Mammon

”Gud, du är oss främmande, en hemlös agent för en annan världsordning.”

Så inleder poeten och Pilgrimsmedarbetaren Marie Tonkin den nyskrivna korsvägsmeditation som vi har glädjen att överlämna som gåva till våra läsare med det första numret av Pilgrim under vårt jubileumsår, och dessutom lagom till påsken.

Traditionen att vandra utmed de fjorton stationerna längs Via Dolorosa härrör från en medeltida tradition, och knappast någon som besökt Jerusalem har kunnat undgå grupperna av pilgrimer som dagligen följer denna väg från platsen där Pontius Pilatus residens var beläget upp mot Gravkyrkan. En lågmäld andaktsform, särskilt för fastetiden, i synnerhet långfredagen, men som många återvänder till året om. I Marie Tonkins förtätade texter blottläggs en Gud med ”en kropp lika verklig som vår”. Ingenting kan så som passionshistoriens händelser öppna våra ögon för realismen i Guds absoluta identifikation med all tänkbar utblottelse. De ordknappa meditationerna i denna vackra skrift är drabbande: Jesu korsväg handlar om oss själva och vår plågade värld.

Många läsare har säkert lagt märke till att varje års första utgåva av Pilgrim ofta har ett ämne som knyter an till fastetiden. Tårarnas gåva, Omvändelse, Frestad, Mörker och Offer är bara några exempel. Även denna gång har det varit rannsakande att arbeta med årets första nummer. Hur håller man mammon kort i vår del av världen? I klimatkrisens och de växande flyktingströmmarnas tid blir frågan än mer närgången. Om det är något alla som seriöst arbetar med skeendena kring klimatförändringarna är överens om, är det att vi måste komma ur den kapitalistiska konkurrens- och tillväxtlogiken med dess idé om ständigt ökad tillväxt som måttet på det goda livet. Eller för att uttrycka det annorlunda: vi måste upphöra att i praktiken avfärda Jesu bergspredikan som romantisk villfarelse.

Det är i denna bergspredikan vi möter Jesu ord om det omöjliga i att tjäna både Gud och mammon, ett ord som ursprungligen kommer från arameiskan och betyder rikedom eller egendom. Hur har vi lyckats hålla ifrån oss detta ämne med tanke på den framträdande plats som pengar och egendom har i Bibeln, undrar Walter Brueggemann. Är det för att vi ägnat oss åt ”en felläsning av de bibliska texterna”? Och varför har vi i så fall gjort det? Är dessa texter alltför utmanande?

Samtliga skribenter är dock överens om en sak: ”Det är inte pengarna i sig som är problemet”, som Erling Rimehaug uttrycker det i den inledande artikeln där han med en historisk exposé visar varför pengar blivit så viktiga i vår kultur. De kan vara det godas tjänare. Förutsatt att vi inte sätter vår tillit till dem. Walter Brueggemanns sex teser om pengar och egendom i Bibeln speglar just detta. Å ena sidan: de bibliska texterna är tydliga med att det finns ett samband mellan välstånd och lyhördhet för Gud. Å andra sidan: pengar och egendom är förföriska och kan leda till avguderi.

Hur ska vi då förhålla oss för att inte hamna i mammons grepp? ”Jesus ger inga exakta svar på frågan hur mycket man kan äga och ändå bli räddad”, konstaterar Vibeke Olsson Falk, och vi behöver undvika att spela ut olika perspektiv mot varandra. ”I vänsterkristna kretsar betonas en ny ekonomisk världsordning, solidaritet och en enklare livsstil. I mer borgerliga sammanhang betonas att det är vår inställning till det materiella som är viktig, inte rikedom i sig.” Och hon tillägger. ”Vi behöver båda dessa perspektiv.”

”På samma sätt ville jag bli en öken av enkelhet”, skriver den italienska poeten Alda Merini i en av de dikter där hon ger röst åt Franciskus av Assisi. Flera av numrets författare tar sig an frågan hur vi i vår tid kan inspireras av klosterlivets enkelhetsideal utan att dessa blir en ursäkt för snålhet eller rentav ett varumärke. Ett sätt är att betona frikostighet snarare än fattigdom, framhåller Alva Dahl. Och Annika Spalde konstaterar att även klosterfadern Benedikt talar om hur enkelhet betyder olika saker för olika människor. Framför allt behöver vi ”lotsas mot källorna”, med ett uttryck hos Mikael Kurkiala i serien Samtiden, där han skriver om själens exil och vårt behov av heliga platser. Som Alva Dahl i sammanhanget också påminner om: ”Varken Klara eller Franciskus kunde släppa taget om sina ägodelar förrän de upptäckt den källa som aldrig sinar.”

Norskfödde Erik Varden är en ny bekantskap för de flesta av Pilgrims läsare. Här berättar han om hur mötet med en uteliggare i Paris, på tröskeln till hans egen dörr, kom att bli avgörande för det vägval som ledde honom till klosterlivet. I dag är Erik Varden abbot i Englands enda trappistkloster och en röst som allt fler lyssnar till. Hans ord om att kristen aktivism alltid måste ha en djup inre förankring utgör ett korrektiv att ständigt påminnas om. Han sammanfattar i följande ord: ”Det monastiska livet kan aldrig ersätta praktisk nödhjälp, men utan denna personliga, innerliga rentav mystiska dimension kan inte smörgåsar och soppa åstadkomma någon djupare förändring.”