Minnet

Nummer 3 | Årgång 22 | 2015

Pilgrim frams 2015 3
Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

Öppning - peter halldorf
Minnet av Eden  - anders piltz
Det lyckliga minnet - göran sahlberg
”Vad har hänt?” - lars björklund
”Mitt möte med Gud var något bortglömt som blev återfunnet” - john sjögren möter carolina johansson
Mognadens vattenstämplar - joan chittister
Klassiker: Platsen och minnet av det heliga - thomas merton
Thomas Merton: Fri från tankens fjättrar - jonathan montaldo
Herrens bön (v): En bön om evigt liv - alexander schmemann
Som om Gud inte finns av Magnus Malm - maria küchen
Kärlekens blick av Broder Roger av Taizé - marie tonkin reda
Av kärlek till verkligheten av Willi Lambert - joel halldorf
Människor, platser och en doft av jord av Biörn Fjärstedt - britta hermansson
Den ortodoxa tron av Johannes Damaskenos - benjamin ekman
Retreater & möten
Sandkorn

Öppning

Den ortodoxe teologen Johannes Zizioulas har myntat uttrycket ”minnet av framtiden”, som ett sätt att beskriva hur även tiden blir frälst när Kristus upphäver döden. Att minnas framtiden är givetvis en orimlig tanke. Framtiden följer på det förgångna och nuet, att man skulle kunna minnas framtiden framstår som obegripligt och meningslöst. Minnet kan inte relatera till något annat än det som varit.
Men Zizioulas menar att det är syndens och därmed dödens inträde i tillvaron som lett till tidens fragmentering. Döden gör uppdelningen av tiden i det förflutna, nuet och framtiden oåterkallelig.
Genom Kristi påsk, och segern över döden, helas tiden från sitt sönderfall i sekvenser. Framtiden är inte längre skild från nuet och det förflutna. Den har blivit en källa som skänker mening åt historien och nuet. Därför hör kyrkan, som lever av påsken, framtiden till mer än historien. När Nya testamentet säger att vi ”har fått en plats i himlen”1, använder dess författare medvetet ett presensspråk.

Zizioulas är inte först med talet om att minnas framtiden. Det lämnade tidigt avtryck i den unga kyrkans nattvardsböner. Anders Piltz påminner i inledningen av denna utgåva om åminnelsebönen i Chrysostomosliturgin. Den lyder: Enligt hans frälsande befallning firar vi åminnelsen av allt som skett för vår skull: korset, graven, uppståndelsen på den tredje dagen, himmelsfärden, platsen på din högra sida – och hans återkomst i härlighet.
Det är inget konstigt med de första leden i bönen. Vi minns händelserna i Jesu liv så som de utspelat sig i frälsningshistorien. Men så säger kyrkan till slut i sin bön inför euka-ristins måltid att hon minns Kristi återkomst i härlighet. Hur är det möjligt? Befinner vi oss alltså på andra sidan Kristi återkomst när mässan firas på Herrens dag?
När vi talar om minnet av framtiden rör vi oss inte på ett psykologiskt plan, som om vi i fantasin gjorde en tidsresa in i det okända. Vi rör oss på ett ontologiskt plan – i kraft av delaktigheten av gudomlig natur kan de personer och händelser vi firar inte längre förstöras av döden. Genom dopet har vi lagt döden bakom oss och trätt in i det eviga livet. För evangelierna är det självklart att det eviga livet inte börjar på andra sidan den biologiska döden – det tar sin början på andra sidan dopet i vatten och ande.

Det kan tyckas underligt att vi inte tidigare gjort ett nummer av Pilgrim om minnet. Å andra sidan är minnet en röd tråd i varje utgåva av denna tidskrift, eftersom minnet är så centralt i vår tro. Den kristna tron vilar på minnet av en Människa, en Händelse, en Natt i vars djupa mörker vi hör orden uttalas: Gör detta till min åminnelse. I det ögonblicket sker undret. Vi minns honom. Inte som en nostalgisk minnesbild, inte som ett stycke kunskap, inte som ett sorgligt ”aldrig mer”. Han är här, intensivt närvarande. Åminnelsen får oss att stämma in med lärjungarna i Emmaus: ”Brann inte våra hjärtan i oss!”

Det naturliga minnet har något ambivalent över sig. Det är en källa till förundran och glädje, men också till djupaste smärta. Minnet lagrar inte bara kunskap om det som varit. Det förmedlar närvaro. När jag minns någon som stått mig nära men inte längre finns i tiden, framträder hon för min inre blick som levande. Det är minnet som gör upplevelsen av saknad så påtaglig: hon finns inte längre här!
Det naturliga minnet är ”närvaron av den frånvarande”. Den vi minns träder fram levande för vårt inre. Men minnet förmår inte kalla henne tillbaka till livet. Med minnet av Kristus är det annorlunda. I Kristus äger minnet en kraft som överskrider tidens och dödens brustenhet. Det är denna kraft – den helige Andes transcenderande kraft – som är själva hjärtat i kyrkans firande av sin gudstjänst och som därmed utgör trons väsen. Den som tror på Kristus är ”i Kristus”, han som är och som var och som ska komma. Genom tron blir vi därför samtida med Kristus i det som skett – och i det som ska ske. Tiden och döden har inte längre herraväldet i den troendes liv.

Med denna något längre ingress än vanligt vill jag inbjuda dig som läsare att ta del av den serie ytterst tänkvärda, djupt trösterika och distinkt vägledande artiklar som följer. De kräver inga kommentarer. När Anders Piltz skriver om minnet av Eden, Göran Sahlberg vittnar från sin svårt sjuka hustrus sida om det vemodiga minnet, Lars Björklund delar sin erfarenhet som själavårdare, Joan Chittister skriver om åldrandet och våra minnen och Carolina Johansson skildrar sitt möte med Gud som något bortglömt som blev återfunnet, tar de oss med in på helig mark. Eller för att tala med vår sandkornsförfattare: de låter oss gå hand i hand med systrarna Glömska och Minne!
Dessutom bjuder vi i detta nummer på en aptitretare inför det Thomas Merton-symposium i december som lovar att bli något alldeles extra. Vi gästas då i Bjärka-Säby av Jonathan Montaldo från Louisville, som i en utmanande livsteckning av sin läromästare gör precis som denne: ”ger bröd i vildmarken till näring för Evas alla döttrar och söner i exil.”

1. Ef 2:6