Och Gud vilade

Nummer 4 | Årgång 9 | 2002

Pilgrim frams 2002-4





ÖPPNING - Peter Halldorf
VAD GÖR GUD NÄR HAN VILAR? - Wilfrid Stinissen
OVILJAN ATT GÅ I SÄNG - Lena Bergström
DEN VAKNA VILAN - Per Mases
”DÅ FINNER OCK DU I DEM DIN VILA” - Linnea Hofgren
MELLAN SVÄRMERI OCH SLAVERI - Ingmar Svanteson
KRÖNIKA: EN REN MELODI - Ylva Eggehorn
DROTTNING SABBAT - Lennart Boström
KLASSIKER: FÄRD TILL HJÄRTATS FRID - Thomas Merton
THOMAS MERTON: KALLAD TILL TYSTNAD - Mikael Löwegren
FRÅN KYRKANS LUSTGÅRD (III) - Per Åkerlund
BIBLIOTEKET:
LEVA I LIVETS RYTM av LarsOlov Eriksson - Josef Bergdahl
DET VIDGADE HJÄRTAT av Johannes Cassianus - Per Beskow
RETREATER
SANDKORN

Öppning

Under en pilgrimsresa till kristenhetens vagga fascineras jag över dopkapellet på Symeonsklippan i norra Syrien, platsen där tiotusentals människor lät sig döpas till kristen tro i början av 400-talet.
Längst fram i ruinen av baptisteriet kan man fortfarande kliva ned i dopgraven, med fyra trappsteg på ena sidan och fyra på den andra. Dopka- pellet var platsens ”botbänk”: här var man tillbaka i Apostlagärningarna där dopet följde i omedelbar anslutning till omvändelsen, det var initieringen i Guds rike vars dramaturgi oskadliggjorde döden.
Den helige Symeons dopkapell är åttakantigt, en vanlig arkitektonisk form när kyrkor, men framför allt dopkapell byggdes i fornkyrkan. Arkitekturen speglade den andliga vision som varje dop vittnar om: genom dopet inträder människan i den åttonde dagen.
Den ”åttonde dagen” representerar Guds framtid. På sex dagar skapar Gud världen, den sjunde gör han till sin och människornas vilodag. Men bortom skapelsens sju dagar väntar den vila då människan får vila ut från alla sina verk. Tiden själv viks ihop likt en utsliten kappa, den har tjänat ut och följs nu av evigheten, dagen utan gryning och utan afton, den åttonde i Guds skaparverk.
När tanken på den åttonde dagen knöts till dopkällan gestaltades en storslagen vision av dopet och det kristna livet. Genom dopet lägger människan den ”gamla” världen bakom sig och träder in i en ny värld. Hon dör och uppstår. Ur dopgraven stiger hon som en ny skapelse, hon har avklätt sig den gamla människan med dess våndor och iklätt sig den nya, ”som har skapats efter Guds bild”.(1) Döden råder inte längre över henne: ”ni har ju dött och lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”.(2)
Evigheten har nu gjort sitt inträde i tiden. Mödan har ersatts av vila.

I det nummer av Pilgrim du just öppnat, mitt under en av årets mest hektiska perioder, vill vi försöka spegla tron som ett tillstånd av vila som kan få genomsyra allt i livet. Utgångspunkten är given. Gud har själv intagit viloställning, som det heter när skaparverket är avslutat: ”och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.”(3)
Men vad gör Gud när han vilar? Vi överlät åt Wilfrid Stinissen att inledningsvis besvara frågan. Och han gör det med besked: ”Givetvis arbetar Gud när han vilar!” I en trött tid låter inte detta omedelbart som ett evangelium. Trötthet och utbrändhet får oss lätt att dra slutsatsen att hela problemet är att vi arbetar för mycket.
All utbrändhet och stress är tecken på ett underskott av vila, dock inte så mycket vila från arbetet som vila i arbetet. Mätt i tid arbetar vi knappast mer än tidigare generationer, snarare mindre. Däremot är vi mer upptagna, ”har” mindre tid och betydligt mer bråttom. Fragmentiseringen av tillvaron är den demon som tar kål på oss.
Är det möjligen så att vår oförmåga att mogna här kommer i dagen? ”Kan en del av dilemmat vara detsamma som för barnet som inte vill sova?” frågar Lena Bergström. Misstanken att vi går miste om något hindrar oss från att dra en gräns för våra liv.
I den helige Benedictus klosterregel, ett av de viktigaste dokumenten vid fram- växten av den europeiska civilisationen, lyser ordet vila nästan helt med sin frånvaro, konstaterar Ingmar Svanteson. Däremot visar denna kloka ordning för det gemen- samma livet på en väg till att erfara Guds närvaro mitt i arbetet. Hemligheten är egentligen enkel: det gäller att finna en balanserad växling, en rytm, inte bara så att det ena avlöser det andra på det yttre planet, utan så att det ena också genomsyrar och präglar det andra. Om förhållandet mellan bön och arbete skriver således broder Ingmar: ”Bönen skall göra oss till bättre arbetare och arbetet göra oss till bättre bedjare.”

På djupet är bönen inte så mycket upplevelser som ett tillstånd av inre vila. Människan är nu hemma hos sig själv och hos Gud, hon erfar hur all verklig bön är den Helige Andes verk i hennes hjärta. Som Linnea Hofgren uttryckte det när bönens gåva blev henne skänkt: ”min själ kom i vilande ställning.” Men denna vila skall inte förväxlas med passivitet. Tvärtom är den vakenhet och uppmärksamhet, skriver Per Mases och ger några mycket praktiska råd för meditationen, grundade på erfarenhet. Hur gör man till exempel med tankarna som kommer och går?
Ett av råden, att vara rädd om pauserna, är i den judiska traditionen förknippat med budet om en tydligt avgränsad vilodag. Sabbatsbudet, som är ett av de viktigaste för judarna, förkunnar att vilan och inte arbetet skall ha sista ordet. Lennart Boström beskriver sabbatens historia och funderar över vad vi idag kan lära av judarnas sabbatsfirande. Och Mikael Löwegren skriver om Thomas Merton, vägvisaren för vår tids människa – hon som både längtar till tystnaden och skyr den.

Orden om att Gud var den förste som vilade efter slutfört arbete uppenbarar kanske mer om vem Gud är än vi först anar. Vilan är den boning där Guds vistas. När han därför får vara den han är i människorna, säger Linnea Hofgren, och riktar sig nu direkt till Gud: ”då finner ock du i dem din vila”.

1 Ef 4:24, 2 Kol 3:3, 3 1 Mos 2:2