Maria

Nummer 4 | Årgång 15 | 2008

Pilgrim frams 2008-4





Öppning - peter halldorf
Vår kärleks försvarare - marie tonkin reda
Stillhetens ikon - ylva eggehorn
Mirjam, Israels dotter - syster sofie op
Återskenets skönhet - ståle johannes kristiansen
”Vad slags själavård behöver vi protestanter  för att få hjälp med Maria?” - jan erixon samtalar med syster anna osb och syster katarina osb
Kan Maria påskynda enheten? - wilfrid stinissen
Lectio Divina – mottagandets spiritualitet - Josef bergdahl
Vägleda: Igenkänd - grethe livbjerg
Klassiker: ”Hur bör vi tilltala Maria?” - martin luther
En korsfäst sång - björne erixon
Maria i Bibeln – i vårt liv av Wilfrid Stinissen - samuel carlsson
Det ofattbara undret av Per Arne Bodin, Ulf Abel och Folke Sandgren - torsten kälvemark
Retreater & möten i Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Vår bräckliga tro lever av förebilderna och förebedjarna. Främst av dem alla är Maria, den nya Eva. Genom hennes ja vid Guds besök vänder historien.
Man råder inte över tidpunkten för Guds besök. Han kommer oanmäld, som den oväntade gästen, men alltid i rätt tid. Det enda man råder över är sitt svar på Guds besök. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Så blir hon inte bara Guds moder, hon blir också trons moder.
Marias ja är hennes eget, men ännu mer Guds. Hon har fått det av honom och ger det nu tillbaka till honom. Och när han får igen det av henne behåller han det i sig.
Varje människa har tilldelats en bestämd väg att gå i Kristi efterföljd. Den gavs oss redan i dopet. Till en början är vi inte medvetna om vad den vägen innebär. Men tiden för Guds besök kommer; tiden när vägen klarnar. Den väg vi inte valt, men som valt oss. När vi säger vårt ja till den vägen är ja-ordet vårt eget, men ännu mer hans. Vi har fått det av honom, och ger det nu tillbaka till honom. Och han behåller det i sig.

När vi inför kristi födelses fest, i tidskriftens femtonde årgång, tillägnar Maria en hel utgåva är det inte utan att redaktören känner en särskild stolthet och glädje. Inte bara för att de texter som följer äger en sällsam klarhet och kraft. Vår tidskrift är lyckligt förunnad att få samarbeta med skribenter som äger förmågan att med nya och oväntade ord öppna gamla händelser och insikter.
Men en utgåva om Maria kan också visa sig utgöra ett viktigt ekumeniskt tecken. ”Maria har en hemlighetsfull gåva att skapa enhet” skriver katoliken Wilfrid Stinissen. Han får medhåll av pingstvännen Björne Erixon som i Martin Luthers utläggning av Magnificat finner ”en ekumenisk utmaning som kan hjälpa oss förbi konfessionella positioner och låsningar.” Eller som Ylva Eggehorn uttrycker det när hon påminner om den innerliga relation även många muslimska kvinnor har till Guds moder: ”Maria förenar där annat splittrar.”
För att inte tala om det spännande samtalet mellan Jan Erixon och benediktinsystrarna Anna och Katarina i Heliga Hjärtas kloster. Ett samtal som utgår från en skepsis men rör sig mot en gemensam punkt när Jan Erixon berättar om hur han i firandet av en Mariafest i ett ryskt kloster kände igen atmosfären från Frank Mangs väckelsemöten!

Det är på erfarenhetens väg trons hemligheter öppnar sig. Inte heller till Maria finns någon annan väg. Marie Tonkin Reda, tillhörig den koptisk ortodoxa kyrkan, för en djupt personlig dialog med Maria i den inledande betraktelsen. ”Du är alltför stor för oss, stor i din enkelhet. Du är människan förverkligad, i famntaget mellan himmel och jord.” När dominikansyster Sofie tecknar porträttet av Maria som judinna framträder denna kvinna som allt annat än en ”blek staty i en nisch”. ”Hon är en furstedotter som stampar takten i golvet medan hennes ande jublar över Gud.”
En ny bekantskap för Pilgrims läsare är Ståle Johannes Kristiansen från Bergen. I en fascinerande parallelläsning av Höga visan och Efesierbrevets beskrivning av kyrkan visar han hur skepsisen mot Marias skönhet och renhet har en existentiell sida som blir närgången för oss alla. ”Efter syndafallet har människan en tendens att finna gemensam tröst i synden.” Men är det sant att det är mänskligt att synda?
God andlig vägledning, med Maria som ideal, ger oss Josef Bergdahl och Grethe Livbjerg. Andlig läsning av Bibeln är ett av de viktigaste uttrycken för den ”mottagandets spiritualitet” som framträder i Maria. ”Hon blev havande genom örat”, skriver Josef Bergdahl och anknyter till en bild hos kyrkofäderna. Under vinjetten Vägleda får både själasörjare och andra hjälp att igenkänna en kontemplativ kallelse. ”Att vara kontemplativ har sin grund i en kallelse, inte i något medfött temperament”, menar Grethe Livbjerg.

”Helig ande skall komma över dig.” När pingstdagen anländer är Maria med. Men hon har redan smakat det nya vinet. Gud har dragit henne till sig och förenat sig med henne. Det förblir hennes egen hemlighet. Den hon gömmer i sitt hjärta; den som hörs i hennes lovsång.
Maria har två ansikten: ett som är undandraget allas blickar och ett som är alldeles öppet mot världen. Ett som är vänt mot Gud i lovsång, ett som är vänt mot världen i utgivande tjänst. Skådandets och handlingens ansikten. Det hon skådat när Gud dragit henne till sig berättar hon inte om för andra. Denna hemlighet vittnar hennes liv om. I hennes röst ljuder tonen från silverflöjten.
Det ansikte som är öppet, vänt mot världen i kärlek, står i förhållande till det ansikte ingen annan får se än den Älskade. Maria är den mest öppna av alla människor – och den mest hemlighetsfulla av alla.
Är det denna hemlighet vi mer än någonsin behöver återupptäcka i vår tid? Öppen av kärlek mot världen kan endast den vara som inte längre är tillgänglig för världen.