Nåd och Sanning

Nummer 4 | Årgång 24 | 2017

Är inte tillgänglig för digital försäljning än men går att beställa i tryckt form.

ÖPPNING
Peter Halldorf

INTE HÖGRE ÄN STÅENDE BARN
Liselotte J Andersson

EN BUDBÄRARE SOM TALAR GENOM SLÖJAN
Anders Piltz

LANDET DÄR MAN INTE DÖMER
Marie Tonkin

NÅDENS ORDNING
Carl Sjögren

URSKILJA VÄGEN
Alva Dahl

EN TREFALDIGHETSKÄLLAS TROSBEKÄNNELSE
Martin Lönnebo

LIVSRESAN: ”Gud har utvalt de svaga och de dåraktiga”
Maggie Fergusson möter Jean Vanier


KLASSIKER: ”Ett enda bröd, en enda mänsklighet”
Olov Hartman

NÄR KONSTEN BLIR TVILLING TILL TRON
Caroline Krook skriver om Olov Hartman

  • Samtidigt med denna utgåva av Pilgrim publicerar Johannesakademin den nionde delen i serien Paradiset. Utgivningen av den tematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk är resultatet av ett unikt översättningsarbete som sker i det seminarium som hålls en lördag varje månad i domkyrkans studiecentrum i Linköping. Under ledning av två forskare från Lunds universitet, Britt Dahlman och Per Rönnegård, samt Johannesakademins preses, Samuel Rubenson, får dessa grekiska texter från 300- och 400-talen en nutida svensk språkdräkt i den grupp som ideellt engagerat sig i översättningsarbetet. Genom att seminarierna är öppna ges möjlighet för alla intresserade att vara med och forma översättningen.

    Paradiset IX tar upp ett nyckeltema i den tidiga monastiska vägledningstraditionen. Om att man skall akta sig för att döma någon är titeln. ”Inget är värre än att döma”, framhåller dessa ökeneremiter gång på gång. Inte för att de försöker dribbla bort skulden, utan just för att de vet hur verklig den är. Ett av tänkespråken i den aktuella volymen lyder:

    En broder som hade syndat blev utkörd ur kyrkan av dess presbyter. Men abba Bessarion reste sig, följde med brodern ut och sade: ”Även jag är en syndare.”

    Bör man då inte dra fram det onda i ljuset? Ett annat av tänkespråken i Paradiset IX ger en infallsvinkel från ”Landet där man inte dömer”:

    En broder frågade abba Poimen: ”Om jag ser min broders felsteg, är det då rätt att dölja dem?” Abban svarade: ”I den stund vi döljer vår broders felsteg, döljer också Gud våra, och i den stund vi avslöjar vår broders, avslöjar också Gud våra.”

    Dessa tidiga kristna själasörjare förespråkar inte mörkläggning och en tystnadskultur. Dorotheos av Gaza skriver:

    De heliga är inte blinda, men de ser inte på synderna. Vem hatar synden lika mycket som de heliga gör? Ändå hatar de inte syndaren, de fördömer honom inte, de vänder honom inte ryggen. Nej, de har medkänsla, de ger goda råd och tröstar, som om det var en egen svag kroppsdel. De gör allt för att rädda honom.

    I den sanning som inte döljer men inte heller dömer ligger evangeliets särart och  prängkraft. ”Frestelsen att tro sig seende utanför barmhärtighetens strålkrets när sig av en sorts vanföreställning”, skriver Marie Tonkin, och ställer frågan: ”Kan verklighet existera utan nåd?” Hon svarar: ”Det vore i så fall helvetet realiserat.” Men vad är det då som gör att vi ofta har svårt att ta emot nåd? undrar Liselotte J Andersson i den inledande artikeln. Är det för att vi frestas tänka, som Alva Dahl antyder, att Gud har gett upp hoppet om oss?

    Skribenterna i denna utgåva ger olika perspektiv på Johannesevangeliets ord om att ”nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”.1 Gemensamt för alla är hur sanningen blir förlösande när den åtföljs av nådens fullmakt. Som i Carl Sjögrens handfasta vägledning utifrån den själavårdstradition som brukar kallas ”nådens ordning”: evangeliet bekräftar vår skuld, men berättar samtidigt för oss att vi har en större frälsare än vi själva är syndare.
    I en genomgång av samvetets idéhistoria visar Anders Piltz varför skuldkänslor är ”nödvändiga och oersättliga ingredienser i det andliga hushållet”. Tas inte skulden på allvar riskerar bikten att urarta i en parodi som gör mer skada än nytta, menar han. ”Den som aldrig har skuldkänslor är ännu inte människa. Den som aldrig känner någon ånger kommer inte länge till att vara människa.”

    En andlighet där indignation och bön smälter samman hade en viktig företrädare i prästen och psalmdiktaren Olov Hartman, i flera decennier direktor för Sigtunastiftelsen. Caroline Krook tecknar hans väg från det moraliska till det mystiska, hur misslyckandet i den egna helgelsekampen blev en erfarenhet som kom att skärpa blicken för det brustna och svaga hos varje människa. Hartman menade att ”en god predikan skall få oss att ställa in hela livet i ett perspektiv som handlar om dom och nåd”, skriver Caroline Krook.

    Från brustenhet till gemenskap är titeln på en liten bok av Jean Vanier som i dagarna utkommer på Silentium skrifter. Vanier, som grundat ett nätverk av kommuniteter där människor med olika funktionsnedsättningar lever tillsammans, är en av de mest hoppfulla kristna rösterna just nu. ”Det är enkelt och det är omöjligt”, skriver Tomas Sjödin i bokens förord om Jean Vaniers sätt att gestalta evangeliet i ord och handling. ”Omöjligt, på det sätt allting är utan Kristus.”

    Till det mest gripande, berättar en medarbetare till Jean Vanier, hör de retreater han håller för homosexuella par. I en intervju i detta nummer berättar Vanier själv varför det är så viktigt att lyssna till vad människor gått igenom och sedan försöka förstå. ”Och inte döma. Aldrig döma.”

    Om detta påmindes vi i eftervärmen av årets höstmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby när Martin Lönnebo överlämnade en trosbekännelse till de församlade. Vi ger den nu vidare till våra läsare som en erinran om varför kyrkan finns i världen: ”Kyrkans kallelse är att biträda Kristus vid Nådens källa.”

    Peter Halldorf