Medlidande

Nummer 1 | Årgång 10 | 2003

Pilgrim frams 2003-1





ÖPPNING - Peter Halldorf
EN OVÄNTAD HJÄLPARE - Susanne Rikner
STANNA HÄR OCH VAKA MED MIG - Angela Corsten
DEN SALIGA SORGEN - Peter Halldorf
FÖRAKTETS FRESTELSE - John Michael Talbot
EN SJÄLASÖRJARES DILEMMA - Liselotte J Andersson samtalar med Göran Bergstrand
ATT SKINGRA ABSURDITETEN - Anders Piltz
KRÖNIKA: LÅNGSAMT VINNER LJUSET - Ylva Eggehorn
KLASSIKER: ATT UMGÅS ENLIGT KRISTI SINNE - Henri Nouwen
FRÄLSNINGEN KOMMER TILL OSS SOM EN TRÖTT VANDRARE - Tomas Sjödin
FRÅN KYRKANS LUSTGÅRD (IV) - Per Åkerlund
BIBLIOTEKET:
FEM KORNBRÖD OCH TVÅ FISKAR av Francis Xavier Nguyen Van Thuan - Syster Veronica OP
EN KORSFÄST GUD av Hans Johansson - Anders Arborelius
RETREATER
PINGSTNOVENAN
SANDKORN

Öppning

Inkarnationen är ett styng i hjärtat på all andlig individualism. När Gud föds i Jesus Kristus tränger han innanför huden på oss alla. Inget mänskligt är honom främmande. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter”, säger Hebréerbrevet om honom som ”prövats på alla sätt”.(1)
Guds medlidande slutar på ett kors. Ingen behöver längre leva i osäkerhet om vad Gud känner för människorna. Vid Lasaros grav – en av fastetidens stora meditationsberättelser – avtecknar sig det medlidande som både gråter och handlar. Jesus sörjer inte bara med oss när döden härjar i våra liv. Han nedstiger i vårt mörker och avväpnar döden.
Inkarnationen är principen för allt som kallas kristet. Det sätt på vilket Gud i Kristus förenar sig med allt mänskligt blir andlighetens lackmustest: ju mer en människa lever sitt liv i Gud desto mer ömmar hennes hjärta för människorna. De som fått bönen som en särskild gåva vet därför ofta mer än andra om vad som tilldrar sig i denna världen. Deras hjärtan har genomborrats av ropen från den lidande mänskligheten och de kan inte längre leva utan att göra något åt det. Endast den som aldrig har kämpat i bön förfäktar idén om bönen som en verklighetsflykt.

Den andliga vägledningen har inget annat mål än att leda oss till Gud. Det räcker; följderna blir omtumlande. Den som förlorar sig i Gud blir lik Gud. Med evangelisten Johannes ord: ”Sådan som Kristus är, sådana är också vi i denna världen.”(2)
Hurdan var han? Ordet mänsklig sammanfattar bättre än det mesta Jesu liv i världen, och sätter så fingret på frälsningens egentliga innebörd: att återfå sin mänsklighet och därmed sin förmåga till medlidande. Som Susanne Rikner skriver i sin betraktelse över Jesu stora liknelse om den barmhärtige samariern som inleder denna utgåva av Pilgrim: ”Att förlora sin medkänsla är att förlora en viktig del av sin mänsklighet.”

Om inkarnationen är den kristna trons grundmönster, är korset dess konsekvens. Gud blir människa för att bära vår smärta och trasighet ända in i döden. Till sina lärjungar säger Jesus när han anträder den sista etappen på sitt lidandes väg: ”Stanna här och vaka med mig.” Men de förmådde det inte. Först när Anden ges åt människan – Guds inneboende närvaro – blir Paulus ord möjliga: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” Angela Corsten begrundar dessa gåtlika ord när hon skriver om korsets innebörd i Jesu liv men också om vad det innebär för en människa att ”uppehålla sig vid korsets fot”.

Risken är betydande, i synnerhet när vi talar om medlidande och medkänsla, att de stora och vackra orden blir hängande i luften. Inkarnation är inget abstrakt teologiskt begrepp. Det är det under som sker på nytt varje gång Ordet blir kött.
Därför är det endast som vittne den kristne har något att säga världen. Och därför måste berättelserna om människor som så drabbats av Gud att de gått en annan väg än den där många går hållas vid liv. Som Per Åkerlund uttrycker det i den avslutande delen av sin serie om andlig läsning: ”Man kan vara äldstebroder i församlingen eller kyrkorådsledamot och vara omedveten om den sociala situationen bakom hus- fasaderna i grannskapet till församlingskyrkan, men man kan inte det om man läst kväkaren John Woolmans dagböcker, en biografi om St Giovanni Bosco eller Simone Weil.”
När John Michael Talbot skriver om Franciskus och Anders Piltz om Dominicus eller Tomas Sjödin om Henri Nouwen, är det sinsemellan mycket olika personligheter vi möter. Vad som förenar dem är den djupa medkänsla som de förvärvade, ofta genom en radikal omvändelse. En medkänsla som även sträcker sig till dem vars liv inte vittnar om något större medlidande. Som när Franciskus förbjuder sina bröder att se ned på människor som de ser ”ha kläder i mjuka och färggranna tyger och som äter och dricker i överdåd.”
Frestelsen till förakt följer all hängivenhet som en skugga.

Om vad det är som utvecklar förmågan till medkänsla samtalar Liselotte J Andersson med Göran Bergstrand, erfaren själasörjare och terapeut. Samtalet, som tar sin utgångspunkt i Göran Bergstrands bok om den unge prästen som får uppdraget att vara själasörjare åt ”Yngsjömörderskan” Anna Månsdotter, berör även det ondas närvaro och verklighet. Inte minst behovet för varje själasörjare att ha någon med vilken man kan dela den smärta man får ta emot. Utan handledning ”kan man hindra en utveckling eller riskera sin egen undergång”, säger Göran Bergstrand.

Ett nummer om medlidande skulle kunna andas dysterhet. Med de männi- skor som fått tårarna som en gåva vittnar i regel om det motsatta. I vår artikel om den saliga sorgen kommenterar John Chryssavgis den ”underliggande optimism” som finns i den undervisning om tårarna som är framträdande i Johannes Klimakos stora verk Paradisstegen från 600-talet: ”Den mänskliga naturen är skapad för glädje, inte för sorg, för skratt, inte för tårar.”
Tårarna är ett nådens flöde som får vår förundran att spricka upp i en värld där vår blick fördunklas av tillvarons brustenhet. Så skänks oss än en gång tron på det omöjligas möjlighet: det förlorade paradisets återkomst.

1 Hebr 4:15, 2 1 Joh 4:17b