Offer

Nummer 1 | Årgång 19 | 2012

Pilgrim frams 2012-1





Öppning - peter halldorf
”Min kärlek har blivit korsfäst” - marie tonkin reda
Världen som offergåva - anders piltz
Kärlekens triumf och Kristi offer - roland spjuth
”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta” - göran larsson
Den knäböjande prästen - lev gillet
Vilka är våra offeraltaren? - runar eldebo
Vägleda: När är det tid att ta sitt kors? - mikael löwegren
Livsresan: Lovsång till ett liv i gemenskap - syster judith
I mystikers sällskap (II) - johannes pulkkanen
Klassiker: ”Den som älskar döden, han kan se Gud” - bonaventura
Bönens trädgård av Martin Lönnebo - samuel carlsson
Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman av Jonas Jonson - joel halldorf
Korsmärkt gemenskap av Mikael Tellbe - anders sjöberg
Möten & seminarier på Nya Slottet Bjärka-Säby
Retreater
Sandkorn

Öppning

Människan har framburit offer åt Gud ända sedan hon fördrevs från Eden. Kain och Abel, Noa och Abraham, alla byggde de altaren och offrade åt Gud. Offerkulten i Israel är en blodig historia, svårsmält för en modern människa. Och inte blir det mindre blodigt när denna kult når sin kulmen på offerhöjden utanför staden, Golgota.
Men därmed är det inte slut på talet om offer. Paulus kallar sig själv ”Kristi Jesu tempelpräst”.(1) Inför sin förestående martyrdöd säger han: ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer.”(2) Och till de döpta riktas uppmaningen att frambära sig själva ”som ett levande och heligt offer”.(3) Kristus har inte avskaffat offerkulten, han har fullbordat den. Hädanefter är varje offer en anamnes, en åminnelse av Kristi offer. Inte som en upprepning, men som en delaktighet i det offer som genom den helige Ande alltid är närvarande, och som den kristne är kallad att frambära i ett liv som liknar Kristus, den utgivande människan. Hur skall man förstå allt detta? Är offren en religiös byteshandel? Handlar det om vedergällning och rättvisa? Kräver Gud verkligen offer? Dessutom kan man tala om offer i olika mening: det ofrivilliga offret, syndabocken som utses, är en sak. Det frivilliga offret, som ges av kärlek, en annan.

Om något av detta vill vi försöka skriva i årets första utgåva av Pilgrim. Inte i första hand för att räta ut alla frågetecken, de kanske snarare blir fler. Också det kan vara en god sak, ett ”andligt framåtskridande”. Inför den levande Guden bävar människan, faller ned och tillber, bygger ett altare och offrar. När Abram hade offrat till Gud heter det: ”Vid solnedgången föll Abram i dvala, och skräck överväldigade honom, ett stort mörker.”(4) Människans reaktion när Gud närmar sig är inte något vi ”förstår” och avhandlar i ett seminarium. Men det kan vara något som får tron att börja skälva inombords. Den tro som för somliga kan uppfattas som en ”brännande dårskap”, för att låna Marie Tonkin Redas uttryck i den inledande artikeln. Men som för andra får allting att framstå som förklarat. I mötet med den Gud som är mysterium tremendum förstår vi mer. Fastän vi förstår mindre.

Vi tar vår utgångspunkt i det som från början var ett av de mest påtagliga uttrycken för det kristna livet som ett offer: martyriet. ”Urkyrkans hetaste tilltal”, kallar Marie Tonkin Reda breven från Ignatios av Antiochia, den förste kristne som enligt traditionen kastades för vilddjuren på Colosseum. Martyrerna är vittnen om hur ”offerstrukturen från början är vävd i den kristna trons innersta”. Det är inte för inte som biskop Ignatios också är en av urkyrkans viktigaste eukaristiska teologer. När de kristna firade Herrens måltid gav brödet och vinet gemenskap med Kristi kropp och blod. Så trodde man. Eukaristin var den handling som ersatte offren i templet, och gjorde Kristi offer på korset närvarande, alltid och överallt.
Anders Piltz visar varför den tro som var självklar i kyrkan fram till medeltiden, att gåvan på altaret är identisk med korsoffret, kom att bli orsak till så mycket rabalder i samband med reformationen. Först under 1900-talet, med återupptäckten av det rika arvet från den tidiga kyrkan, har den djupa innebörden av eukaristin återerövrats även inom protestantiska kyrkor. Att frambära och ta emot detta offer är att förenas med Kristus och bli som han: ett levande offer.

”Det är offren och inte segrarna som bär på nycklarna till att förstå historien.” Det konstaterar Roland Spjuth, som i en närläsning av den franske kulturantropologen René Girard f inner öppningar mot en rik offerteologi, bortom tanken på vedergällning och föreställningar om en juridisk byteshandel. Genom att uthärda all ondska och alla svek utan att sluta älska, bryter Jesus ondskans makt. I denna handling visar han vad som fullbordar det mänskliga livet.
”Omvändelse väger alltså tyngre än alla offer”, fortsätter Göran Larsson, och visar i en kommentar till den stora försoningsdagen hur offerkulten i Israel rymmer samma innebörd. Utan hjärtats omvändelse var offren verkningslösa.

Efter dessa inledande artiklar som lägger grunden för en kristen offerteologi, följer några texter som ur olika perspektiv ger konkretion åt vad det innebär att dela Jesu utgivande livsväg. Lev Gillet, munken från Östkyrkan, skriver om hur fottvagningen uppenbarar innebörden av att vara en ”knäböjande präst”. Runar Eldebo ställer frågan vilka våra offeraltaren är, och sr Judith i London berättar om sin egen väg från advokat till nunna, samtidigt som hon reflekterar över orsakerna till att många kommuniteter i Europa har få nya kallelser.

Till sist vill jag nämna om några besök att se fram emot. Under höstmötet ”19–39” i oktober är William T Cavanaugh, en av USA:s i dag ledande katolska teologer, huvudtalare. Och i januari 2013 inbjuder vi, efter fyra års uppehåll, till ett nytt vintermöte på Nya Slottet Bjärka-Säby och Stiftsgården Vårdnäs. Gästtalare blir metropoliten Kallistos Ware, ekumenisk brobyggare och en av vår tids mest uppskattade andliga lärare. Till vintermötet är alla inbjudna, präster som lekmän, unga som äldre. Här gäller talesättet: The best belongs to everyone!

(1) Rom 15:16. (2) 2 Tim. 4:6. (3) Rom 12:1. (4) 1 Mos 15:12.