Om någon syndar

Nummer 1 | Årgång 4 | 1997

Pilgrim frams 1997-1


ÖPPNING - Peter Halldorf
EN DYRBAR INSIKT - Anders Piltz
DU FÅR VARA EN SYNDARE! - Per-Arne Dahl
GRÅT INTE - Alf Härdelin
”DET ÄR DAGS ATT AVDRAMATISERA BIKTEN" - Fader Matias och Esbjörn Hagberg samtalar
KRÖNIKA: SYND - ATT INTE ÄLSKA? - Liselotte Johansson
KLASSIKER: VID KORSETS FOT -Simone Weil
DEN RÖDA JUNGFRUN - Gunnel Vallquist
TÄNKESPRÅKET: "JAG HAR FALLIT PÅ NYTT" - Samuel Rubenson
PILGRIMSVÄGAR: SEGLA PÅ ÖPPET HAV - Magnus Malm
ETT OROLIGT HJÄRTA - Per Beskow
BIBLIOTEKET:
DRÖMMENS FARKOST av Arkimandrit Panteleimon - Ylva-Kristina Sjöblom
PILGRIMSVANDRINGAR I SVERIGE av svenska kyrkans biskopar - Jan-Olof Aggedal
FRÄLSARKRANSEN av martin lönnebo- Liselotte Johansson
RETREATER MED PILGRIM
SANDKORN

Öppning

Hur många förstod egentligen Sven Lidman under bekännelseåren? Inte minsta skrymsle av sin undre värld fredade han för ljuset. Inget gömdes undan, inget sparades åt skuggorna när han gjorde bokslut.
Nej, hans bekännelser förstods inte av många. I den andliga krets han tillhört väckte den hänsynslösa uppgörelse han vidtog med sitt förflutna endast avsmak och förakt. Denna bot ända ned i botten stod ju i bjärt kontrast till den tidigare kollegans, Lewi Pethrus, självbekännelse när denne försäkrade att ”inte så mycket som ett knappnålshuvud av synd” skulle gå att finna i hans liv.
Och hur många förstod Simone Weil? Efter sin död närmast helgonförklarad, men som under sin levnad kunde chockera sin omgivning med att slippa ur sig att hon i sitt inre bar ”grodden till alla brott eller nästan alla”. ”Jag kände”, skrev hon i ett brev, ”att jag själv skulle kunna begå dem.”
Samma Simone Weil sa att världen behöver helgon, såsom en pestsmittad stad behöver läkare. Helgonen, det är de som inte skiljer sig från oss andra annat än därigenom att de nått en djupare insikt om sin egen synd. Och påbörjat en radikalare vidräkning med densamma. Så till den grad har de mött sig själva, att de en gång för alla skrotat sin andliga image. Snarare än ett företag för självförhärligande blev deras liv ett projekt för sanningen; den sanning som inte kan förbigå det egna hjärtat, som inte drar sig för att på vid gavel slå upp dörrarna till sin inre källare.

Helgonens insikt är dyrbar, förvisso förfärande, men förutan vilken evangeliet inte skulle bli meningsfullt och åtråvärt. Ett temanummer om synden kan möjligen tyckas dystert. Men, som Anders Piltz, likt en sann lärjunge till Dominikus, fastslår i den inledande artikeln: vi behöver slå vakt om synden. Hur skall vi annars få smaka nådens sötma? ”Där synden blev större, där överflödade nåden än mer.”(1)
Sven Lidman och Simone Weil tillhörde samma generation, bägge var säregna personligheter som ur sekulariserade miljöer förlossades in i trons värld genom en Damaskusupplevelse. I många avseenden är de naturligtvis inte att jämföra med varandra. Deras lott i livet, karaktärernas prägling, förde dem på mycket olika banor. Han var den store livsnjutaren, exhibitionisten vars predikan var ett skådespel i en miljö där teatern annars var synd. Hon var den självutplånande asketen som ville stanna hos allt det som inte fick plats inom Kyrkan.
Men i ett avseende stod de varandra nära. De skonade inte sig själva när sanningen gick upp för dem. Gunnel Vallquists biografiska essä över Simone Weil och Per Beskows översikt av Sven Lidmans andliga utveckling tecknar porträtt av människor vars liv skänker relief åt den väg texterna i detta nummer av Pilgrim vill peka på; vägen ut i ljuset.

Det tycks ha funnits en annan, inte oväsentlig skillnad mellan Simone Weils erfarenhet och Sven Lidmans. Simone fann biktfäder, goda själasörjare som blev till omistlig hjälp. Sven Lidmans självbekännelse – långt ifrån unik i galleriet av helgon – var utan motstycke bland offentliga ledare i svensk kristenhet. Det var inte exhibitionism; det var bot. Men vem förstod och kom till hans hjälp? Vad hade hänt om Sven Lidman, istället för utstötning och isolering, mötts av omfamning och avlösning?
Denna skillnad ger anledning till eftertanke beträffande synen på synden i olika andliga miljöer. Medan bikten alltid setts som självklar i ortodox och katolsk tradition, och numera blir allt vanligare även inom lutherdomens kyrkor, har den inom sentida frikyrkor och väckelserörelser varit ett främmande inslag. Även om, som Esbjörn Hagberg tycker sig märka, en förändring idag går att skönja. Den länge rådande attityden – ”varför ska vi bekänna våra synder gång på gång? Det gjorde vi ju när vi blev frälsta” – är knappast ens bibelenlig.
Frågan är om inte åtskilligt av det dubbelspel som lätt frodas i miljöer med en hög bekännelse, har sin orsak i att synden helt enkelt ansetts alltför opassande. Jo, man har slagit vakt om den, men då som något att förfasa sig över och fördöma – inte som något att bekänna, något som stämmer till besinning och ödmjukhet.
Naturligtvis är inte all bekännelse sund. Men vart vänder man sig om det blir en tvingande inre nödvändighet att gå till rätta med sig själv? I det följande vill vi peka på de beprövade och slitstarka vägar som i den kristna kyrkans långa historia visat sig befrämja ett friskt andligt liv; en ”behandling” av synden som på samma gång tar den på allvar – och avdramatiserar den.
Att synda är ingen katastrof. Visserligen syftar den andliga vägledningen till att vi inte skall falla. Men, säger Johannes, evangelisten, ”Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens.”(2)
Allvarligt är däremot att inte resa sig när man fallit, att inte oupphörligt löga sig i biktens och botens reningsbad. Ty, som tänkespråket lär (s 42), vi glömmer så lätt att förlåtelsen gäller fallet, inte ovilligheten att resa sig upp.

1 Rom 5:20, 2 1 Joh 2:1-2