNG - Martin Lönnebo
DEN NYA SÅNGEN - Augustinus
ATT RÖRA VID GUDS HJÄRTA - Wilfrid Stinissen
”IDAG SVEPER JAG HIMMELSKA KRAFTER OM MIG” - Harald Olsen
”JAG VILL GÖRA MITT LIV TILL EN LOVSÅNG TILL DIG” - Urban Ringbäck
”DEN SOM SJUNGER BER DUBBELT” - Syster Sofie och Per Harling samtalar
KRÖNIKA: TILLBEDJARE FÖRST - Josef Bergdahl
BETRAKTELSE: HÖRNSTENEN, VIOLERNA - Ylva Eggehorn
KLASSIKER: KRISTUS ÅTERFÖRENAR ALLT - Maximos Bekännaren
MAXIMOS BEKÄNNAREN: I FÖRSONINGENS TJÄNST - Samuel Rubenson
BIBLIOTEKET:
TILL DET OSÄGBARAS LOV av Jean Paillard - Mikael Tellbe
HONUNG UR KLIPPAN av Anders Piltz - Lennart Thörn
ENHET GER LIV av Matta al-Miskîn - Anders Arborelius
SEMINARIER MED PILGRIM
RETREATER MED PILGRIM
RETREATGUIDE
SANDKORN

Öppning

Som skapelsens präst och sångare upplever människan inget större ögonblick än när hon får frambära sin lovsång till Gud. I den onyttigaste av handlingar ger hon sitt dyrbaraste offer, ”en frukt från läppar som prisar hans namn”.(1)
Ett offer bärs fram som tack för något man redan tagit emot. Det är en handling genom vilken jag gensvarar på en gåva som skänkts mig. När vi uppmanas att ”ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud”(2) är skälen goda. Skapad av ingenting gensvarar vi på Guds godhet och barmhärtighet, och ju mer vi slösar vår sång på Skaparen ju närmare kommer vi sanningen – om Gud, om oss själva, om verkligheten. Människan är aldrig sig själv så mycket som när hon står upprätt på jorden och upphöjer, lovprisar och tillber Gud.

”Kyrkan är nyttig genom att vara onyttig”, skriver Josef Bergdahl i vårt nummer om lovsång. Lovsången befriar oss ur vår inkrökthet, den vänder oss uppåt, lyfter vår blick från de egna bekymren och förvandlar vår klagan i fröjdesprång. Vad kan vara mer ”nyttigt”!
Likväl tycks det – som Martin Lönnebo påpekar – vara lättare för många av oss att sjunga en klagosång än en sann lovsång. Det märkliga är ju, eller är det kanske inte så underligt, att lovsången ofta ljuder klarare och starkare där bristen är störst. Varför prisar Jesus den fattige salig? Är det inte för att han har närmare till lovsången? Den som redan ”har allt” saknar skäl att tacka – ”I en mätt kyrka falnar lovsången”, som Per Harling uttrycker det – medan den fattige som får sin brist avhjälpt ser anledning till lovsång även för de minsta gåvorna. ”Lovsångens mått är avståndet mellan brist och överflöd”, skriver biskop Martin.

Det är tänkvärt hur alla stora lovsånger i den heliga historien har fötts ur djupen, inte på den glittrande ytan. Per Harling berättar i samtalet med syster Sofie i Rögle kloster om hur han mött den starkaste lovsången där utsattheten varit som störst. ”Det är som att det är överlevnadsspråket bland dessa kristna.” Samma vittnesbörd ger Urban Ringbäck när han skriver om sin upplevelse av den unge missbrukaren som med sprucken gitarr och lika sprucken röst sjöng en sång som ”nådde längre än den välövade i pingstkatedralen intill”. I den stunden blev det mycket tydligt: ”påklistrad präktighet får lovsången att falla död ner.”

Det finns många skäl till att lovsången är ett av det kristna livets mest genuina uttryck. Viktigast är att ”så talar kärleken”, som Wilfrid Stinissen uttrycker det. Trons väsen är en kärleksrelation och ”den som älskar sjunger”, säger Augustinus. Därför betyder det också något för Gud att vi prisar honom. Han är ingen självtillräcklig potentat för vilken det är likgiltigt hur vi reagerar på hans kärlek, framhåller broder Wilfrid. Vår lovsång gör inte bara Gud stor i våra egna ögon, den rör vid Guds hjärta. Höga visans kärleksduett, till vilka bedjarna genom alla tider haft en speciell dragning, ger en oöverträffad inblick i detta kärleksmysterium.

Utmärkande för lovsången är att den gör oss delaktiga i varandras liv. Dess väsen är communio, gemenskap, och den som är del av en lovsjungande församling gör ”den starka upplevelsen av att jag blir till ett vi”, säger Per Harling. Men också att den är handlingsinriktad. I en meditation över den helige Patricks brynja visar Harald Olsen hur keltisk spiritualitet är utpräglat inriktad på vardagen och verkligheten. Här finns ingen motsats mellan kontemplativt liv och socialt ansvar.
Lovsångens stil och tondräkt är ett ämne som till och från diskuteras, och även berörs i detta nummer. I begreppet ”tradition” ser syster Sofie en spänning mellan det vi tar emot och det som motsvarar vår tids människor och uttryckssätt. ”Jesus firade ju inte den tridentinska mässan och de första kristna bad på arameiska och grekiska.” Den ”nya sången” är evig därför att Gud är evig, men varje tid får ge sin ton till det ständiga flödet av historiens lovsång.
Långt viktigare än en viss musikstil är att ”sångaren är den lovsång han sjunger”, som Augustinus uttrycker det. Då blir också ”människan en kyrka”, Maximos Bekännarens storslagna tanke, och kan fullgöra sin kallelse som försonare mellan motpoler. Enhet uppnås inte genom att de motsatser som så ofta leder till söndring upphävs. ”För Maximos är människan skapad med och för dessa motsatser, skapad att leva som försonare, att föra samman utan att upphäva”, skriver Samuel Rubenson. När Ylva Eggehorn dessförinnan skriver om hörnstenen som kluvits rör hon vid försoningens djupaste hemlighet: ”Han som vet att det bara är i sprickorna livet kan växa.” Ylva Eggehorn återkommer i fortsättningen med en personlig betraktelse i varje nummer av Pilgrim.
Till sist en rättelse: felaktig översattare uppgavs av Gerard Hughes artikel i Pilgrim nr 1/ 2001. Texten har översatts av Janne Carlsson.

1 Hebr 13.15, 2 Ibid