Munterhet

Nummer 3 | Årgång 14 | 2007

Pilgrim frams 2007-3





Öppning - peter halldorf
Jag lekte inför Hans ansikte - syster sofie op
Ha det så trvligt - martin lönnebo
Åtlöjets mästare - harald olsen
Förklädd Gud - hjalmar gullberg
Klassiker: ”Är tre bägare vin för mycket?” - ökenfäderna om vindrickande
”Dra ner honom från himlen” - per rönnegård
Livsresan: ”Liturgin drar upp glädjens grundvatten” - ylva eggehorn samtalar med gunnar lind om gudstjänsten som helig lek
Guds pojkstreck - stefan edman
Sök lyckan! - timothy radckliffe
Vägleda: Konsten att träda tillbaka - susanne carlsson
Lidelserna (X): Lidelse som lidande - samuel rubenson
Teresa av avila – Guds vagabond av Tomás Álvarez - lena bergström
Universums ödmjuke tjänare av Thomas Lerner - jan erixon
Retreater & möten på Nya Slottet Bjärka-Säby
Sandkorn

Öppning

Dandliga livet hotas från olika håll. Å ena sidan ljumhet och likgiltighet. Å andra sidan svärmeri och fanatism. Av dessa är utan tvekan svärmeriet den farligaste fienden, så svår att genomskåda.
Svärmeandarna är andligare än alla andra. De missar inte ett bönemöte, de korsar sig mer än alla andra och talar ivrigt om sin tro med alla de möter. De kan liturgin som ett rinnande vatten. Det finns dock en sak man kan avslöja dem på: de skrattar sällan åt sig själva. Och om någon annan skrattar åt dem blir de förnärmade.

Jag minns den allra första anekdoten från öknen som gjorde starkt intryck på mig. Den handlar om ökenfadern Abba Longinos, han som ägde gåvan att bota. En kvinna som drabbats av sjukdom går ut i öknen och möter honom där han går och samlar ved. Hon vet dock inte att det är han, utan frågar: ”Säg mig, var kan jag finna Guds tjänare, Abba Longinos?”. ” Varpå denne svarar: ”Varför söker du efter honom? Vet du inte att han är en riktig skojare?” Och Abban fortsätter: ”Gå, Gud botar dig, men den där Longinos ska du akta dig för.” Hon går och är i samma stund botad från sin sjukdom. När vännerna senare frågar hur mannen hon mött såg ut, och hon förklarar, utbrister de: ”Men det var ju han, Abba Longinos!”

Berättelsen väckte inte bara munterhet när jag första gången hörde den. Den var närgånget avslöjande. Jag levde i en miljö där vi gärna redogjorde för våra andliga bedrifter. Här var nu någon som, milt uttryckt, gjorde stordåd i Guds namn – men inte ens ville kännas vid det!
Bakom denna friska drift med sin egen roll finns en viktig insikt: även andligheten kan förslava. Frestelsen att slå mynt av miraklet kan leta sig in i den frommaste själ. Hon tror sig om att vara mer utvald och upplyst än sin nästa. Egot har förklätt sig till Gud. Ett gott skratt kan då vara på sin plats, det hör till varje maskerad. Kanske kan det punktera ett begynnande andligt högmod.

Om att klä ut sig skriver dominikansyster Sofie efter att ha levt i Jerusalem under ett år. Den kristna efterföljelsen, imitatio Christi, handlar om att ”härma Gud”, även om vi kanske inte tänker på det som en lek. När hon blev inbjuden av sina judiska vänner att fira purimfesten, gav någon henne en knallrosa peruk försedd med kaninöron. Och hon utbrast: ”Jag har klätt ut mig till Gud, den fördolde, och förstår plötsligt varför det står i Psaltaren: ’Han som bor i himmelen ler åt dem.’”
Och vi som tänkte att man måste ta av sig alla masker för att bli sig själv! Eller är det precis tvärtom? Som en av Torgny Lindgrens litterära gestalter, Kristofer i Hummelhonung, uttrycker det: ”Sig själv är man endast när man föreställer någon eller något som man verkligen tror på.”
Härmar. Det är just det vi gör i liturgin. Vi upprepar Jesu liv och gester, vi leker himmel och känner smaken av vad livet går ut på. I ett samtal med Ylva Eggehorn berättar prästen Gunnar Lind, den svenska ökenmässans fader, om hur hans upplevelse av vad en gudstjänst är revolutionerades i mötet Egyptens kristna. För kopterna är liturgin en helig lek, en övning för livet. ”Man övar sig att ge den heliga kyssen till den som nästan är ens ovän.”

Från liturgins heliga lek och syster Sofies rosa peruk är det inte långt till den helige dåren. En profetisk gestalt i ortodox tradition som genom att göra sig till åtlöje blottlägger ytans maskerad. Harald Olsen skriver om dessa dårar som genom sitt besynnerliga uppträdande både dolde sin andliga vishet och på samma gång fick folk att besinna sig.
I samma tradition finns de redan nämnda ökenfäderna. I ett kollage av citat från öknen om vin framgår hur alla former av moralism är främmande i denna andliga värld. De både dricker och inte dricker, och förblir därför lika svåra att få på sin sida för såväl nykterhetsivraren som måttlighetsdrinkaren.

Vad kan man då säga om den heliga munterheten? Naturligtvis att den är av ett annat slag än ”det pliktskyldiga leendet hos den som vill övertyga om att Jesus älskar oss”, som Timothy Radcliffe uttrycker det. Gud har skapat oss för att vara lyckliga, fastslår denne dominikan (de brukar vara av den muntra sorten!), och talar om en lycka som liknar det som uppfyller Stefan Edman när han anar en kärlekens ordnande kraft bakom det som skenbart är kaos och slump. ”Det gör mig yster som elektronerna!”
”Yster” kanske inte Martin Lönnebo skulle säga, men väl ”trevlig”. Fast man ”måste skilja trevligt från trevligt”, menar biskopen. Y-faktor (ytlig) från H-faktor (hjärta). Kyrkans tecken är korset och kalken, och det är först när vi ställer dessa i mitten av våra liv som den stora lättheten infinner sig. Den som vinner hjärtan. ”Om kyrkan sken av den enklaste, renaste, hållbaraste, ödmjukaste glädjen skulle alla reklamkampanjer kunna inhiberas.”
Biskop Martin, vars biografi även anmäls i denna utgåva, personifierar en munterhet som inte utesluter sorg och plåga. Och när han hälsar oss alla, som bara han kan göra, instämmer vi och sänder vidare inför stundande läsning: ”Ha det så trevligt!"