Mötet med en större kärlek

av Josef Bergdahl

”Fadern älskar Sonen”. De orden rymmer Jesu viktigaste anspråk om sig själv i Johannesevangeliet. Han är Sonen, den av Fadern evigt älskade. I begynnelsen, före något skapat, älskade Fadern Sonen.

Hela Jesu liv var ett utflöde av och ett gensvar på denna kärlek. Hans självutgivande död avbildar det fruktsamma självutgivande mellan Fadern och Sonen som i evighet frambringar den Helige Ande. Sändningen av Anden gör det nu möjligt för oss att bli delaktiga i den fruktbara kärleken mellan Fadern och Sonen. Inte som en mänsklig rättighet eller av egen förmåga utan av nåd, som gåva från Gud. Bakom Faderns gränslösa kärlek till världen, då han ger sin ende son, finns ett ursprungligt givande: Fadern ger allt som gåva av kärlek till sin älskade son.

När de judiska ledarna vill döda Jesus säger han: Sonen kan inte göra något av sig själv utan endast vad han ser Fadern göra. Det är för honom innebörden av att vara den Älskade. Därför kan Sonen liksom Fadern ge liv åt vem han vill. Det Sonen gör är att ge det han fått.

Kärlekens gåva gör den andre fri. Fadern älskar Sonen därför att han ger sitt liv för världen i den frihet det innebär att vara den älskade Sonen. Sonen gör inget ”av sig själv” och samtidigt kan han säga att han ger sitt liv ”av sig själv”. Det är den rätt Jesus fått av Fadern: att ge sitt liv och att få det tillbaka. Ingen kan ta hans liv. Han ger det, inte i blind lydnad till någon yttre nyckfull makt, utan frivilligt, som ett kärlekens gensvar. Jesus ger sitt liv för att världen skall få veta att han älskar Fadern och gör det han befallt.

Jesus har samlat sina lärjungar till en sista måltid innan han lämnar dem. Vid bordet finns den lärjunge som skall förråda honom. Han är en av de tolv som Jesus själv utvalt. En vän som Jesus älskat, delat sitt bröd med och vars fötter han ödmjukt tvättat. Jesus är djupt skakad. Kanske är inget svårare än att ha en vän som förråder, inte bara lämnar eller sviker, utan förråder. I denna kärlekens sårbarhet ger Gud sig till känna.

Vid bordet finns även den lärjunge som Jesus älskade. Det är första gången denne lärjunge identifieras i berättelsen, han som i slutet av evangeliet träder fram som dess författare. Beskrivningen av den älskade lärjungens placering vid måltiden innebär att han bokstavligen ligger närmast Jesus, på Jesu högra sida, som är hedersplatsen. Den fysiska närheten till Jesus förstärks av de två uttrycken ”låg intill honom” och ”mot Jesu bröst”. I framställningen av den älskade lärjungens närhet till Jesus anar läsaren en djupare innebörd. Det grekiska ordet kolpos, som används i vers 23 för att skildra denna närhet, är samma ord som används om Sonens nära relation till Fadern i Johannesevangeliets inledning: ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära (kolpos) Fadern, han har förklarat honom för oss.” Liksom Jesus som Guds son förblir och lever i Faderns närhet, är också den lärjunge Jesus älskade i Jesu närhet. Det gör honom till ett unikt vittne om Sonens närhet till Fadern.

Den lärjunge Jesus älskade är framför allt vittne, ja, det ideala vittnet, vars vittnesbörd fått skriftlig form i Johannes evangelium. Själv förblir han anonym i evangeliet. Kanske för att det inte är hans identitet som är viktig, utan det vittnesbörd han ger. Evangeliet är inte skrivet för att vi skall söka efter författarens identitet utan för att vi skall känna Jesu identitet. Författarens lämplighet som vittne är däremot känd. Han har varit med Jesus från början till slut, och som älskad av Jesus stod han nära honom. Den älskade lärjungen vill genom sitt vittnesbörd föra läsaren in i erfarenheten av att de, liksom han, är älskade av Jesus och kan få leva nära Jesus. Den lärjunge Jesus älskade är en vägvisare till Jesu sköte, källan till liv och platsen av djup delaktighet i honom.

Bilden av vinträdet och grenarna ger uttryck för en gemenskap där vi älskar därför att vi är älskade. Det är innebörden av Jesu ord om att bli kvar i vinträdet och bära frukt. Det sanna vinträdet är Jesus och grenarna är en del av vinträdet. Vinodlaren är Fadern och vinträdet är i hans vård. Han skär bort ofruktsamma och döda grenar, sådana som inte längre har en relation till vinträdet. Grenarnas sterilitet visar att de inte längre tar emot liv från vinträdet. De har stängt sig själva för den kärlek som Fadern ger genom Sonen. Grenen har inte liv i sig själv. Den måste få liv från en källa utanför sig själv. De fruktsamma grenarna ansar vinodlaren för att de skall bära mer frukt. Fruktsamhet visar på Faderns livgivande kärlek genom Sonen. Det är därför Fadern förhärligas när grenarna bär rik frukt. Som Irenaeus av Lyon skriver på 200-talet: ”Guds härlighet är den fullt levande människan.”

Faderns ansning är den rening som sker genom Jesu ord. Jesus uttrycker Guds handlande med ett ord som har en dubbel innebörd. Begreppet för ansning, kathairô, betyder även rening. Rening är Guds gensvar på människans synd. Jesus utför denna rening när han som en tjänare tvättar sina lärjungars fötter. När Petrus vägrar låta sig bli tvättad, säger Jesus: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Reningen genom Jesu ord leder till förening med honom. Genom hela Johannesevangeliet ställs människor inför Jesu ord. De som är av Gud lyssnar till Jesu ord och de som blir kvar i hans ord är hans lärjungar. Många av hans lärjungar blev inte kvar hos honom utan lämnade då de inte stod ut med att höra hans ord. När Jesu ord förkastas blir människan kvar i sin synd.

Förutsättningen för att bära frukt är att förbli i Jesus så att han förblir i oss. Förbli innebär inte att vi krampaktigt försöker hålla fast vid Jesus utan att vi låter honom tvätta våra fötter. Vi låter hans ord rena oss, låter honom älska oss. Att förbli är att äta Jesus, att äta och dricka det Jesus ger, sitt kött och blod. Den som äter Jesus lever genom honom. Innan Jesus uppmanar lärjungarna att gå ut och bära frukt som består, har han tio gånger uppmanat dem att förbli i honom. Poängen är tydlig: bara den som stannar kvar kan gå! Här handlar det inte i första hand om att röra på benen utan om att endast den som har del i källan kan vara delaktig i utflödet. Du kan inte ha del i källan utan att vara en del av utflödet, och bara genom att vara i utflödet förblir vi i källan. Vi kan gå ut med Kristus då vi förblir i Kristus. Vi förblir i Kristus då vi följer Kristus. Kristus är kärlekens källa och kärlekens förebild. Vi älskar för att vi är älskade och vi älskar så som vi är älskade. Detta är det nya bud Jesus ger lärjungarna.

Att förbli innebär en särskild utmaning när de troende möter motstånd och fiendskap från världen. Att förbli trogen Kristus, och älska, när vi möts av hat. I filmen Gudar och människor lever en grupp trappistmunkar ett utgivande liv bland den muslimska ortsbefolkningen i norra Algeriet. De hotas av mordiska terrorister samtidigt som de erbjuds beskydd av en hotfull och korrupt regim. Munkarna ställs nu inför den stora utmaningen att stanna kvar eller att lämna. Att förbli eller inte förbli, det är frågan.

Att stanna kvar kan innebära att bröderna blir dödade, men som en av dem uttrycker det: ”Att lämna är att dö.” Samme broder har tidigare i filmen fått frågan från en kvinna om han någonsin varit förälskad. ”Jovisst, flera gånger”, svarar han. Men i mötet med en större kärlek, en kärlek starkare än döden, gjorde han sitt val att bli munk. Kärleken är aldrig sentimental. Att förbli utmanar till motstånd och trohet genom att man älskar så som en som själv är älskad.

När Jesus säger ingenting – ”utan mig kan ni ingenting göra” – syftar han inte på särskilt svåra eller ”andliga” uppgifter. Det handlar inte om en andlig dimension av livet utan om livet självt. ”Ingenting” kan inte begränsas till något extraordinärt och ”övernaturligt”. Ingenting innebär just det som sägs: ingenting. Det Jesus talar om gäller allt vi gör. Fruktsamhet är inget tillval, ingen överkurs eller deluxversion av kallelsen. Den gäller sjuksköterskor, lärare, bilmekaniker och pastorer. Den gäller alla. Ingen är utesluten och ingen är befriad. Fruktsamhet är vår ofrånkomliga kallelse och vårt stora privilegium som grenar i vinträdet. Det är frukten som bekräftar vår delaktighet i vinträdet. Frukt är Jesu liv fortplantat genom lärjungarna, att i allt vara en kanal för livet.

Jesus säger givetvis inte att vi inget skall göra, utan att vi inget kan göra. Det handlar om att inte göra något utan Jesus. Fruktsamhet är varken lätt eller svårt. Fruktsamhet är omöjligt – av oss själva. Eftersom vi inte kan göra något av oss själva befrias vi från oss själva. Vi tas ut ur oss själva, in i Jesus, för att bära frukt. I Jesus har vi fått liv i överflöd. Ur denna generösa gåva kan vi ge, inte ur vår brist utan ur ett överflöd. Den fattiga änkan som gav två kopparslantar, allt hon hade att leva på, gav därför inte ur brist utan ur ett överflöd. Fruktsamhet är att ge som vi har fått. Frukt är kärlekens gåva.

Fruktsamhet måste förkroppsligas i det dagliga livet. I mynningen till Göta kanal, vid Mem strax utanför Söderköping, finns en sten med inskriptionen: ”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.” Det är ett citat från Psalm 127. Det innebär inte att byggnadsarbetarna inte byggde! Att förbli och bära frukt förutsätter vårt engagemang och vår medverkan. Delaktigheten i Kristus gör inte vår ansträngning meningslös och överflödig, men genom nåden blir den meningsfull och fruktsam. Den gör oss inte till åskådare till Guds verk utan till deltagare. Fruktsamhet är att göra Guds vilja. Att göra Guds vilja är att delta i det Gud gör.

Men att bära frukt skiljer sig från att framställa produkter. Frukt tillverkas inte. I vårt samhälle blir lätt allt till produkter. Allt tycks kunna tillverkas och har vi ett problem så finns alltid en produkt som är lösningen. Det miljöhot som världen står inför verkar många tro att någon ny teknisk produkt kommer att avvärja. I världen är det produkter som består och frukt som förgår, men i Guds rike är det tvärtom. Där är det frukt som består och produkter som förgår!

Vår produktivitet bottnar inte sällan i en djup rädsla för att vara steril. Vi döljer ofta vår sterilitet med produktivitet och ökad effektivitet. Vi kompenserar vår fruktlöshet med aktivitet och verksamhet. Med hjälp av produktivitet försöker vi bevisa vårt värde och göra oss älskvärda. Fruktsamhet är istället att älska så som vi är älskade. Jesus älskade inte lärjungarna för att bli bekräftad och älskad, utan för att han själv var älskad. Jesus säger: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.”

Vår svaghet och bräcklighet kan utgöra verkliga hinder för vår produktivitet. Själva anser vi ofta att vi är som mest produktiva när vi är starka och kompetenta. Med fruktsamhet är det inte så sällan tvärtom. Vår svaghet och bräcklighet behöver alltså inte vara ett hinder för att vi skall bära frukt. Bräckligheten kan försvaga självtillräckligheten. Gud utväljer det som inget är. Han använder svaga och bräckliga lerkärl, även dem med sprickor. Som Leonard Cohen sjunger: ”God is in the cracks.” Gud visar sig i sprickorna. Frukten växer också ur springorna.

Fruktbärande har alltså mycket lite med vår produktivitet att göra. En funktionsnedsättning kan få konsekvenser för vår produktivitet, men inte nödvändigtvis för vårt fruktbärande. Våra utsikter kan ha förändrats radikalt genom till exempel ett funktionshinder, men inte Guds avsikter med vårt liv. Vad Gud bestämt om oss har inte förändrats. Hans avsikt är att vi skall bära rik frukt som består. Det kan till och med vara så att när Gud grusar våra projekt blir vi mer mottagliga för hans avsikter.

Att bära frukt handlar inte heller om att vinna framgång i mänsklig mening utan om att ge upp sitt liv för att finna det. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner”, säger Jesus. Det handlar inte primärt om hur mycket vi gör utan om hur mycket kärlek som bor i det vi gör. Vår kärlek till varandra tycks sällan särskilt produktiv, men det är den som gör att världen ser att vi är Jesu lärjungar. Att vi är förenade i kärlek kanske inte ger något större intryck av produktivitet, men det gör att världen förstår att Fadern har sänt sin Son.

Frukt är naturligt och självklart för en gren. Därför är vi sällan medvetna om att vi bär frukt. Det finns inga tabeller att mäta frukten med, ingen våg att väga den på. För den fruktbärande givaren vet inte den vänstra handen vad den högra gör. Kärleken ser inte sin egen kärlek. Kärleken som bär frukt befriar oss från både självförkastelsen och självbekräftelsen.

Frukt kan inte mätas, men den kan smakas av den som bär den. Efter att ha undervisat om vinträdet och grenarna säger Jesus: ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig.” Så vet vi att vi bär frukt som består – hans glädje i oss! Med andra ord: erfarenheten av att vi är levande människor.