Motstånd

Nummer 3 | Årgång 19 | 2012

Pilgrim frams 2012-3





Öppning - peter halldorf
Kärlekens motstånd - peter halldorf
Att lämna staden - patrik hagman
”Jag avsvär mig dig, Satan” - kjell petersson
Vägleda: Utan askes har mystiken ingen chans - wilfrid stinissen
Klassiker: En smal väg - dietrich bonhoeffer
I motståndets farleder- maria küchen om dietrich bonhoeffer
Livsresan: Profeten Bruce - john sjögren
En sabbat för djuren - annika spalde & pelle strindlund
Filotea av Frans av Sales - ylva-kristina sjöblom
Paradiset III: Om botfärdigheten - per beskow
Pyramider i paradiset av Marie Tonkin Reda - maria küchen
Retreater & möten på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Kärleken till fienden är evangeliets udd. Det ställer läsningen av Psaltaren, med dess många uppgörelser med fiender, i ett annat ljus. I den unga kyrkan var man på det klara med att om någon uppfattas som ondskefull och fientlig, är den kristna kallelsen att förgöra det onda genom att älska fienden. I samma betydelse som ingen är god utom Gud, är ingen ond utom djävulen. För den som gör psalmerna till sin dagliga bön är det ett nödvändigt perspektiv att bära med sig.
Det innebär inte att vi fritas från ansvar för våra handlingar när lidelserna intar hjärtat. Men vi behöver ständigt påminnas om att vår kamp inte är ”mot kött och blod”.(1) Det gäller att urskilja vari det verkligt onda består så att vi kan bjuda det motstånd. Den kampen börjar alltid i det egna hjärtat, och först när den utkämpas där kan den kristne bjuda det onda i sin omvärld ett motstånd som ”bryter ner och bygger upp”, för att citera Guds kallelse till profeten Jeremia.
I dennes profetbok, som vi gör en vandring genom inledningsvis, ljuder den väldiga vrede vars djupa hemlighet är Guds omsorg. Vreden hos Gud är inte besudlad med hat och hämndbegär, den är en del av hans kärlek, en motståndshandling i kampen mot det onda. Profeterna förmår som inga andra tala om Guds vrede just därför att de känt den gudomliga kärlekens bråddjup.

I den andliga traditionen förkroppsligar askesen innebörden av ett kristet motstånd. Patrik Hagman, som skrivit en bok i ämnet, sätter på ett förtjänstfullt sätt in de tidiga asketernas kamp i ett samhällsperspektiv. Att lämna staden och gå ut i öknen innebar ett ansvarstagande för den värld man var en del av – inte ett avståndstagande. Vid närmare eftertanke är logiken självklar: den som förvärvar ett rent hjärta blir ofrånkomligen ett ljus och ett salt i världen. Föreningen med Gud kan inte annat än överväldiga människan av ömhet för allt skapat.

Bibeln skildrar vår tillvaro som en kamp mellan två välden, ljusets rike och mörkrets välde. I denna kamp kan ingen förhålla sig neutral, enligt Jesus. ”Den som inte är med mig, är mot mig.”(2) En realitet som för de första kristna åskådliggjordes genom att dopet gestaltades som en motståndshandling, ett motiv som riskerar att gå förlorat när tron sentimentaliseras eller endast ses som en bekräftelse på att människan redan är Guds barn. Men dopet är mer än en vacker ceremoni. Det är på liv och död. Kjell Petersson visar hur utformningen av de tidiga dopbekännelserna var genomsyrade av detta andliga medvetande. Avsvärjelsen av Satan i samband med dopet anses fortfarande viktig i de flesta kyrkor. Intressant nog har den behållits i norsk och dansk tradition, medan den avlägsnats i Sverige. Läs historien som illustrerar svensk häpenhet över att man i dagens upplysta värld kan tala om djävulen, och än mer ta avstånd från honom!

Dopet är både nyfödelse och ställningstagande mot det onda. Det innebär inte att kampen därmed är över, men ger förutsättningarna för att kunna urskilja och övervinna det som blockerar kärleken. I den andliga vägledningen, vars uppgift är att bistå i den kampen, gäller det att inse att det vi kallar hjärtat, när vi säger ”Lyssna till ditt hjärta”, inte alltid är identiskt med vad Wilfrid Stinissen kallar ”det djupa hjärtat”. ”Tron att allt som kommer från det inre uttrycker Guds vilja är en illusion”, skriver denne karmelit, och visar hur en andlig vägledare kan behöva ge konfidenten ett visst motstånd.

När Maria Küchen reflekterar över motståndets teologi hos Dietrich Bonhoeffer påminner hon om att de villkor som gällde för honom var extrema, men inte exceptionella. När börjar ett samhälle, utan att märka det, glida mot ett mörker vi inte hade trott om oss själva? Bonhoeffers ”kärleksaskes”, som tvingade honom att avstå från livet, utmanar oss att inte förhandla bort efterföljelsen till förmån för den billiga nåden. En annorlunda röst i vår tid som bjuder motstånd är Bruce Springsteen vars andliga resa skildras av kulturskribenten John Sjögren. Han visar på vad han kallar ”det profetiska draget” hos Springsteen, men också hur artistens resa till sist når Golgata och vetekornets förvandling från död till liv.
Slutligen ger Annika Spalde och Pelle Strindlund några viktiga perspektiv på vårt förhållningssätt till skapelsen, inte minst djuren, och därmed på våra matvanor. Det är en öm punkt för många av oss. Oavsett om vi håller med i alla slutsatser eller inte, behöver vi utmanas till ett mer kritiskt förhållningssätt till vad vi lägger på tallriken. Helgonens kärlek till allt skapat – människor, jord och djur – går som ett levande stråk genom den kristna traditionen, och utgör ett imperativ som anger målet för den kristna kallelsen: Åter till paradiset! Allra sist: ingen läsare av Pilgrim undgår väl vid det här laget Sandkorn? Den här gången får vi hjälp av Mulla Nasruddin att överge allt motstånd mot Gud och bli enkla som barn. God höstläsning!